Äldsta tid

 

STAVENOW

ÄLDSTA TID

Om familjen Stavenow

 

Vårt valspråk är ”Modestia Victrix” och har traderats inom familjen.[1] Enligt traditionen inom familjen sägs att: ”ursprungligen härstammar släkten från Ryssland” och ”det är en gammal adelssläkt." - "Det är en gammal släkt i Tyskland, den har funnits där väldigt länge."[2] Uppgifter om familjens härkomst har traderats på enklaste sätt skriftligen. Varje generation tunnades olika detaljer ut så någon vidare ledning eller djupare förklaringar fanns slutligen inte längre. Min far, Anders Stavenow, som fick släktens valspråk på en skriven lapp. Han berättar att de äldre släktingarna med självklarhet tyckte att det var väldigt fint att höra till familjen Stavenow. De använde också familjens vapen fortfarande under 1800-1900-talet på ringar, smycken och sigill.[3]

    I svenska släktkalendern 1943 anges att: "Släkten härstammar och har sitt namn antagligen från en liten by Stavenow i Mecklenburg (eller möjligen en ort med samma namn i Prignitz i Mark Brandenburg, varifrån enligt uppgift ett flertal familjer med samma namn härstamma)"[4] Detta väckte min fars intresse, men eftersom familjen inte varit introducerad i eller kunnat hittas i moderna adels-sammanhang, har vi sedan 1988 anlitat flera släktforskare, Christopher v. Warnstedt åren 1988-1998 (för en generell början av kartläggningen av familjen), Karl-Heinz Steinbruch 2000-2021 (för vidare forskning i bl.a. Mecklenburgs arkiv, Brandenburgs kyrkoarkiv i Berlin och i Statsarkivet i Thüringen), Heiko Klatt 2015-2020 (forskning i Brandenburgs kyrkböcker och Landeshauptarchiv BLHA i Berlin) och Christian Andreas Hoske 2019 (forskning i Hohenleubens kyrkböcker). Karl-Heinz Steinbruch har även hjälpt till att sammanställa det genealogiska materialet åt oss i ett omfattande släktträd som omfattar betydligt fler släktled än som kan återges i denna skrift.

    Denna sammanställning utgör resultatet av dessa forskares grundforskningsarbete och hade inte kunnat utföras utan all deras hjälp under nu snart tre decennier. Sammanställningen relaterar även till de fragmentariska framställningar som tidigare skrivits om släkten i historisk litteratur. Detta var nödvändigt eftersom någon utförligare släktutredning oss veterligen aldrig tidigare har genomförts. Tidigare forskare som Friedrich Lisch[5] och Friedrich Budzies[6] utforskade på 1800-talets mitt, brottstycken av familjens historia där den var som lättast att hitta i lokala arkiv. Så kan man till exempel I Codex Diplomaticus Brandenburgensis läsa om Herrskapet Stavenows historia[7], vilket även beskrivits utförligt av Joachim Sack i ”Die Herrschaft Stavenow”[8] och mer översiktligt av författaren Torsten Foelsch[9]. Deras fokus var inte på familjen i sig utan på die ”Herrschaft Stavenow”, d.v.s. själva Slottet och byn med tillhörande landområden som Marienhof och Barnekow. Ett Herrschaft motsvarar en sorts baroni, d.v.s. ett landområde där Herren till godset var den som bestämde, även i legala frågor. Herren och Grafen var på 1200-talet en benämning på högadeln innan ordet baron kom in i tyskans vokabulär på 1600-talet.[10]

    Familjens ständiga förflyttningar mellan de tyska länderna, gjorde det i princip omöjligt att följa familjen för tidigare historiker med en rimlig arbetsinsats, något som först blivit möjligt med alla historiska kyrkböckers digitalisering och publicering. Denna utveckling har möjliggjort en sökbarhet på ett helt nytt sätt. Man visste helt enkelt inte var man skulle börja söka familjens ättlingar, vilket är anledningen till att det tagit så lång tid att även idag kunna kartlägga familjen. Först i idag ha vi kunnat kartlägga i princip hela familjens historia. Familjen Stavenow kan under medeltiden följas först genom sitt omfattande godsinnehav och diplomatarier, senare genom kyrkböcker och andra källor.

    Genealogen Karl-Heinz Steinbruch har kartlagt ytterligare grenar i släktträdet utöver de för vår familj centrala grenarna som redovisas i detta arbete. Genom att kartlägga alla med namnet Stavenow/Stabenow m.fl. stavningar i Tyskland, under tiden 1252-1850, kan vi nu i princip se att de flesta som bär namnet Stavenow, har samma ursprung. I så måtto, kan uppgiften i svenska släktkalendern från 1943 att ett flertal familjer med samma namn härstammar från orten Stavenow bekräftas. I tabellerna i den här skriften redovisas den ”närmsta” familjen och några närliggande grenar.

 

Kan traditionerna om familjens ursprung från Ryssland verifieras?

Enligt vår uppfattning kan vi efter 30-års efterforskningar på ämnet säga att det finns fyra källor som tillsammans pekar mot ett ursprung från Ryssland.

    Informationen har bekräftats från olika håll i den vitt utbredda släkten. Så angav t.ex. den Österrikisk Ungerske Överstelöjtnanten Herrman Dietrich Stavenow, i sin år 1882 offentliggjorda dagbok att: "Det sägs att familjen Stavenow tidigare var mycket mäktig och ovanligt rikt förlänad med gods och innehav. I Ryssland ska man som andra familjer vars namn slutar på -now eller -nof haft sin hemvist, för att sedan för flera hundra år sedan blivit fördrivna från gods och innehav för att komma till Nordtyskland som emigranter. Detta är vad man påstått, men några dokumentära källor som visar detta är svårt att hänvisa till, åtminstone till nu möjligen eftersom ingen brytt sig om att utforska saken."[11]


   

Det finns alltså två grenar som säger samma sak, att familjen ursprungligen kom från Ryssland från olika håll i släkten, familjegrenar som sannolikt inte haft kontakt sedan 1700-talet eller möjligen ännu längre tillbaks i tiden. Att familjen skulle ha varit mycket mäktig och rikt förlänad i Ryssland och således ha slaviska rötter var intressant, men om det är möjligt att verifiera historiskt är svårt att säga. Däremot är det sannolikt att familjen faktiskt hade ett slaviskt ursprung, det finns en legend från tiden för de stora folkvandringarna. Legenden berättar om släkten Stavenows ställning på slavernas tid, d.v.s. under folkvandringstid/tidig medeltid, innan länsväsendets införande. Legenden kan dateras till mellan år 950 då Michaelisklostret, det första kristna klostret i Lüneburg stiftades, där Furstesonen Siegfried von Stavenow enligt legenden studerade. Legenden kan senast ha utspelat sig kring 1190 när slavernas tid tar slut.[12] Legenden lyder:

    ”Om den megalitiska graven i Mellen, vid Lenzen i Prignitz finns en legend. Här vid graven sägs att den slaviske furstesonen Siegfried, som var uppväxt i den kristna tron, gick det sorgliga ödet tillmötes att han blev mördad av sin hedniske rival. Han begravdes även där.

    Enligt legenden fanns under den tid som kallades Slavernas tid, i Prignitz ingen skönare mö än Roswitha, dotter till Herr Ludowin von Mellen. Denne var en förmögen och inflytelserik man. Hans förmögenhet hade tillkommit honom som krigsbyte under många krigståg. Det enda som felades honom var en son som hade kunnat ärva allt och föra familjen vidare. Detta fick honom att bli en förbittrad fiende till kristenheten och han beslöt att hans enda dotter, endast skulle få gifta sig med en hedning. Däremellan hade bud om Roswithas skönhet spritt sig och lockade friare från när och fjärran. Den ende som föll den stränge fadern i smaken var Jagomir, som till hövdingen Dragid, en hedning tillika rövare. Genast lovade Ludowin sin dotter den till kristenheten svurne fienden. Roswitha kunde inget göra däremot, men var inte intresserad av den råe Jagomir.

    Hon hade istället förälskat sig i Siegfrid, son till Herr von Stavenow. Siegfried var allt annat än en hedning, som kristen och utbildad vid klostret i Lüneburg höll Siegfried en djup avsky för all grymhet. Under lång tid hade denna söta hemlighet undanhållits den råe Jagomir, som sedan han fått reda på den bara hade en tanke: att eliminera sin förmodade rival. Möjligheten lät inte vänta på sig. En kväll träffades det älskande paret utanför byn för en promenad till sjön Rambow. Men efter några steg hoppade en mörk gestalt fram ur buskarna. Det var Jagomir som högg ned den oförberedde Siegfried med kniv. Siegfried blev begravd på stället där han mördades. Till hans åtanke, byggdes en grav: man tog de största stenarna som kunde hittas i området. Och Roswitha? Siegfrieds död kom hon aldrig över, hon förlorade sitt förstånd, vissnade bort och begravdes senare vid Siegfrieds sida. På varje årsdag efter Siegfrieds död kan man se henne: en vitklädd gestalt med ett blekt ansikte, sittandes på graven och sorgligt ropandes efter sin älskade”.[13]

 

 

Bild - Silvermynt från folkvandringstiden. Framsida + Stavenowe samt bild på en furstlig person med riksäpple, spira och krona. Baksida + Trol. Kung Conrad I med riksäpple, spira och krona av modell Kamelauktion.[14]



I Holland hittades 1997 ett mynt med metalldetektor, det har namnet Stavenowe på ena sidan och Conradus på andra sidan.[15] Fanns det en slavisk kristen furste på 900-talet med vårt namn, såsom legenden anger, är det sannolikt denne. Det är ett kristet mynt, det är från slavernas tid. Conrad bör vara Kung Conrad I eller II (Kejsare). Eftersom ingen numrering finns, är det sannolikt Conrad I, kung år 911-918.[16] Det finns oss veterligen bara två sådana mynt upphittade. Detta är det bäst bevarade och är läsbart. Tyvärr är detta en av de källfattigaste perioderna under medeltiden, så de ridderliga spetssköldssläkternas ursprung är dunkelt. Men att det fanns en nära koppling mellan dem och kungamakten i äldsta tid är inte uteslutet med tanke på att Kung Conrad I, Kejsarna Conrad II, Heinrich III, IV och V även förde en spetssköld i sitt vapen, röd och vit, dock med stående spetsar.[17] Båda herrarna är även avbildade med regalierna riksäpple, spira och krona. Familjerna v. Stavenow och v. Königsmarck förde båda spetssköldar med vågräta spetsar röda och vita.

    I den tidigare litteraturen finns följande uppfattningar. F. Lisch menade att alla spetssköldsläkter var släkt med varandra och att familjen Stavenow fått sitt namn från förläningen av slott Stavenow. Lisch menade att familjen är släkt med fam. v. Königsmarck eftersom Herr Yvo v. Königsmarck som hade en andel i Slottet Stavenow, löses ut av Heinrich v Stavenows barn.[18] En uppfattning som delas av Joachim Sack som dessutom har uppfattningen att familjen Stavenow var en förgrening ur familjen v. Königsmarck då den för samma vapen, äger en andel i Slott Stavenow som familjen löser ut och fick sitt namn från förläningen av slottet.[19]

    Familjen Stavenow kan under medeltiden följas först genom godsinnehav och diplomatarier senare genom kyrkböcker och andra källor. Genom att nya samband i godsinnehavet upptäckts, förefaller det dock nu som mer troligt att de två orterna Stavenow i Prignitz och Stavenow i Neumark har benämnts efter familjen Stavenow själv, vilket också tyder på att de inte ursprungligen var vasaller som nämndes efter sin stamborg, utan redan hade ett familjenamn. En uppfattning som stöds av den analys av grenen i Pommerns namn, som troligtvis på grund av den vendiska kulturen som på Rügen upprätthölls genom Furstarna av huset Putbus[20]. Namnet användes där i sin slaviska form, till skillnad från familjen i Prignitz, där namnet stavas i dess mer kända latinska form. Dr. R Klempin och G Kratz, ansåg att “Stognew är ett äkta vendiskt personnamn och betyder ungefär ”den arge” - der Zornmüthige.[21] Den latinska stavningen av Stognew är Stavenow, jfr. t.ex. familjen Stavenow på Rügen, omnämnande i latinska urkunder år 1321[22] och 1421.[23]

 

Familjen von Stavenow och slotten Gorlosen och "Obotritorium Stavenowe"                          

Slottet Stavenow var enligt Riedels beskrivning av de äldsta och viktigaste borgarna i Prignitz. Det ligger på en på medeltiden viktig handelsväg på gränsen mellan Mecklenburg och Brandenburg.[24] Familjen Stavenow sällade sig till den Brandenburgiska sidan senast på 1250-talet, men övergår på 1300-talets början till Mecklenburg genom när Mecklenburg erövrar gränsslottet Stavenow i samband med det nordtyska Markgrevekriget. Greven av Schwerin, klagar då på skador som familjen v. Stavenow åsamkat, vilket i sin tur leder till att Markgreve Valdemar i en rättslig tvist lägger fram att fam. v. Stavenow åsamkad honom skador. Antagligen har de bara gjort sin plikt för Markgreven, men ska nu tillhöra Mecklenburg och få sitt län från Grevarna av Schwerin 1317.[25] Att detta inte skedde sömlöst och helt frivilligt framgår av att Herrarna v. Stavenow (som enligt Unger sannolikt var självständiga Herrar innan dess) ingick i ett formellt vasall-förhållande till Fursten av Mecklenburg år 1323, tillsammans med flera andra Brandenburgiska ”Herren”.[26]

    Den 15 augusti 1334, ingår die Herren von Putlitz, ”Her” Eckard von Dübowe och Henning v Stavenow, Henneke von Bülow, Gumprecht von Alvesleben, von Krughe, von der Hude, ett fördrag i Neuhausen om att hålla sina fästen öppna för Markgreven.[27] År 1337 försonas familjen med Ludvig I och ska hålla slottet öppet för honom[28], 1339 försonas man även med Grevarna av Schwerin[29] och 1345 övergår familjen och Slottet Stavenow som län till Brandenburg igen.[30] År 1349 säljer familjen de sista besittningarna i Prignitz, enligt dessa brev tre gårdar i byn Quitzow i Prignitz. Nu lämnar familjen Stavenow lämnat slott Stavenow för ett liv som Lehnburger i Beelitz. År 1353, d.v.s. året före belägringen 1354 av slottet Stavenow, är det i Greven av Schwerins kontroll och hans ämbetsmän Kersten Bosel och Gerhard Kaphengst sitter på slottet.[31] Det är oklart om det är mot dessa Grevens ämbetsmän som belägringen och fälttåget mot Stavenow riktar sig 1354 eller om familjen Stavenow sitter kvar och slåss för sin stamborg.[32]

    Från belägringen av slotten Gorlosen och Stavenow berättar ”Cronica Novella” om det s.k. Obotritorium Stavenowe”, d.v.s. det Obotritiska Stavenowe följande: Lubicenses cives cum maxima potencia exeuntes venerunt ad castrum illud famosum in malicia et cunctis mercatoribus peregrinisque Gorlose dictum et ipsum obsidentes, infra paucos dies expugnaverunt et incinerraverunt, raptores vero omnes in eo repertos suspenderunt. 

5 april 1354 800: „Quo destructo ad aliud castrum non minus pericolosum et dampnosum se transferentes secundum cronicam Obotritorium Stavenowe nuncupatum, ipsum consimiliter expugnaverunt et solo equaverunt. De isto autem Stavenowe in inicio obsidionis duo viri fortes et animosi exierunt in vigilia palmarum et contra XIIII cives viriliter dimicaverunt ac illesi ab eis recesserunt. Unus eciam alius animosus de turri castri Gorlose in sua expugnacione se precipitavit et toto exercitu invito manus bostium evasit.“[33]

    Sv. "Medborgarna i Lubeck, som gick ut med största kraft, kom till detta slott, som är känt för sin ondska och alla köpmän och utländska köpmän som belägrade Gorlosen stormade det inom några dagar och brände det till aska.

    När detta förstördes och vände de sig till ett annat slott, som enligt krönikan kallas Obotritorium Stavenowe vilket inte var mindre farligt och skadligt. De kämpade mot det på ett liknande sätt och slog det till marken. Och från detta Stavenowe, gick två modiga män ut i början av belägringen med handflatorna och stred tappert mot de fjorton medborgarna och drog sig från dem oskadade. En annan modig man kastade sig under överfallet från tornet i Gorlosen och rymde från fiendens händer mot hela arméns vilja.

 

Bild

Slott Stavenow kring år 1940


 

Slotten Gorlosen och Stavenow ligger på några kilometers avstånd från varandra. Mellan dessa ligger graven i Mellen där Sigfried sägs vila och strax söder därom staden Lenzen, vars stadsrättigheter Gerhard von Stavenow bevittnande 1252. År 1356 avgörs konflikten om länsöverhöghet över Stavenow mellan Markgreve Ludvig och Greven av Schwerin i ett skiljemål, vilken slutar med att Greven av Schwerin blir vassall till slottet Stavenow under Markgreven. Något som ger upphov till ytterligare framtida konflikter som inte har med familjen Stavenow att göra men som fortsätter ända fram till 1700-talet.[34]

   

Familjen kallade sig fram till 1349 ”von Stavenow”, vilket bl.a. framgår av två i avskrift bevarade försäljningsbrev av tre gårdar i byn Quitzow.[35] Men, inte därefter. Familjen avträder Stavenow till förmån för Grevarna av Schwerin före den juridiska striden om länsöverheten över Stavenow mellan Greven av Schwerin och Markgreven av Brandenburg 1356. Familjen Stavenow på Rügen som inte fick ärva i Stavenow, kallas redan från 1307 endast Stavenow, var därför sannolikt utköpta eller utgör en yngre icke ärvande linje på Stavenow. De förde inte heller aldrig prefixet ”von” och antog en brisyr av stamvapnet. De uppkallades inte efter sitt gods Darsband (De kunde t.ex. ha kallats för familjen v. Darsband), vilket på denna tid var plägsed utan behöll sitt tidigare familjenamn. Men utan ”von”. Samma sak inträffar för alla Stavenowar efter slottet Stavenows försäljning. Fam. Stavenow flyttar med den i länsbrevet år 1345[36] utlovade ersättningen från Markgreven till staden Beeliz som var Markgreve Ludvig I:s enda favoriserade stad, i vilken han under sitt styre gav borgarna sitt stöd genom skattebefrielse och betalade sina skulder genom att ge intäkter från gårdarna runt om kring i förläning.[37] I övrigt brydde sig Markgreven bara om adeln och bodde även en månad i Beelitz 1345, samma år som Stavenows länsbrev författas där ersättning och andra gods utlovas.[38] Av länsbrevet kan utläsas ett önskemål om gods som ligger mer bekvämt belägna. På den tiden var staden Beeliz invånare till skillnad från andra städer, s.k. kallade Lehnburger, d.v.s. de under Ludvigs tid skattebefriade och hade intäkter från Markgreven från omkringliggande gods.[39] Staden ligger nära Barnim och Berlin där familjen Stavenow hade ytterligare andelar i flera riddargods bl.a. godset Steinbeck och det senare stamgodset Woldenberg som ärvdes via änkan v. Königsmarcks 24 gårdar i ”Leibgeding” 1375, och helt köptes in i sin helhet av familjen Stavenow kring 1474.[40] Flytten till Beelitz skedde därför någon gång mellan 1345 och 1349. Genom Henning v. Stavenows änka ärver fam. Stavenow andelar, 21 gårdar i godset Woldenberg som besitts av fam.

   

Ingen av de tidigare forskarna har uppmärksammat det övriga godsinnehavet som motiverade flytten till Mittelmark kring 1345-49 som knyter ihop familjen Stavenow i Prignitz och Neumark med familjen Stavenow i Mittelmark. Att det är samma familj visas genom deras släktskap med fyra andra adliga släkter och deras gemensamma godsinnehav, v. Waldow, v. Doberchow och v. Königsmarck. Fler tidigare icke uppmärksammade uppgifter om godsinnehavet gör att detta kunnat utredas.

Därmed kan vederläggas Fr. Budzies påstående om att familjerna i Prignitz och Mittelmark inte skulle vara släkt. Fr. Budzies enda grund för påståendet att familjerna i Prignitz och Neumark inte hör ihop, är de olika vapenbilderna. Påståendet är alltså felaktigt och familjerna hör ihop trots de olika vapenbilderna med hänvisning till det gemensamma godsinnehavet. Familjen Stavenow i Neumark förmodas i litteraturen även ha haft ytterligare en egendom med namnet Stavenow.[41] Slott Stavenow i Prignitz kompletterades med ”Gross Stavenow” i Neumark, som senare troligtvis ärvs på mödernet då ägandet övergår till fam. v. Waldow. Fam. v. Waldow var högst sannolikt släkt med familjen Stavenow eftersom de är delägare i flera andra gods tillsammans med familjerna v. Stavenow, v. Königsmarck och fam. v. Doberchow över århundraden. I Rittergut Woldenberg i Oberbarnim, senare stamgods för familjen Stavenow, ägde änkan v. Königsmarck 1375 21 gårdar som livgeding och familjen v. Doberchow har vasalltjänsten.[42] Det gemensamma godsinnehavet pekar alltså på att det rör sig om släktförhållanden och andelar som gått i arv enligt de germanska arvsprinciperna. Änkan v. Königsmarck äger även andelar granngodsen till Woldenberg, Doberchow och Steinbeck. Bägge godsen är några år senare i familjen Stavenows ägo, riddargodset Doberchow 1412, då har Claus ”Stawna” 24 ödegårdar med vasallplikt och familjen Doberchow är kvar som delägare.[43] På riddargodset Steinbeck sitter Claus och Tyle Doberchow med 45 gårdar tillsammans med Claus Stavenow som har 15 gårdar på Steinbeck fram till år 1412. Änkan v. Königsmark besitter 1375 fem gårdar i godset Freudenberg tillsammans med Claus Doberchow och änkan v. Gröben.[44] Hans Stavenow sitter på 1400-talets början på granngodset Biesow, ett ridderligt gods vilket han 1433 byter mot slottet Schöneiche i Berlin.[45] Tile/Tyle Doberchow som var delägare i Riddargodset Steinbeck 1412[46] borgar för Hans Stavenows omyndiga söner ”unsern lieben getrewen Hanfen und Bethke Stofenow” år 1433 när de får inkomster från Dallwitz vid Schöneiche från Markgreve Johan.[47] Troligtvis är Tile v. Doberchow deras morfar eller morbror.


Familjen Stavenow har tidigt en gren i Schlesien som omnämns 1469 då Hans och Friedrich, vilka kommer att tillhöra Woldenberg Linie II omnämns som ”Lieben Getrewen”, kära förtrogna, tillsammans med Heinrich von Waldow för Hertig Herinrich den XI av Schlesien, Herre till Grossglogau.[48] Båda dessa blir för sin tid gamla herrar. Friedrich (I) blir bedömt 92 år gammal, och får barn i två äktenskap. Före 1474 sitter fam. Stavenow på hela Woldenbergs gods.[49] 1480 förekommer en rättslig strid mellan Peter (I) och Nickel (III) om fältmarken Torgow vid godsen Woldenberg och Falkenberg mot fam. v. Uchtenhagen.[50] År 1499 Sitter båda grenarna Peter (I) och Nickel (III) Linie I samt Hans och Friedrich (I) Linie II på Woldenberg.[51]

   

Utifrån Woldenberg Linie II utgår vår familjegren med dem Edlen und Ehrenfesten Herr Andreas Stavenow, Hauptmann zu Walsmühlen i Mecklenburg, Woldenberg Linie III. Han grundade på ett sätt sin egen gren, och antog eller förlänades möjligen i samband med en ståndsupphöjning, en brisyr av faderns vapen som fördes av Stavenow till Woldenberg Linie II. Andreas ättlingar bodde såväl i Brandenburg som i Mecklenburg och Lübeck. Sedermera flyttade även Andreas ättlingar till Ostpreussen och Reuss i Thüringen, Sachsen. De som stannar kvar i Brandenburg som delägare med fam. v. Wagenschütz till Woldenberg, blir hårt bedömda av sina gelikar. År 1626 kan man läsa följande i mönsterrullan för ”der Mittelmärkischen Ritterdienste Oberbarnim”, d.v.s. vassalförteckningen ”Die Wagenschützen zu Woldenberge und Christian Pfuell, wegen etzlicher Pauern daselbst, von den Stavenowen herkommend”.[52] Den nedsättande tonen beror på att familjen blivit utarmad. Det var inga bönder som genomförde riddartjänsten, utan de Stavenowar som blev borgare i städerna och som fortfarande ägde andelar i Woldenberg tillsammans med familjen v. Wagenschütz. I vår släktgren förs ett annat nyare vapen sedan 1600-talets slut. Den senaste offentligt titulerade företrädaren för vår familjegren, var den s.k. ”Ehrenfesten auch Lieben Getrewen” ”Tit. Herrn” Hieronymus Stavenow (f. 1669 + 1762), som var ämbetsman vid regeringen i Gera, Reuss, Thüringen. Han för ett vapen med tre veteax mot blå sköld istället för tre spetsar eller flammor. I övrigt har vapnet samma grundkonfiguration som de bägge tidigare vapnen från Woldenberg och ser förvillande likt ut på vissa sigill. Släktskapet mellan vapenbilderna är tydligt, men om de andra vapnen anges som bland utdöda släkter, så är faktiskt inte vår gren angiven som utdöd. Vårt vapen finns tyvärr inte heller förtecknat bland levande släkter, vilket möjligen beror på det som Herrman Stavenow skrev 1882, att ingen var intresserad av att utforska saken. Däremot har vapnet använts i familjen fram till 1900-talets början, även i Sverige. Det visar på en tidigare stark sammanhållning inom familjen över många generationer och en uppenbar medvetenhet om sitt ursprung.  


[1] Det betyder ödmjukhet segrar, vilket är ett valspråk med biblisk grund som visar att stolthet och övermod går före fall, medan den som ödmjukar sig lyfts upp. Jfr. Lukas 14.7-11, sträva inte efter främsta platsen. Ordspråksboken 16:18:  Övermod följs av nederlag, högmod går före fall. Ordspråksboken 29:23 Högmod leder till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära. 1 Petersbrevet 5:5-6 klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne.

[2] Traderat av Gunnar Gustaf Fredrik Stavenow (1913-1978).

[3] Vilket visas av ett en del bevarade fotografier, varav ett på Ludvig Heinrich Stavenow (1822-1905) ur Professor Ludvig Stavenows samling i Uppsala Universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Kart och bildavdelningen. Samt Ernst Stavenows familjealbum med foton från 1880-talet fram till omkring 1910.

[4] Svenska släktkalendern. Gustaf Elgenstierna 1930 S 844-847.

[5] Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Alterthumskunde. Georg Christian Friedrich Lisch. Band 13 S 429-430.

[6] Märkische Forschungen Band 20. Die von Stavenow in der Mark Brandenburg. Ernst & Korn. Berlin 1887. S 242-251.

[7] Codex diplomaticus Brandenburgiensis Sammlung der Urkunden, Chroniken und Sonstigen Quellenschriften für die Geschichte der Mark Brandenburg. und ihrer Regenten. Des ersten Hauptthelles oder der Urkunden Sammlung für die Orte und specielle Landesgeschichte zweiter Band. S 185 f.f.

[8] Die Herrschaft Stavenow, Joachim Sack. Böhlau Köln 1959.

[9] Burg und Schloss Stavenow in der Prignitz. Beiträge zur Besitz- und Baugeschichte eines märkischen Rittersitzes. Torsten Foelsch. Gross Gottschow 1997. 

[10] Jfr. Professor Georg Galetti. Geschichte Deutschlands Zweyter Band bis auf Albrecht den Zweyten, 1788 Sidan 1 ff." 

[11] Ritter Herrman Dietrich Stavenow - Jacsic v. Kaiserswehr. Lose Blätter aus meinem Tagebuche, Burian, Budapest 1882. Förordet.

[12] Kurze Beschreibung und Geschichte der Stadt Lüneburg. Manecke, Hannover 1816. S 15.

[13] Lenzener Elbtalaue, natürlich Sagenhaft. Dieter Knabschuh. Ausgegeben von Amt Lenzen-Elbtalaue. 1994. S 119-120, 2 / Gerichtslinden und Thingsplätze in Deutschland. Anette Lenzing. Die Blauen Bücher. S 60-61, 3: Der Streit um die Prignitz. Kreisverwaltung Perleberg. Kerstin Beck 1992 S 12. / Neue Sagen aus der Mark Brandenburg, Seite 26. Ein Beitrag zum Deutschen Sagenschatz von E. Handtmann, verfasst in Seedorf bei Lenzen a. Elbe zur Zeit der Sommersonnenwende 1883.

[14] Ilisch, JMP 1997/8, nummer 23.15.

[15] Ilisch,JMP 1997/8, nummer 23.15.

[16] Intressant nog, förde kejsarna Conrad I, II (Salicher), Heirich (III), Heinrrich (IV) och Heinrich (V) en spetssköld, med stående vita spetsar mot röd bakgrund. Conrad (III) för en sköld med tre lejon mot gul bakgrund. Großes Wappenbuch, enthaltend die Wappen der deutschen Kaiser, der europäischen Königs- und Fürstenhäuser, der Päpste und Kardinäle, Bischöfe und Äbte bis zu den lebenden Repräsentanten zur Zeit der Regentschaft Kaiser Rudolfs II. und Papst Gregors XIII. - BSB Cod.icon. 333

[17] Großes Wappenbuch, enthaltend die Wappen der deutschen Kaiser, der europäischen Königs- und Fürstenhäuser, der Päpste und Kardinäle, Bischöfe und Äbte bis zu den lebenden Repräsentanten zur Zeit der Regentschaft Kaiser Rudolfs II. und Papst Gregors XIII. - BSB Cod.icon. 333. S 2-3.

[18] F. Lisch. Die Familie von Stavenow Mit Einem Holzschnitt.IV. Zur Geschlechts= und Wappenkunde. S 430.

[19] Die Herrschaft Stavenow. Joachim Sack. Böhlau 1959.

[20] Se. Tex. Neues Preussisches Adels-Lexicon von Leopold Freiherr von Zedlitz-Neukirch Band 4, Leipzig 1837. S 65.

[21] Matrikeln und Verzeichnisse der Pommerschen Ritterschaft vom XIV bid in das XIX Jahrhundert. Dr R Klempin und G Kratz. Berlin 1863. S 136f.

[22] 1321 Förteckning för Pommerska kostnader för kriget mot Brandenburg, Stavenow utlöses ur fångenskap: ”Stavenow VII Talenta”. Pommersches Urkundenbuch Bd. 1321-1325 O. Heineman. S 82.

[23] Vilket framgår av latinska urkunder som: der Stralsunder Liber Memorialis Veröffentlichungen des Stadtarchivs Stralsund Band V/2 S 121, 1421 13 juli: ”Michael Stavenow coram dominis proconsulibus…”,

[24] Codex diplomaticus Brandenburgiensis Sammlung der Urkunden, Chroniken und Sonstigen Quellenschriften für die Geschichte der Mark Brandenburg. und ihrer Regenten. Des ersten Hauptthelles oder der Urkunden Sammlung für die Orte und specielle Landesgeschichte. Reidel. Zweiter Band. S 185 f.f.

[25] Diplomatische Geschichte des Markgrafen Waldemar von Brandenburg vom jahre 1295 bis 1323 unmittelbar auf den quellen dargestellt. Zweiter Teil. Verlag M Simion. Berlin 1844. AvKarl Friedrich von Klöden S 265-266.

[26] Geschichte der deutschen Landstände, Friedrich Wilhelm Unger 1844 kap. ”Der Adel” S 60 (418).

[27] Mecklenburgisches Urkundenbuch VIII Band 1329-1336 Schwerin 1873. S 460 Urk. 5533.

[28] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band 1337-1345 Schwerin 1875. S 24. Urk 5756.

[29] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band 1337-1345 Schwerin 1875. S 204. Urk 5976.

[30] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band 1337-1345 Schwerin 1875. S 616 Urk. 6477.

[31] Mecklenburgisches Urkundenbuch XIII. Band 1351-1355. 7792. Schwerin 1894 S. 44.

[32] Karstädt, 750 Jahre in Wort und Bild. Geiger. 1996. S 16.

[33] Die Chronica novella, Vandenhoeck und Ruprecht, Herrman Korner 1895 S 271.

[34] Dessa konflikter inträffar efter vår tid på Stavenow och behandlas ingående av Joachim Sack, i boken ”Die Herrschaft Stavenow Böhlau 1959”. Liksom i Jahrbuch für Brandenburgische Landesgeschichte Band 51, Torsten Foelsch S 97.

[35] Mecklenburgisches Urkundenbuch R A 25:23 samt R A 25:25.

[36] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band 1337-1345. Schwerin 1875 S 616.

[37] 6 Riedel, Mark Brandenburg II. 7 Dr. Kunzemüller, Chronik von Spandau 8 Dr. Kunzemüller, Chronik von Spandau. Beelitzer Chronik Beelitz 1888.

[38] Chronik der Stadt Beelitz und der dazu gehörigen Kolonien Krosshof und Friedrichshof sowie des früheren Vorwerks Rummelsborn bearbeitet unter Anschluß der vorhandenen Urkunden von Carl Schneider - Beelitz, Druck und Verlag von Robert Kliemchen, 1888 S 6-7.

[39] Se t.ex. Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. Ernst Fidicin. Berlin 1856. S 124 samt Chronik der Stadt Beelitz und der dazu gehörigen Kolonien Krosshof und Friedrichshof sowie des früheren Vorwerks Rummelsborn bearbeitet unter Anschluß der vorhandenen Urkunden von Carl Schneider - Beelitz, Druck und Verlag von Robert Kliemchen, 1888 S 3 samt 6-7.

[40] Liselotte Enders

[41] Tankow / Dankówim Wandel der Geschichte.Einstiges neumärkisches Städtchen und heutiges Dorf. Professor Edward Rymar. Strzelce Krajeńskie 2009. S 10-11.

[42] Se. Landbuch Kaiser Carls IV:s Edition J. Schultze S 141.

[43] Die Territorien der Mark Brandenburg: oder, Geschichte der einzelnen Kreise Stadte, Ritterguter und Dorfer in derselben als Fortsetzung des Landbuchs. Ernst Fidicin. 1864 als Fortsetzung des Landbuches Kaiser Karl's IV. Band III, Kreis Zauche), Berlin 1860)1419 (Fidicin II:2:60)

[44] Kaiser Karl:s IV Landbuch der Mark Brandenburg nach den Handschriftlichen Quellen. E. Fidicin. Berlin 1856 S 88.

[45] Territorien der Mark Brandenburg, Band I Geschichte des Kreises Nieder-Barnim E. Fidicin. Berlin 1857 S 104-105.

[46] Statlisch topographische Städte Beschreibungen der Mark Brandenburg. Des ersten Theils, erstee Band, enthaltend den Ober Barnimschen Krets. Verfasset von Friderich Ludewig Joseph Fischbach. Berlin und Potsdam, bey Carl Christian Horvath 1786. S 355 f.

[47] Codex Diplomaticus Brandenburgensis. G W v. Raumer. Erster Theil. Berlin 1831. S 701. Codex Diplomaticus Brandenburgensis G Reimer. Berlin 1856 S 336.

[48] Codex Juris Municipalis Germaniae Medii Aevi. Regesten und Urkunden zur Verfassungs- und Rechtsgeschichte der deutschen Städte im Mittelalter. Dr. Heinrich Gottfried Gengler. Erster Band. 1863.  S 687.

[49] Lieselott Enders Hist. Ortslexicon, teil Barnim VI, Weimar 1980. S 634.

[50] Codex Diplomaticus Brandenburgensis Sammlung ungedruckter Urkunden zurBrandenburgischen Geschichte. Erster Theil. Herausgegeben von GeorgWilhelm von Raumer.Berlin Stettin und Elbing In der Fr. NicolaischenBuchhandlung 1831. S 193.

[51] Codex Diplomaticus Brandenburgensis. Sammlung der Urkunden, Chroniken uns sonstigen Geschichtsquellen für die Geschichte der Mark Branddenburg und ihrer Regenten. Dritten Hauptteiles. Zweiter Band. Berlin 1860. S 429-430.

[52] Beiträge zu einem neueren Landbuch der Marken Brandenburg. Prälaten, Ritter, Städte, Lehnschulzen oder l Roßdienst und Lehnwahr. Zusammengestellt und herausgegeben von CV Gickstedt. Magdeburg 1840 Verlag der Creuhschen Buchhandlung. S 115-116.