Legenden om Siegfried och Roswitha

 

STAVENOW

LEGENDER

Varifrån härstammar familjen Stavenow?

Från tiden före 1252 finns det ett fåtal källor till familjens historia. De få uppgifter som finns bevarade, visar att den information som traderats inom familjen, antagligen var den mest centrala informationen om familjen som man kunde tradera muntligen. Det finns i vart fall två familjetraditioner, en legend och ett DNA-test som pekar åt samma håll, liksom ett mynt från slavernas tid. 


1 Traderade uppgifter i vår familj

Min pappa Anders fick dels vårt valspråk ödmjukhet i framgången, Modestia Victrix traderat från farfar Gunnar och dels i korta ordalag information om vilken familj vi var och ett par härkomstförklaringar. Enligt vad pappa har sagt sa farfar Gunnar: "Enligt vad jag har hört och vet så härstammar släkten från Ryssland." - "En gammal adelssläkt." - "Det är en gammal släkt i Tyskland, den har funnits där väldigt länge."  


Andra släktingar har utöver detta haft uppgifter om att familjen Stavenow härstammar från orten Stavenow i Tyskland. I Svenska släktkalendern står i vart fall att "Släkten härstammar och har sitt namn antagligen från en liten by Stavenow i Mecklenburg (eller möjligen en ort med samma namn i Priegnitz i Mark Brandenburg, varifrån enligt uppgift ett flertal familjer med samma namn härstamma)".(1) 


Det är samma ort, Stavenow var ju en av gränsbefästningarna vid Elbe mellan Mecklenburg och Brandenburg. Uppgifter om släkten har traderats från generation till generation, slutligen till farfar Gunnar som berättat för Anders. Varje generation tunnades olika detaljer  ut så någon vidare ledning eller förklaring fanns inte. De äldre kommer ihåg de generationer som fortfarande tyckte att det var väldigt fint att heta Stavenow. Så följande frågor uppstod för oss, kan man verkligen härstamma från två ställen på samma gång? Vi hade länge uteslutit att vi skulle härstammat från Ryssland, eftersom vi ju kom från Tyskland och hade en lång familjehistoria där. I litteraturen, där mycket felaktigt skrivits om familjen hade dessutom F. Lisch på 1800-talet skrivit att släkten fått sitt namn från förläningen.(2)


Intressant nog finns ytterligare en ort med vårt namn som redan 1576 omnämns som öde. Det var en by och gods med namnet Gross Stavenow, vilket ligger på gränsen mellan Neumark och Pommern. Historieprofessorn Edward Rymar sätter orten i samband med det Brandenburgiske rådet Peter von Stavenow och dennes son Gerhard vilka bägge omnämns i Neumark. (3) Dessa förmodas även varit herrar till Blankenfelde i Neumark 1337, omnämnda i Ludvig d.ä. Landbuch såsom "Ritter Stauenow". Högst sannolikt var Peter son till Gerhard de Stavenow omnämnd 1252 och 1275 i Prignitz. Då släkten enligt traditionen kom från Ryssland och uppenbarligen redan hette Stavenow innan man kom till Tyskland, kallade man altså sannolikt upp bägge dessa orter efter sig själva. Gemensamt har orterna Stavenow och Gross Stavenow, att de ligger på gränsen mellan det brandenburgiska territoriet och Mecklenburg och Pommern. På den tiden hörde Neumark till Brandenburg. Gränsbevakningen var sannolikt en ursprunglig uppgift för familjen.    



2 Traderade uppgifter i en annan gren av familjen

Av en slump dök en till liknande tradition upp med innehåll att familjen Stavenow härstammar från Ryssland, från en för oss mycket avlägsen gren av vår familj som kom till Schleswig Holstein från Brandenburg i slutet av 1700-talet. Denna berättelse kastar mer ljus över saken och stämmer överens med de uppgifter Farfar förde vidare till pappa. 


Herrman Dietrich Stavenow, skriver i sin år 1882 offentliggjorda dagbok att: "Det sägs att familjen Stavenow tidigare var mycket mäktig och ovanligt rikt förlänad med gods och innehav. I Ryssland ska man som andra familjer vars namn slutar på -now eller -nof haft sin hemvist, för att sedan för flera hundra år sedan blivit fördrivna från gods och innehav för att komma till Nordtyskland som emigranter. Detta är vad man påstått, men några dokumentära källor som visar detta är svårt att hänvisa till, åtminstonde till nu möjligen eftersom ingen brytt sig om att utforska saken."(3)


Det finns alltså två traditioner att familjen ursprungligen kom från Ryssland från olika håll i släkten, familjegrenar som sannolikt inte talat med varandra sedan 1700-talet eller ännu längre tillbaks i tiden. Att familjen skulle ha varit mycket mäktig och rikt förlänad i Ryssland var nya uppgifter för oss. 


Bild nedan

Ur Herrman Stavenow, Jacsic von Kaiserswehr. Loose Blätter aus meinem Tagebuche, Sidan 4. Boken är fantastiskt spännande och läsvärd även i övrigt. Bland annat beskriver han Kröningen av Frans Joseph I och Elisabeth (Sisi) vid vilken han närvarade.(4)



3 Finns det några andra indicier för att familjen Stavenow skulle härstamma från Ryssland?

Ett DNA test visar att vi har avlägsna släktingar i Ryssland. Detta är en intressant nyhet som vi fått reda på via Myheritage DNA test. Det talar givetvis inte emot att familjen Stavenow skulle kunnat härstamma från Ryssland ursprungligen. 


En rysk vän till mig upplyste mig om att det faktiskt även idag finns personer med vårt namn i Ryssland, vilka stavar namnet Ставенов. Det är den "latinska" stavningen av namnet, precis som vår men med kyrilliska bokstäver. Om vi är släkt och hur vet vi dock inte, men det stödjer enligt vår uppfattning att uppgifterna att familjen härstammar från Ryssland. Sedan dök ytterligare en legend upp inom ramen för samma tema. Legenden är återgiven i ett flertal publikationer och finns i två huvudsakliga versioner.  


4 Legenden om Roswitha von Mellen

Version 1 

Om den megalitiska graven i Mellen, vid Lenzen i Prignitz finns en saga. Här vid graven sägs att den slaviske furstesonen Siegfried, som var uppväxt i den kristna tron, gick det sorgliga ödet tillmötes att han blev mördad av sin hedniske rival. Han begravdes även där. (vår översättning) (5) 


Enligt legenden fanns under den tid som kallades Slavernas tid, i Prignitz ingen skönare mö än Roswitha, dotter till Herr Ludowin von Mellen. Denne var en förmögen och inflytelserik man. Hans förmögenhet hade tillkommit honom som krigsbyte under många krigståg. Det enda som felades honom var en son som hade kunnat ärva allt och föra familjen vidare. Detta fick honom att bli en förbittrad fiende till kristenheten och han beslöt att hans enda dotter, endast skulle få gifta sig med en hedning.


Däremellan hade bud om Roswithas skönhet spritt sig och lockadde friare från  när och fjärran. Den ende som föll den stränge fadern i smaken var Jagomir, som till hövdingen Dragid, en hedning tillika rövare. Genast lovade Ludowin sin dotter den till kristenheten svurne fienden. Roswitha kunde inget göra däremot, men var inte intresserad av den råe Jagomir. Hon hade istället förälskat sig i Siegfrid, son till Herr von Stavenow. Siegfried var allt annat än en hedning, som kristen och utbildad vid klostret i Lüneburg höll Siegfried en djup avsky för all grymhet.


Under lång tid hade denna söta hemlighet undanhållits den råe Jagomir, som sedan han fått reda på den bara hade en tanke: att eliminera sin förmodade rival. Möjligheten lät inte vänta på sig. En kväll träffades det älskande paret utanför byn för en promenad till sjön Rambow. Men efter några steg hoppade en mörk gestalt fram ur buskarna. Det var Jagomir som högg ned den oförberedde Siegfried med kniv. Siegfried blev begravd på stället där han mördades.  Till hans åtanke, byggdes en grav: man tog de största stenarna som kunde hittas i området. Och Roswitha? Siegfrieds död kom hon aldrig över, hon förlorade sitt förstånd, visnade bort och begravdes senare vid Siegfrieds sida. På varje årsdag efter Siegfrieds död kan man se henne: en vitklädd gestalt med ett blekt ansikte, sittandes på graven och sorgligt ropandes efter sin älskade.


Version 2

Det finns även en annan variant av sagan som lyder enligt följande (vår översättning):

Die Sage von „Roswitha von Mellen“

Jagomir, den så kallade "Wendencrole" (ett nedsättande öknamn), ville gifta sig med Roswitha von Mellen. Men hon hade riktat sin kärlek till en kristen och inte uppmärksammat Jagomirs uppvaktning eller hennes egen fars övertalningsförsök. Jagomir svor vid offerstenen till sina fäders gudar att han skulle offra det kristna blodet här till gudarna. Han ville överhuvudtaget driva ut de kristna och återvända till de gamla "lyckliga" dagarna och vända folket med sig, för att sedan förenas med Roswitha.


Han genomförde den första delen av sin ed. Den kristne, förvånad över ett möte med Roswitha i stenröset, blödde ihjäl under Jagomirs svärd på offerstenen. Men Jagomir kunde inte fullfölja den andra delen av sin ed. Roswitha undgick honom ännu mer. Hon satt på stenen dag och natt utan att äta, tills döden kom.


Folket runt honom avskydde honom för hans fega dåd. Ingen brydde sig om hans uppmaning att ånyo vända sig till de gamla gudarna. Snarare var många slaver rasande över att tyskarna, som redan var överherrar i landet, visade misstro mot dem och behandlade dem dåligt på grund av Jagomirs tilltag. Jagomir fick därför fly och omkom långt därifrån. Roswitha kan emellertid fortfarande ses på blodstenen ljusa månkvällar, vridandes händerna, gråtandes över hennes och hennes älskades förintade lycka. (6)


4.1 Vad avsågs med en furste under slavernas tid?

Christoffer v. Warnstedt skriver om tiden före år 1200 att: "I de germanska staternas adelsförhållanden fanns en enda enhetlig adelsklass, vars medlemmar inbördes voro jämbördiga och som beklädde alla viktigare ämbeten. Någon lågadel fanns alltså ej. Även om stora ekonomiska skillnader ofta förelågo, var man i princip jämbördig och utgjorde en enhetlig adelsklass. Denna ursprungliga adelsklass brukar i tysk facklitteratur sedan länge kallas "dynaster", d.v.s. småfurstar." V. Warnstedt skriver vidare att: "Det under slutet av 1100- talet och början av 1200-talet definitivt införda länsväsendet i Tyskland innebar helt nya uppdelningar av adeln i olika rangklasser, som sinsemellan ej längre voro jämbördiga. En huvuddel av dynasterna togo därvid län i andra hand, d.v.s. av någon furste, som i sin tur direkt var vassall till Tysklands konung. Därmed utträdde de ur fursteståndet." (7)


Det stämmer på det hela taget väl överens med hur man betraktade begreppet även hos de slaviska stammarna. Professorn i historia, Manfred Hellman forskade inom slaviska stammarnas statsbildningar och säger följande om den herrskapliga grundstrukturen hos slavisk-germanska stammar som t.ex. Kessiner och Raner. "Omständigheterna pekar mot ett ärvtligt furstendöme inom de slaviska stammarna. Olika strukturer fanns i olika stammar. Hos de enstaka Lutiziska stammarna såsom hos Havellerna så fanns en central furstemakt. Medan andra slaviska stammar hade småförstendömen, i egenskap av Borgherrar. (Vår översättning)" (9) Under slavernas tid kunde således borgherrarna med stor makt betraktas som "småfurstar". Familjen hade många betydande gods, men slott Stavenow var sannolikt huvudsätet och detta slott bestod ursprunglingen enligt av ytterligare två borgar och tre byar enligt sentida arkeologiska utgrävningar enligt information från Brandenburgisches Landesamt für Denkmalpflege und Archäologisches Landesmuseum. Detta i samband med innehav av Stavenow II i Neumark, Slottet Gorlosen i Mecklenburg och "andra gods" som man omnämner utan namn i urkunderna, pekar fortfarande tillbaks mot en ursprungligen inflytelserik familj.


Siegfried var enligt legenden son till en slavisk kristen furste i Prignitz. Slaverna vandrade in i Nordtyskland från slutet av 600-talet och framåt. De var länge självstyrande men blev med tiden allt mer trängda av den expanderande germanska befolkningen. Under en tid var de slaviska stammarna självstyrande under den Tysk-romerske kungen, senare kejsaren emot att de betalade en tribut för att få behålla sin självständighet. Tributen betalades i form av mynt, något som slaverna ganska sent själva började använda som betalningsmedel.


4.2 Kan legenden vara korrekt och när utspelas den i så fall? 

Roswitha von Mellen, en legend från den tid som kallas slavernas tid "Slawenzeit". Den tiden infaller mellan år 600 och år 1192. Legenden utspelar sig i Lenzen, en stad i Brandenburg, Prignitz, som ännu inte är mer än en by med en stor slavisk befästning. Vår uppfattning är att legenden utspelar sig mellan år 955 och 1192. Hedning kunde man inte fortsätta vara efter 1192, då alla kristnats. Legendens innehåll visar att den utspelar sig under slavernas tid. Oavsett om Siegfried Stavenow var son till en tidig kristen slavisk furste eller s.k. dynast, kom familjen förmodligen till Tyskland från Ryssland under den slaviska perioden (mellan 600-1192) för att bygga en ny framtid. Men det pekar också på en annan sak, familjen fick förmodligen inte sitt namn från byn Stavenow som F. Lisch angett utan har sannolikt själva namngivit platsen, såväl byn och slottet Stavenow nära Lenzen som gränsegendomen "Gross" Stavenow i Neumark.Frågan är när under slavernas tid. 


Under slavernas tid fanns det olika slaviska stammar i nordtyskland, i de områden som senare benäms Sachsen, Pommern, Mecklenburg och Brandenburg. I Prignitz, vid Lenzen bodde elbslaverna. Inledningsvis var dessa hedniska till sin religion, men de kom sedan att låta sig kristnas eller utplånas. De olika stammarna hade olika härskarstruktur. Vissa styrdes under en central furste, medan andra hade en huvudsaklig furste och flera underställda småfurstar, ett antal borgherrar. Under kung Karolingerna och kung Konrad I 911-918 hade slaverna eget självstyre. Konrads efterföljare, Heinrich I såg dock slaverna som rikets fiender och krävde tribut, en sorts utpressningspengar för deras självstyre. 


Vår uppfattning är att legenden utspelar sig efter år 955, året då Michaelisklostret, Lüneburgs första kloster stiftas, vilket var platsen för Siegfrieds studietid.(8) De slaviska furstarna stod i en beroende ställning i förhållande till det frankiska riket under denna tid. Myntet med Conradus och Stavenow som beskrivs nedan är sannolikt äldre än legenden. Om det är den frankiske Kungen Conrad I och fursten Stavenow på myntet, kan det bara vara myntat mellan 911-918 när Conrad I var frankisk kung, den första valde konungen som efterträdde den Karolingiska dynastin. Den kristne slaviske fursten låter enligt legenden sin son Siegfried, studera vid klostret i Lüneburg och är uppenbarligen kristen. Det kan ju även vara en sonson om familjen hade den positionen över flera generationer. Han låter möjligen även som andra slaviska furstar, prägla mynt, möjligen för att använda dessa som tribut till den frankiske kungen Conrad I som tillät de slaviska stammarna att styra sig autonomiskt så länge de betalade skatt. Slaverna använde själva, liksom vikingarna inte mynten som valuta utan idkade handel med naturaprodukter, byteshandel. Möjligen är det därför de påträffas sällan och långt från den ort där de slogs. Conrads efterföljare, Heinrich I med efterföljare är dock inte alls välvilligt inställda till de slaviska stammarna. År 929 står slaget vid Lenzen mellan elbslaverna och Sachsarna. Efter slaget vänder sig den Sachsiska hären mot borgen i Lenzen. Dess besättning och "Rex" konung gav sig. Borgen plundrades och de tillfångatagna avrättades. 946 grundar kejsar Otto I Biskopdömet Havelberg. Nu börjar den egentliga germanska kolonisationen av området. Slaverna gör dock motstånd och uppror under tiden 983-995 och får därigenom viss frihet ännu en tid. Germanerna har dock beslutat sig för att ta makten över hela området. Därför utgår år 1147 utgår från Havelberg de stora vendiska korstågen mot slaverna. 1157 utgår Ascanerna från sin säkrade utgångspunkt i Havellend mot Spandau för att sedan gå norrut mot de slaviska stammarna Ukranerna och Pomeranerna. I princip alla slaver väster om Oder blev successivt militärt besegrade tiden därefter och fram till 1192 (förutom Ranerna på ön Rügen som hade slaviska furstar fram till år 1325). 1192 är slavernas tid definitivt slut i Prignitz och området är kristnat.(9)


På Siegfried och Roswithas tid var fortfarande Lenzen en by vid sjön Rambow. Vid Lenzen låg en av de starkaste slaviska befästningarna, belägen mellan Slotten Gorlosen och Stavenow vid floden Elbe. Gorlosen och Stavenow var bägge i början av 1300-talet var i familjen Stavenows ägo såsom län. Lenzen var alltså en del av gränsbefästningarna mot det tysk romerska riket. 1252 när Markgreve Otto ger staden Lenzen sina stadsrättigheter, är Gerhard de Stavenow där som vittne i urkunden.


Om så var fallet, träder familjen tillbaka från fursteståndet till status som vasaller någon gång efter den germanska erövringen av territoriet. I samband med denna överlämnar vissa kristna slaviska furstar makten till de nya germanska furstarna och avsäger sig den styrande rollen och blir istället vassaller. Här framstår familjen Stavenow en av de släkter som blir vassaller till de germanska furstarna i Brandenburg och Pommern. De slaviska stammarna, som inte underkastade sig de nya germanska furstarna, konverterade antingen till kristendomen eller flydde eller dödades.


Historien inträffade alltså senast i slutet av den slaviska perioden (1192) då Roswhitha var dotter till en hedning, vilket man inte kunder vara efter 1192 då hela territoriet var kristnat. Generationerna efter det fick familjen egendom som förläning från den Brandenburgiske Markgreven. Gerhardus de Steuenowe, utnämnd 1252 är t.ex. antagligen råd till den Brandenburgiske regenten. Gerhards:Is son Heinrich I åtnjöt i sin tur relativt högt anseende och var en förgrundsgestalt i Brandenburg. Han bevittnade exempelvis freden mellan Danmark och Brandenburg 7 december 1312, samt bevittnade förbundet mellan Markreve Valdemar och Hertigerna av Sachsen inför det då förestående kungavalet. Tre generationer efter Gerhard var familjen fortfarande Brandenburgiska Vassaller, men är 1317 efter en skiljedom mellan Waldemar och greverna Schwerin, blir de på Slott Stavenow sittande grenarna vassaller till greven av Schwerin under en kortare tid. Den 14 augusti 1319 dog Markgreve Waldemar den store av huset Ascanien. Med Waldemar den stores död försämrades välståndet för Mark Brandenburg gradvis. Hans minderårige efterträdare, Heinrich III, var under förmyndarskap av hertigen Wratislav av Pommern och hertig Rudolph av Sachsen. Tvisten om den kejserliga kronan, liksom interna partikamper gjorde tiden osäker och rövarhantverket tog överhanden.(10)


Margrave Waldemar överlåter familjen Stavenow år 1317 som Vassallen till greven av Schwerin i en skiljedom. Förmodligen på grund av Waldemars allians med städerna vilket Herinch von Stavenow verkar ha motsatt sig. Som F. Brunold mustigt uttrycker situationen med Waldemars allians med städerna: "Gåtan får vem som vill lösa". - "Margrave Waldemar är galen", skrattade Heinrich von Stavenow. - "Mord och brand!" Om han bara hade det uppe så länge, "gnissade Henning von Gardiz. Vad anser du Alvensleben?" "Jag menar, om Herren gör vansinnigheter, måste vi göra det rätta för honom." - "Waldemar är inte min herre", svarade Droiseke von Kröchern. "hans tid är över." "Inte ännu", sade Bernhard von Buch, "och då är Johann på Waldemars sida." "är han det," ropade Stavenow, det är inte jag". (11)

Heinrich dog kort därefter under det nordiska markgrevekriget och Margrave Waldemar "dog" eller åkte på pilgrimsfärd 1319.


Men, kanske får Brunolds saga anses höra till just sagorna även om den är spännande. Waldemar den store hade uppenbarligen i praktiken ett bra förhållande till Stavenow-familjen. Ett exempel på det är att riddaren Gerhard von Stavenow utsågs till vittne i en urkund av Waldemar i februari 1319. (12)
 
Familjen Stavenow på slottet Stavenow hamnar dock på Waldemars inrådan på den Mecklenburgiska sidan under greven av Schwerin. 1323 utnämndes Henning von Stavenow till Mecklenburgisk Vassall. År 1345 blev familjen dock återigen Brandenburgiska vassaller under Markgreve Ludvig I. Därefter förblev de Brandenburgiska Vassaller långt fram i tiden. Men en gren av familjen gick till Altmark, en till Niedersachsen.


Familjen på Darsband, Rügen, hade varit vassaller till huset Putbus på Rügen sedan minst 1307. Vi kan idag se att familjen fortfarande emellanåt använder slaviska förnamn även efter den slaviska tiden i Prignitz. T.ex. är "Zachaia" Stavenow, utnämnd till Camerarica på nunneklostret i Kyritz år 1363.(13) Hon var sannolikt dotter till Heinrich I, som fick fyra barn, varav vi endast vet namnen på de två sönerna Johan I och Henning I. 


Vissa slaviska förnamn användes även i familjen i Pommern. Namnet "Slawke" är kortform för "Slawomir", och indikerar ett slaviskt ursprung. Namnet Slawomir betyder något i stil med "ära och tacka freden" på tyska. En sorts slavisk form av det germanska namnet Siegfried "Hälsa freden".


5 Ett mynt med vårt namn

Finns ytterligare spår efter en slavisk småfurste med vårt namn? År 1997 hittades med metalldetektor ett silvermynt i Holland från medeltiden med vårt namn. Silvermyntet har namnet Stavenow på ena sidan och namnet Conradus på andra sidan. Myntet är publicerat i en myntkatalog från Holland. Stilen på myntet, kom i slutet av Karl den stores regeringstid slutet av 800-talet och fanns sedan fram till 1400-talets början. 


Bild nedan

Mynt: Bild Illisch JMP 1997/8, nummer 23.15 (14)



 

Furstar i såväl de slavisk-germanska som de senare germanska staterna gav ut mynt. Mynträtten förlänades av kungen, senare kejsaren, till biskopar, städer och ibland till inflytelserika riddare. Kejsaren är därför ibland tryckt på myntet tillsammans med utgivaren. I de fall Kejsaren är tryckt på myntet, står kejsarens förnamn i regel utskrivet runt dennes porträtt. När man jämför andra mynt från samma tid framstår det som osannolikt såsom Illisch anger att kejsare Heinrich IV skulle ha avbildas på ett mynt med en ortsbenämning runt sitt porträtt och inte sitt namn. I många fall gav biskopsdömen dock ut pengar under denna tid, så även i orten Stavoren i Holland. Man skulle kunna tänka sig att det som det anges vore ett mynt utgivet i Stavoren av en biskop Conrad. 


Det finns dock flera omständigheter i avbildningarna i myntet som talar mot att myntet är från Stavoren.


1 det står inte Staveroni, vilket är den latinska formen av lokativ för orten Staveren. Det gör det tydligt på andra samtida mynt från Staveren. Det står enligt min uppfattning tydligt Stavenow, vilket även författaren till katalogen har uppfattat. Bokstaven N är dock möjligen bakvänd eller tilltryckt från baksidan på något sätt. Det ser dock ut som att det kan vara ett normalt N vid närmare förstoring. Den kan dock enligt min uppfattning inte betraktas som bokstaven R. 


2 Kejsarens namn står inte utskrivet kring den bild som enligt Illisch skulle avbilda kejsar Heinrich IV. På mynt från medeltiden, från Karl den store på 800 talet fram till Kejsar Otto IV +1218 som har en kejsare avbildad eller dess monogram, har man regelmässigt skrivit ut kejsarens förnamn och nummer runt avbildningen.


3 Det är tveksamt om det är en biskop på bilden runt vilken namnet Conrad står. I de allra flesta fall, har biskoparna en krummstav i höger hand och inget i vänster hand. De har i regel en Mitra på huvudet, som ofta bryter igenom omskriften på mynten. Enligt min uppfattning bär Conrad en östromersk typ av krona, en s.k. "kamelauktion" med pendilier som hänger ned på sidorna, vilket var senaste mode på 900-talet och som bars av åtminstone två av Conrads efterföjare. Detta återspeglar sig även i den samtida Ungerska Stefanskronan från 1000-talet. Eftersom det endast finns en enda sigillavbildning bevarad av Conrad I, som inte visar honom med krona eller regalier utan som en krigare, så kan antagligen senare avbildningar som är hundratalet år senare inte ge någon tydlig vägledning till vilka regalier han faktiskt hade. Möjligen har han en krummstav i vänster hand. Men, båda männen har sannolikt var sitt riksäpple i högra handen. Något som enligt vår uppfattning snarare tyder på två världsliga furstar eller regenter. En avbildning av Karl den store kan möjligen illustrera detta. Vid en jämförelse av bilden på "Stavenow" sidan, kan man dels se att spiran i vänster hand endast avbildats till hälften. Det är således inte omöjligt att det som uppfattas som en krumstav på andra sidan, faktiskt kan vara en annan spira. Möjligen den som avbildats på en stenrelief av kejsar Karl den Store, utförd kring 1400, i den tidigare klosterkyrkan för benediktinerklostret i Neustadt am Main. Om spiran delvis inte omfattas av motivet, utan går utanför, liksom faktiskt spiran även på andra sidan myntet gör, kan det vara den här eller en liknande spira som tolkats som en herdestav. Dessutom förefaller korset på riksäpplet på Stavenowsidan vara mycket likt det riksäpple som Conrad III visar i sitt sigill medan riksäpplet på Conradsidan uppvisar stora likheter det utseende som Östromerska regaliserna har (med kulor).


Intressant nog är typsnittet på myntets text och hela stilen likt Henning Stavenows sigill från 1323. Om det rört sig om en slavisk kristen storman under kejsar Conrad, är det högst sannolikt att denne eller dess efterkommande frivilligt eller med hot om våld blev vasaller till de militärt starkare germanska furstehusen när området erövrades och slavernas autonomitet upphörde. Det är inte heller omöjligt att en Conrad v. Stavenow kan ha blivit biskop. Vi har en Conrad v. Stavenow, omnämnd som riddare 1298. Att många blev kyrkans män visar inte minst det faktum att Ignatius Stabenau blev präst i Märtzdorf am Bober i Schlesien redan på 1200 talet. 


Oavsett vad man anser att myntet säger, och om det är en Stavenow på det eller inte, så ter det sig som att legenderna i huvuddrag kan stämma, dels att familjen härstammar från Ryssland, dels att en slavisk storman mycket väl kan ha flytt österifrån under folkvandringstiden. Kanske från Vikingarnas plundringståg? Han hade möjligen mynträtten i förläning av Conrad I i sitt område och betalade i så fall sannolikt mynt i tribut till kungen. Myntet skulle kunna datera  legenden om Roswita von Mellen till tiden 911-918 eller strax därefter. I legenden står att den utspelar sig under slavernas tid. Denna tid sträckte sig från 600 talet och slutade definitivt 1192 då hela området var dels kristnat och dels helt erövrat av germanerna. I samband med denna tid införs även länsväsendet i Prignitz. Myntets stil, är den som infördes under slutet av Karl den stores tid. De tidiga mynten under Karl den stores långa regerning, ser ut som sina romerska kejserliga förlagor i stilen, medan de senare ser ut som dessa, vilka utmärker sig av en omskrivt kring ett slags pärlband och mer naivt utformade motiv och proträtt.


Det är sannolikt att Stavenows kom till norra Tyskland under folkvandringstiden, gissningsvis på 800-900- talet. På myntet står bara Conrad, vilket mest sannolikt indikerar Conrad I. En kristen furste underställd kungen kunde vara en nyttig kraft för kungen i sin egenskap av kristen storman under den germanska kolonisationen av Brandenburg då en sådan kunde hjälpa till med kristnandet av slaverna som annars ofta dyrkade sina egna gudar, inte helt olikt exempelvis vikingarna. Det folktomma Brandenburg befolkades under folkvandringstiden av slaver på flykt från sin hembygd och återerövrades senare av Germanerna. 


Legenderna kan indikera en annan intressant omständighet, nämligen att familjen sannolikt inte fick sitt namn av förläningen Stavenow, utan möjligen istället gav orten Stavenow och andra orter med samma namn, namnet efter sig själva. Om de inte själva är ättlingar till någon av de andra slaviska Furstarna och som Lisch skriver, även är släkt med alla andra "spetssköldsläkter".


Vilken kejsare eller kung Conrad fanns under Slavernas tid (600-1192), som en lokal furste kunnat vara underställd? 


Det finns tre valmöjligheter varav alla infaller under Slavernas tid. Av dessa är Conrad I är den mest sannolika, om det är Kejsaren på den sidan. Med tanke på omständigheterna övriga källor, samt att det inte står II eller III i omskriften. Det är tveksamt om någon mer sentida slavisk furste skulle fått myntas med en tysk kung med tanke på fiendeskapen mellan folken från år 919 och framåt. De möjliga kandidaterna är: 

Konrad I. 911- 918, (Konradinger) Kung av Östfrankiska riket. (mest sannolik)

eller

Konrad II. (Konrad den äldre; född kring 990; † 4. Juni 1039 i Utrecht, vilken var tysk-romers Kejsare från 1027 till 1039, från 1024 Kung över det ostfrankiska riket  (regnum francorum orientalium), från 1026 kung av Italien och från 1033 kung av Burgund.

eller

Konrad III. (född 1093 eller 1094; † 15. februari 1152 i Bamberg) härstammande från Adelssläkten Staufer, var 1116/20 Hertig i Franken, 1127–1135 Motkung till Lothar III. och 1138–1152 Kung i det tysk-romerska riket.


De tre konungarna har på olika avbildningar regalier som på olika sätt liknar de som framkommer i myntet. Myntet: Conradus angivet i omskriften. Stilen på mynt förekom från 900-talet fram till 1400-talet. Huvudformen, på det visserligen starkt stiliserade myntet överensstämmer en del med huvudformen på sigillet, men mer med avbildningen av Conrad I nedan. Notera håret som sväller ut på sidorna. Avbildningar av Konrad II visar ofta men inte alltid en man med helskägg och stor näsa. Kan vara denne också. Med tanke på att furstliga personer mot slutet av Slavernas tid är förhållandevis väl dokumenterade, är det sannolikt att myntet är från tiden 911-918.


Bilder nedan 

Visande kungliga regalier i olika former

Vänster:

Kung Konrad I. : (911–918). Konrad I. Initial med kung Konrad I. Codex Eberhardi, Fulda, ca 1150–1160. Bilden är tyvärr gjord 140 år efter kungens död och avspeglar möjligen den tidens insignier, men spiran har en rund form vilket den kan tolkas ha på conradsidan av myntet. 


Mitten

Steinrelief av Karl den Store, gjord ca 1400, i tidigare benediktinerklosterkyrkan i Neustadt am Main. Intressant på grund av utformnningen av spiran som liknar den på Conradsidan av myntet som avskärmas av kanten. 

 

Höger

Bild Heinrich I. i kejsare Heinrich V:s kejsarkrönika.. Conrads I:s efterföljare. Heinrich bär en krona i bysantinsk stil, en s.k. "Kamelauktion" med sidohängen, vilket Conrad på myntet kan tolkas göra. Här saknar riksäpplet helt korset. (Corpus Christi, Cambridge, Ms 373, fol. 40r).



Bild nedan: Conrad I - 911 till 918 Kung av Östfrankiska riket. Kan sannolikt vara konungen på myntet. Han är porträtterad utan skägg, liksom myntet visar en person utan eller med kort skägg. Han dog mycket ung och regerade också bara i 7 år. Conrad var Hertig av Thüringen och Hessen såväl som Romersk konung. Avbildning av Wigand Gerstenberg, i Hessische Landesbibliothek, Universitätsbibliothek Kassel – Landesbibliothek und Murhardsche Bibliothek der Stadt Kassel, 4⁰ MS Hass. 115, fol. 63r. 



Bild nedan 

Conradus III Sigill . 

Huvudformen, på det visserligen starkt stiliserade myntet överensstämmer med huvudformen på sigillet. Han bär dock ett kort skägg. I omskriften står CVNRADUS DIGR A ROMANORUM V REX II.

(Siegel, das König Konrad III. von 1138 bis 1152 benutzte; abgebildetes Exemplar von 1143 (Landeshauptarchiv Koblenz, Best. 180, Nr. 23: 1143)

Varför det står II efter REX i sigillet undrar jag dock, kan det vara så att eftersom Conrad I inte var kejsare, "bara" kung räknades han inte in i kejsarlängden? Eller kan det vara Conrad II:s sigill? . 


Notera spirans form som mycket liknar den som avbildats till hälften på "Stavenowsidan" på myntet liksom kronan som är en s.k. "kamelauktion" med sidohängen.

 

Conradus II död 1039 i Uutrecht. Här i en avbildning utan skägg. Österikiska nationalbiblioteket har detta och flertalet andra avbildningar av Kejsaren.

 

6 Stavenow som Brandenburgiska vassaller

Den första dokumenterade generationen Stavenowar i Brandenburgs diplomatarier, börjar med Gerhard de Stauenowe 1252 i Lenzen (där Siegfried och Roswitha befann sig i legenden). Han förefaller vara råd till den Brandenburgiske markgreve Otto. Urkunderna visar att Familjen var det Askaniska furstehuset troget fram till dess att den Ascaniske Markgreven Waldemar I ger bort länet Stavenow till Grevarna av Schwerin 1317 (med Stavenows som undervassaller). Det leder till stridigheter och både Heinrich v. Stavenow liksom Markgreve Waldemar dör kring denna tid. Waldemar sägs ha dött den 14 augusti 1319 men många anser att han begav sig ut på pilgrimsvandring. Han är i vart fall den siste av det Ascaniska furstehuset som är markgreve i Brandenburg. Den omyndige efterträdaren Heinrich III stod under förmyndarskap av hertig Wratizlav av Pommern och hertig Rudolf av Sachsen. Striden om kejsarkronan såväl som inre bråk förstörde förutsättningarna för en fredlig utveckling i Brandenburg. Laglösheten tog över mer och mer.(10)


Utvecklingen i Brandenburg föll uppenbarligen inte Stavenowarna i Prignitz i smaken, vilka därför 1323 går över till hertigen av Mecklenburgs tjänst. De innehar Slottet och byn Gorlosen i Mecklenburg som förläning från Greven av Schwerin, vilket dock sannolikt måste avträdas till familjen von Kruge, möjligen kring 1337 eller senast 1345 när Jan v. Stavenow formellt sett gör Familjen till Brandenburgare igen under Markgreve Ludvig I vilket formaliseras i ett nytt länsbrev. När Waldemar återkommer efter sin pilgrimsfärd, och identifieras på grund av att han bär Waldemars sigillring, är det oklart om han är den verklige Waldemar som dog 1319 eller om han är en falsk opportunist som utger sig för att vara Waldemar, stridigheter om detta uppstår mellan markgreve Ludvig I och mannen som utger sig för att vara Waldemar, även kallad den "falske Waldemar".


1337 försonas Jan v. Stavenow och hans tre kusinbarn med markgreve Ludvig I och 1345 blir Stavenows dock definitivt Brandenburgiska vassaller igen, när markgreve Ludvig I förlåter allt groll och i ett länsbrev förlänar dem Schloss Stavenow igen, men med villkoret att man ska få andra gods som ligger på bekväm ort som ersättning för byn Hertzfelde, som tillhör greven av Schwerin. Han lovar även att ersätta dem för Stavenow, om de förlorar sitt hus på grund av att rätten att förläna det inte tillkommer Markgreven. Detta då det är oklart om Stavenow är ett län tillhörigt Greven av Schwerin eller Markgreve Ludvig. Detta klaras upp vid en förlikning 1356, då Stavenow tilldöms Greven av Schwerin. Stavenow verkar sedan 1345 vara Brandenburg och Ludvig I trogna i striderna om kronan med den falske Waldemar och markgreve Ludvig I går också segrande ur striden och Waldemar går i landsflykt där han dör.

 

 

Källor

1 Svenska släktkalendern. Gustaf Elgenstierna 1930 S 844-847.

2 F. Lisch. Die Familie von Stavenow MIT EINEM HOLZSCHNITT.IV. Zur Geschlechts= und Wappenkunde.

3 Edward RymarTankow / Dankówim Wandel der Geschichte.Einstiges neumärkisches Städtchen und heutiges Dorf. Strzelce Krajeńskie 2009. S 10-11.

4 Ritter Herrman Dietrich Stavenow - Jacsic v. Kaiserswehr. Lose Blätter aus meinem Tagebuche, Burian, Budapest 1882.

5 Lenzener Elbtalaue, natürlich Sagenhaft. Dieter Knabschuh. Ausgegeben von Amt Lenzen-Elbtalaue. 1994. S 119-120, 2: Gerichtslinden und Thingsplätze in Deutschland. Anette Lenzing. Die Blauen Bücher. S 60-61, 3: Der Streit um die Prignitz. Kreisverwaltung Perleberg. Kerstin Beck 1992 S 12.

6 Quelle: Neue Sagen aus der Mark Brandenburg, Seite 26. Ein Beitrag zum Deutschen Sagenschatz von E. Handtmann, verfasst in Seedorf bei Lenzen a. Elbe zur Zeit der Sommersonnenwende 1883.

7 Christoffer v. Warnstedt. Adel vad är det? 1970 S 35. 

8 Kurze Beschreibung und Geschichte der Stadt Lüneburg. Manecke, Hannover 1816. S 15.

9 Slawen und Deutsche in der Uckermarck . Kerstin Kirsch. Franz Steiner Verlag 1960. S 75.

10 Chronik der Stadt Beelitz und der dazu gehörigen Kolonien Krosshof und Friedrichshof sowie des früheren Vorwerks Rummelsborn bearbeitet unter Anschluß der vorhandenen Urkunden von Carl Schneider - Beelitz, Druck und Verlag von Robert Kliemchen, 1888 S 6-7

11 Aus: Der Volks-Freund Ein gemeinnütziges und unterhaltendes Volksblatt für gebildete Leser. Herausgegeben von C. G. v. Puttkammer, Selbstverleger de Volksfreundes. Berlin 1846. S. 61-62.

12 (Quelle: Aus Dichmanns Urkunden Sammlung des Köngl Geheimen Staatsarchives. Codex Diplomaticus Brandenburgiensis. Erster haupttheil oder

Urkundensammlung und Geschichte der geistlichen Stiftungen, der adligen Familien, so wie der Städte und Burgen der Mark Brandenburg. A.F. Riedel. Morin, Berlin 1850. s 103 und 104.)

13 Baltiche Studien. Gesellschaft für Pommersche Geschichte und Alterthumskunde. Stettin 1882. Zweiunddreiziger Jahrgang. S 150.

14 Ilisch, JMP 1997/8, nummer 23.15

Main division: Munt

Section: munten

Political state: Friesland?

Authority: Bisschop Koenraad (1076-1099) / keizer Hendrik IV

(Anm 1: Stimmt es wirklich? An andere Münze dieser Zeit steht der Vorname der Kaiser, wenn er Abgebildet ist in der Umschrift)

Place of production: Stavoren

(Anm 2: Es steht doch nicht Stavoren in der Umschrift)

Obverse image: keizer Hendrik IV met links een kruisstraf en rechts een lans met 2 wimpels

Obverse text: +STAVENOVI

Reverse image: bisschop met links een korte staf met kogelkruis en rechts een naar binnen gedraaide kromstaf

(Anm 3: Normalerweise sind Bischöfe mit einem Bischofsstab in der rechten Hand, und nichts im Linken hand abgebildet. Die haben auch normalerweise eine Mitra als Kopfbedeckung an die Abbildungen. Der s.g. Krummstab könnte auch ein Zepter sein, als der Septer an den Stavenow Seite nur zum hälfte abgebildet ist, könnte auch der Zepter oder Stab auch an den Conrad Seite des Münzes auch nur zum hälfte abgebildet sein. Ein vgl. mit der Zepter Karls der Grossen, könnte mölicherweise dieses erklären. Das könnte auch einen Erklärung sein, warum der mann zwei Regalien in die Händern halten. Es könnte so sein das er kein Bischof ist, sondern der König Conrad. Im Rechten hand, könnte der Reichsapfel abgebildet sein).

Reverse text: +CONRADVS

Weigth: ,47

Material: zilver

Way of production: geslagen

Catalogues: Ilisch, JMP 1997/8, nummer 23.15 (variant)

Year of find: 2010

Country where object was found: Not set

Province: Friesland (Fryslân)

Municipality: Wonseradeel (Wûnseradiel)

Nature of the find: losse vondst

Is the object found using a metal detector?: detector

Remarks: