Heraldik

 

STAVENOW

HERALDIK

Stamvapen och brisyrer i grenar av familjen Stavenow 1307- 1900-tal

Utöver stamvapnet  finns ett antal sköldvarianter i den vitt förgrenade släkten Stavenow som utmärker olika släktlinjer. I denna artikel förklarar vi den historiska kontexten kring heraldiken, som inte varit statisk. Många idag vet vad reglerna sa på 1890-talet, genom standardverken som kom ut då,  men reglerna och sederna har varierat århundrade för århundrade. 

 

Innehållsförteckning

1    Hur antogs en vapensköld under 1200-talet i de tyska staterna?

2    Vad var ett stamvapen?

3    Varför finns det olika vapen i en familj med samma ursprung?

4    Om spetssköldssläkterna 

5    Die Herren von Stavenows stamvapen i Mecklenburg och Brandenburg

6    Stamvapnet i Rostock 1689

7    Edlen und Ehrenfesten Herren Stavenow i Pommern

8    Ett alliansvapen för den Pommerska grenen i Mecklenburgs statsarkiv

9    Edlen und Ehrenfesten Herren Stavenow i Ober- och Niederbarnim

10   Edlen und Ehrenfesten Herren Stavenow Brandenburg och Schlesien 1499-1598 (Woldenberg Linje II)

11    Edlen und Ehrenfesten Herren zu Woldenberg III (Perleberg-Mecklenburg-Lübeck-Rostock 1535-1689)

12   Edlen und Ehrenfesten Herren v. Stabenow Mecklenburg (Fr. Perleberg-Klein-Lüben-Ruppin-Fürstenberg) Ur Woldenberg III

13   Ehrenfesten Tit. Herren (Reuss-Fürstenberg-Malchin-Lübeck IV-Sverige) Ur Woldenberg III.

14   Hochedle und Vornehme Herren Stavenow (Lübeck III 1663-1715) Ur Woldenberg III

15    Stralsund Pärlkrona (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

16    Stralsund Heraldisk Badge år 1780 (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

17    Monogram med bladkrona Stralsund 1780 (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

18    Vad var Stadsadel i tyskland?

 

Vanligt förekommande i gamla tyska släkter var att yngre självständiga släktlinjer i vissa fall förde förändrade vapen.[1] Stavenow-familjen är på grund av sin höga ålder och eftersom den är vitt förgrenad, rik på sådana varianter, som kallas för ”brisyrer”, vars rangmässiga status och även utseende oftast utgår dessa från släktens stamvapen. I England, är det strikt reglerat hur brisyrer skapas för var och en av sönerna.[2] Men i Tyskland, var huvudregeln att stamvapnet ärvdes vidare. Dock skedde eventuella förändringar av vapen friare i Tyskland fortfarande på 1740-talet, än i t.ex. England.[3]

  

1 Hur antogs en vapensköld under 1200-talet i de tyska staterna?

Professor Galetti förklarar hur det gick till i Heraldikens barndom (Vår översättning):

"Riddare och väpnare skilde sig från varandra i flera avseenden, men såväl Riddare som väpnare hade rätten att vidimera sin signatur med ett sigill. Ibland var till och med riddaren om han saknade ett sigill, tvungen att använda någon annans sigill medan en väpnare kunde använde sitt eget. (c) Om väpnaren hade rätten att använda samma sigill som fadern när denne fortfarande levde, enbart i egenskap av familjemedlem, har ännu inte helt kunnat klarläggas, men framstår som sannolikt. Men så mycket har dock klarlagts att bröder som inte ärvde sin fars län eller herrskap inte heller på den tiden hade rätten att föra samma vapen. 

    Både adeln och städerna förde ofta sin furstes sigill och vapen, ibland med endast en liten förändring. Många i Braunschweig använde till exempel lejonet, vilket ofta förekommer som vapen, både bland ridderskapet och städerna (d). Om vapenbilden tilldelats dem av fursten, eller om de har valt det på eget initiativ (e) kan inte avgöras så lätt, men väldigt få sigill kan på ett tillförlitligt sätt härledas från en suverän furste. Bland annat eftersom inga adelsbrev hade införts på den tiden. Eftersom inget vapenbrev hittas från tiden, verkar det mer än troligt att den lägre adelns frihet att välja ett sigill och vapen ännu inte var begränsad. Vapensköldens ursprung gör detta antagande nästan till en etablerad sanning. Många vapensköldar var ursprungligen bilder på vapen och andra saker som användes i krigföringen.

    Först var motiven bara enkla linjer. Senare kunde till exempel ett eller flera tillhyggen avbildas, eller en bit av en mur, en port, ett slott; spetsen på ett spjut; eller ett helt spjut; figuren av en sköld, ett försvarstorn, ett kroppsbälte - bilden av en strömmande ström, en bro, en eller flera pallisader; huvudet, handen, hela människokroppen kunde, visas på skölden. Dessa kunde visa åminnet om en modig handling, t.ex. en mur som beklättrades, en stad som erövrades, ett slott, ett spjut, en sköldflagga som hade erövrats från fienden, en fiende av hög rang som dödats, en ärevördigt försvarad post eller ett modigt vågat försök att komma över en flod. Bilderna av vissa djur och andra saker som kan representera symboler för krig och tapperhet valdes också ofta som skölddekorationer.

    Regenten kunde ibland ge sin adelsman ett vapen som ett tecken på upphöjelse eller, som en belöning för hans tapperhet, men så var inte fallet för alla och många adelsmän valde utan tvekan själva sitt vapen, precis såsom en del av bourgeoisin i vår tid väljer sitt sigill. Av just denna anledning bar olika linjer i en och samma familj ofta olika vapensköldar. Turneringarna bidrog till en mer frekvent användning av vapenskölden. Vapenskölden blev då kännetecknet för den turneringsfähiga adeln. Därför tillkom hjälmen med sina prydnader samtidigt. På så sätt hände det att hjälmen och dess prydnader blev ett krav för att ett vapen skulle anses komplett."

b Scheidt S 418 421, c Scheidt S 237, d Scheidt S 235 Doch der Löwe war überhaupt ein Wappenbild, das sehr haufig gewählt wurde. Auch die Landgrafen von Thüringen und die Markgrafen von Meißen, auch verschiedene thüringische Grafen führten Löwen in ihren Wappen. e Scheidt vermuthet S 239 das erstere.[4]

 

Den sedvänja som låg till grund för utformningen och antagandet av vapensköldar på 1200-talet, d.v.s. att man själv valde sitt vapen eller blev tilldelad detsamma av sin regent, samt att man möjligen inte ärvde vapnet om man inte stod på tur att ärva faderns län, förklarar sannolikt varför de äldsta två sköldarna i Stavenowfamiljen skiljer sig åt. Rügen var en yngre förgrenad del av familjen som inte skulle ha ärvt länet i Stavenow i Prignitz. De skapade sannolikt därför en egen variant, med vargen istället kopplad till deras godsinnehav på Rügen, men fortfarande med en ideell likhet med släktens stamvapen innehållandes vargtänder. Något som utöver det närliggande men annorlunda sköldmotivet talar för att den Pommerska grenen inte fick ärva i stamsätesgodset Stavenow, var att de redan 1307 omnämns utan von i namnet, vilket innebär att de trots att de har samma rang som Stavenow till Stavenow, ”Edle und Ehrenfeste Herren”[5] enbart kallas Stavenow auf Darsband från 1307 och framåt. Släkten i Prignitz kallades von till 1349, men inte därefter när ”stamsätet” Stavenow sålts. Uradel som sitter kvar på sitt stamsäte kallar sig ofta von und zu. Men ofta gör inte de som bytt gods det utan för namnet utan von som i de äldre sammanhangen, innan ”von” blev ett Adelspredikat på slutet av 1600-talet, hänvisade det till stamgodset eller till den ort man kom från.[6] Det visar också att man varit konsekvent i detta bruk, när medlemmar av familjen tituleras ”Edle und Ehrenfeste Herrn” och ”Stavenow zu Woldenberg”.

 

2 Vad var ett stamvapen?

Den tongivande tyske heraldikern Walter Leonhard beskrev benämningen enligt följande:

"Som stamvapen betecknas en släkts ursprungligen förda vapen. Det förblir oförändrat alltid reserverat för familjens överhuvud, som efter hans död överlämnar det till sin förstfödde son. Stamvapen kan genomgå förändringar. De kan utökas med ytterligare vapen genom diplom eller med ensidigt antagen vapensköld. Utöver dessa brisyrer är fortsättningsvis bruk av det ursprungliga stamvapnet tillåtet. Användningen av bitecken eller förändringar av annan typ för att särskilja yngre ättlingar och bilinjer av en familj med samma familjevapen leder till nya vapen. Denna differentiering har varit vanlig sedan medeltiden."[7] 

Stavenows stamvapen i Brandenburg är spetsskölden. Eftersom Stavenow på Rügen från 1307 och framåt, omnämns utan von, men har samma rang ”Edle und Ehrenfeste Herren”, [8] så har den grenen troligtvis blivit utlösta från Stavenow före 1307. De har sannolikt därför tagit sig en egen sköld med ideell likhet med stamvapnet, en varg, medan stamvapnet har s.k. vargtänder. Ur spetsskölden, har yngre grenar senare tagit sig nya vapen med anknytning till stamvapnet. Denna sedvänja förekom bland många adliga familjer sedan medeltiden i de tyska staterna, som exempel på detta nämns bl.a. fam. v. Stavenow.[9] 

 

3 Varför finns det olika vapen i en familj med samma ursprung?

Den Sachsiske riksarkivarien G. A. v. Mülverstedt förklarar saken på följande sätt beträffande ett antal gamla släkter i Sachsen, där familjen v. Stavenow också utgör ett av exemplen. En gren av familjen v. Stavenow fanns i Niedersachsen från åtminstone 1464, men sannolikt fanns den grenen redan där när Beelitz blev pantsatt till Sachsen under slutet av 1300-talet.

    " Die durch vielfältige praktische Verhältnisse gebotene und wünschenswerte Unterscheidung der Jüngern Mitglieder eines Geschlechts oder zu jüngeren oder doch abgezweigten Linien und Häusern Gehöriger von dem älteren Stamme, zumal bei regierenden oder mit ansehnlichem Grundbesitz begüterten Geschlechtern konnte am sichtlichsten und erkennbarsten Stattfinden durch unterscheidende Merkmale auf den so oft zu gebrauchenden Siegeln, den besonders wichtigen Requisiten zur Beglaubigung und Ratifizierung von Urkunden. Die deutsche Sitte und der eigentümliche Geist des Mittelalters wählten dazu ganz besondere Kennzeichen in gewissen Figuren, die zum Zwecke jener sichtbaren Unterscheidung in den Schild gesetzt wurden als Beizeichen oder Brisüren. Es lassen sich mehrere verschiedene Arten der Kennzeichnung der jüngeren Geburt und Branche oder der Stammesabzweigung in den Wappen der Betreffenden Familien und Familienmitglieder wahrnehmen und zwar: 1. am häufigsten durch Beifügung einer Rose, Rosette, Wecke, radförmigen Figur, eines Sternes u.s.w. zur Schildfigur, halb ober: halb unterhalb derselben, halb zu einer ihrer Seiten, auch in Vervielfältigung an zwei Seiten oder ringsumher. Als Beispiele und Beläge hierfür dienen die Wappen resp. ältere Siegel nachstehender Familien aus des Ober und Niedersächsischen Kreises:Peine (al. v. Holtzhausen), v. Köthen, v. Anclam, v. Bardeleben (mit demBeil), v. Osterrode, v. Wuthenow, v. Zaschnitz, v. d. Asseburg, Strantz (von Döllstedt), v. Bartensleben, v. Schierbrand, v. Golitz, v. d. Sahle, v. Meuwer, v. Ursleben, v. Görne, v. Dalchow, v. Heringen, v. Kollmatz, v. Staupitz, v. Rathgeve, v. Wellen, v. Ulleben, v. Süring, v. Stavenow, v. Barsewisch, v. Voss, Marschall (von Eckartsberge), v. Schköhlen, v. Düsedow, v. Lichtenhayn, v.Briest, v. Werder, v. Behr, v. Glina, v. Schart, v. Rieder, v. Statz, v. Axekow, v. Knuth, v. Finecke, v. Priegnitz, v. Walchhausen, 1) v. Eikendorff, v. Rudenstedt, v. Bandemer, v. Lamecke, v. Stauchwitz, v. Zufraß) u.a.m.,  Bei denen auf den ersten Blick das originaire – alleinige – Wappenbild zu erkennen und von den Beizeichen, den unerheblichen, später hinzugekommenen Figuren leicht zu unterscheiden sein wird."[10]

Sammanfattningsvis anger v. Mülverstedt att det fanns många olika sätt att använda heraldiska kännetecken för att särskilja yngre, självständiga grenar av en familj. Vanligast var att lägga till exempelvis en ros eller ruter, en rund figur, en stjärna etc. till stamvapnet. Dessa heraldiska figurer kunde även föras in i hjälmprydnaden, över den vanliga sköldfiguren i skölden. Det förekom även att skölden delades in i olika fält där motiven exempelvis placerades in i de nya fälten.   

   

Vissa personliga sigill har alltså tillkommit utöver stamvapnet för att särskilja sig från andra släktmedlemmar. Vanligen är dock eventuella rangtecken och titlar desamma oavsett om ett personligt motiv tillkommit/ kompletterats/bytts ut. På den tiden, när vapenbilden och sigillstämpeln fungerade som en sorts passbild och legitimation, vilket var fallet i Tyskland ända fram till 1700-talet, vore det sannolikt inte praktiskt om yngre linjer med söner som hade samma förnamn, använde samma vapenbild. Detta kunde ställa till med problem när två Peter eller Claus Stavenow skulle fört samma vapen och exempelvis skulle ingå rättshandlingar gentemot en motpart. Ofta antog yngre söner ett nytt vapen, för att särskilja sig, medan äldste sonen/sönerna fortsatte att föra stamvapnet. Ofta men inte alltid, genomfördes ändringen så att det fortfarande finns ett ideellt eller grafiskt samband med stamvapnet för att visa på släkttillhörigheten. Flera andra ingifta uradliga familjer visar i större eller mindre utsträckning samma mönster och innehar mer eller mindre olika brisyrer för olika släktgrenar. Några exempel på sådana familjer som också är ingifta med Stavenows är bl.a. fam. K/Chemnitz, ingift med fyra Stavenows (6 vapen), v. Hoppenrade (3 vapen), v. Grünberg (2 vapen) och v. Bandemer (2 vapen). Familjen K/Chemnitz, är uradel från Pomerellen (Lat. Chemnitz). Samtliga nu levande grenar härstammar från borgmästaren i Pritzwalk, Hans Kemnitz blev borgmästare där i slutet av 1300-talet. Släkten hade (minst) sex olika vapenbrisyrer eller egentligen helt olika vapen utan större likheter, trots att det rör sig om samma familj. Den äldsta skölden i Polen har ett stegelhjul.[11] Den spirituella grenen med Martin Chemnitz som stamfader hade ytterligare ett vapen med delad sköld, halv svärdslilja och rött fält[12], alltså ett helt annat grafiskt innehåll, den gren som hade mer ämbetsmän och jurister hade ytterligare ett annat utförande med tre rosor.[13] Seden i Brandenburg var sådan på den tiden. Martin Chemnitz d.y. efterkommande blev adlade av drottning Kristina och introducerade på Riddarhuset i Stockholm 1648, med ytterligare en variant av Martin Chemnitz d.y. vapen med tillägg av en ros i nedre fältet.[14]  Detta vapen infördes även i Preussen, så en gren av den svenska familjen fanns även där.[15] Det är alltså inte särskilt anmärkningsvärt för vår släkt att flera vapen använts i olika yngre grenar. Fam. v. Königsmarck behöll som bekant spetsskölden i sin ursprungliga form i två varianter, en med tre, och en med fyra spetsar. De varierade sig dock redan på medeltiden med flera olika hjälmprydnader för att särskilja olika linjer av familjen.  

4 Om spetssköldssläkterna

Ett tydligt exempel är användandet av spetsar (även kallade ulvständer, jfr. Släkten Ulvstand), de första framställs i vågrät form (1323). Senare brisyrer visar också stående spetsar, som blir till vågartade spetsar eller eldsflammor och sedan på samma sätt stående veteax. Vapnen har lika heraldiskt basutseende. Siebmacher menar att de stående spetsarna kan ha tillkommit som ett missförstånd genom att man utgått från en starkt lutande sköld. Så kan möjligen vara fallet, men den som antog vapnet var ämbetsman och kände till faderns vapen som även fördes av äldre bröderna, att den skulle tillkommit av misstag framstår därför som uteslutet.

    Andra personliga vapen antagna för att särskilja vissa grenar eller individer i familjen uppvisar i mindre grad ett uppenbart släktskap i sin utformning, men innehåller fortfarande ideella likheter som visar på släktskapet. Som exempel på ett personligt vapen är ämbetsmannen Nicolaus Stavenow från Lübeck, som har en struts i sitt vapen han sigillerade med. Det är ett udda val i sammanhanget. Familjen har samme Andreas I som stamfader, som antog vapnet med stående gyllene spetsar mot röd bakgrund. Han är även besläktad med Stavenows i Stralsund och Reuss och för samma rangtecken i form av kulkrona som kusinbarnet och skepparen Bernhard Stavenow. Eftersom familjen i Stralsund kommer från Wriezen och är besläktad med Lübeckarna (bl.a. genom familjen Marquart), så har han antagligen antagit detta vapen som sigill, sannolikt för att det bodde två Claus Stavenow i Lübeck på 1650-talet, varav den äldre farbrodern sannolikt förde samma vapen som Andreas Stavenow och därför fanns ett behov av differentiering på ett personligt plan. Det är inte osannolikt att en av dessa valde att använda en egen vapenbild för att inte förväxling skulle uppstå i affärssammanhang. Sigillen användes huvudsakligen på viktiga kontrakt och brev för att verifiera att dokumentet var äkta. Det innebär alltså inte att man avstått från familjevapnet per se.  Ett annat sätt elegant sätt att urskilja sig var att använda namnchiffer med aktuell rangkrona. 

 

Friederich Lisch om Familjen Stavenow

I verket "Märkischen Forschungen, Bd. III, 1847, S. 115," har det anförts att de gamla adliga familjerna som förde liknande spetsvapen, men olika namn, härstammar från samma Stamfader. Det anförs att: ”Familjegruppen med vågrät spetsindelning i skölden inkluderar Familjerna med vanligtvis fyra röda spetsar från vänster i en vit sköld.  Bland dessa räknar v. Ledebur släkterna v. Rohr (v. Rohrbeck), v. Königsmark, v. Möllendorf, v. Kerberg (v. Kirchberg, v. Kercberg), v. Kratz, v. Plate (v. Platow), v. Beust (v. Büste, Buz), v. Burckersrode, v. Heßler, vilka alla först förkommer i Altmark, därefter oftast i Prignitz, där de uppträder med stora godsinnehav och stort anseende.

    Familjen von Kerberg eller v. Kirchberg har behandlats i Jahrb. XII, S. 43 flgd. und 53 flgd., också i samband med andra stambesläktade familjer. Sedan dess har ytterligare en familj med samma vapen upptäckts, familjen von Stavenow. Den mellan de Brandenburgiska och Meklenburgiska Landsherrarna långa striden om borgen Stavenow som var en av de äldsta och mest betydelsefulla borgarna i Prignitz är säkert välbekant för läsaren.

Efter den tid då borgen och dess vasaller uppkallades efter densamma, var den i familjen von Quitzows ägo (1405-1647). Men i äldsta tid var den i familjen von Stavenows besittning, vilka utan tvekan var de första innehavarna, och som möjligen förde sitt namn utifrån borgen. Herrarna von Stavenow uppträder i urkunderna år 1252 och framstår som länsinnehavare till Stavenow till mitten av 1300 talet. 

     Med anledning av fyndet av Henning v. Stavenows sigill från 1323, hör von Stavenow utan tvekan till denna familjegrupp. Särskilt eftersom dess besittningar låg så nära de andra spetssköldsläkterna. Så heter det till exempel i en urkund från år 1322 (Riedel a.a. O. Nr. XI, S. 210): "De kindere hern Hinrikes van Stauenoue scolen gelden hern Ygen van Koningesmarke sine scult."[16]


Ur Joachim Sack Die Herrschaft Stavenow

Efter J. Schultzes[17] forskning över Prignitz erövring, var det de från Wische stammande Gänse zu Putlitz som under den vendiska korstågen från 1147/48 erövrade det västliga Prignitz (senare terrae Lenzen, Perleberg och Grabow) med sina ridderliga vasaller erövrade och i samråd med Markgreven upprättade de ett Herrschaft.

Till dessa vasaller skulle också v. Stavenow kunna ha hört. De för som vapen en horisontellt delad spetssköld[18], som de har gemensamt med andra släkter som v. Rohr, v. Möllendorf, v. Königsmarck, v. Beust m.fl. Alla släkter liksom ”die Gänse” också hade säten i Wische och senare ”begütert” i Prignitz. Allmänt anser man idag att vapenlikheten mellan adliga släkter i östra Tyskland framför allt kan återföras till två teorier.

    Den ena möjligheten är stamgemenskap. De olika namnen uppstod på så vis att den tyska ridderliga adeln, vid tiden för den tyska osterövringen ”Ostsiedlung” ännu inte kände några fasta familjenamn och att familjemedlemmarna benämndes efter den borg eller den gård som de förlänades. Därmed kunde även germanska släkter erhålla slaviska namn.

    Den andra möjligheten är att flera släkter som hade en militärisk uppgift och höll till vid en viss borg, och använde samma vapen. Båda förklaringarna kan naturligtvis samverka; vid gruppen med den horisontella spetsindelningen är denna förklaring mycket väl möjlig. Självklart har det heraldiska faktumet inte själv någon beviskraft, men i förening med andra detaljer som visar på en gemensam stam, är den av högsta betydelse. Det bästa argumentet är utan tvekan gemensamma besittningar. Nu befinner sig i källorna ett ställe där ett gemensamt säte mellan fam. v. Stavenow och en annan familj i samma vapengrupp visar sig, fam. v. Königsmarck. I fördraget mellan Heinrich von Mecklenburg och Heinrich von Schwerin 1322 heter det:

    ”De Kindere Her hinrikes van stauenowe shullen ghelden hern Jgen van Konnigsmarke sine schult, de he redeliken bewiesen mach dat se eme schuldigh sint also, dat se eme vor jewelke hundert mark setten schullen teyn mark gheldes in erme gude. Dar mede schal her Yge van deme hus Gantzliken ghescheden wesen”.

    Sv: ”Her hinrikes van stauenowe skall gälda her Jgen van Konigsmarke sin skuld som han bevisligen är skyldig, då att för hundra mark så ska skulden vara gäldad och tio mark pengar i ärvt/detta gods. Därmed skal har Yge bliva helt skild från detta hus”

    Låter inte detta visa att en procentuell andel av besittningen, och särskilt formuleringen i den sista satsen hänvisa till att det rör sig om en Arvstvist? Som tredje omständighet kan också anföras att både Stavenows (som alla har tyska förnamn) och v. Königsmark uppenbart föredrog förnamnet ”Heinrich”.[19] En släktskapsförbindelse mellan dessa båda familjer är således mycket sannolik, varmed man får fundera på om Stavenows kom till Prignitz redan med Gänsen (zu Putlitz) eller senare.[20]

 

Bild nedan

Mitten, Yvo de Koningesmarc sigill från 1296, i Prignitz. Trol. Herr Ygen v. Königsmarks far, och Herr Yo v. Königsmarcks farfar.[21]



Bild nedan

Christopher v. Warnstedts stamtavla av tidiga v. Königsmarck i Sverige.


5 Die Herren von Stavenows stamvapen i Mecklenburg och Brandenburg

Stamvapnet till Stavenow, avbildat i ett sigill från den första maj år 1323. Texten kring sigillet lyder "Henningi de Stavenow". Han blev 1323 Mecklenburgisk Vasall, 1323 var han väpnare och blev senare riddare. Fadern Herrn Heinrich von Stavenow var Brandenburgisk Riddare och stod Markgreven nära. På webbsidan http://petschaften-archiv.de/?page_id=860 kan man se en sigillstamp av bly, från medeltiden som blivit starkt skadad. Det är sannolikt Henning Stavenows sigillstamp som använts till detta sigill. Den stämmer exakt överens med det bevarade vaxsigillet i måtten och fragment av spetsarna syns på högra sidan av skölden (Som måste jämföras ur ett spegelvänt perspektiv vis avi sigillet bredvid). Oftast förstördes sigillen när ägaren dog för att förhindra att dessa skulle komma att missbrukas. Precis som våra dagars makulation av pass. Eftersom bly är mjukt, har denna blivit förstörd med ett verktyg för att göra den oläsbar. Trots det kan vissa detaljer som avslöjar identiteten avläsas.

    Stamvapnet finns även avbildat i en modernare form i stilen från 1500-talet vilket också återfinns i Siebmachers vapenlexikon. Vapnet hade inte existerat i denna modernare form om Stavenow dött ut 1356 i belägringen av Slott Stavenow då detta formspråk inte fanns vid den tiden. Det levde uppenbarligen kvar i Stavenow Linie I som övergick via ett par mellanliggande godsinnehav, bl.a. från Rittergut Biesow, Schloss Schöneiche i Berlin, till Woldenberg Linie I.

 

Bild nedan

Stamvapnet. Ur. Mecklenburgisches Urkundenbuch. X Band. 1346-1350. Schwerin 1877 S 660.

 

Bilder nedan

T.v. Henning v. Stavenows sigill, originalet från 1323 är fortfarande bevarat. I omskriften står "Henningi de Stavenowe", även om förnamnet är oläsbart på grund av en restauration av sigillet, så framgår det av dokumentet det hänger vid.[22] 

Nedan t.h. Med största sannolikhet Henning v. Stavenows obrukbargjorda sigillstamp i bly. Publicerat med vänlig tillåtelse från Petschaftarchiv.de



Vad användes för hjälmprydnad ursprungligen?

Möjligen ymnighetshorn, eller en vargtorso som de senare brisyrerna. Spetssköldssläkterna skilde sig bl.a. åt genom sina hjälmprydnader, även inom sina egna led. Fam. v. Königsmark har enligt artikeln ovan flertalet hjälmprydnader.

 

Bilder nedan

T.v. Följande bild är från ett gravmonument, tyvärr utan ursprungsangivelse hittad på en bildsida på nätet. Mellan hornen står bokstäverna ”H S”. Stilmässigt 1300-tal. Färger vit och röd (Jfr. Ulvstand som har svart och vit tinktur, annars lika hjälmprydnad). Tidigare visades sällan hjälmtäcke. Bilden är utan ursprungsangivelse och därför utan annat än estetiskt och kulturellt värde men är ett bra exempel på hur en samtida sköld framställdes i lutande form. Siebmacher antar nämligen att fam. Stavenows vapen med stående spetsar uppkom på just detta sätt, genom misstolkning av en starkt lutande sköld.[23] Men med tanke på att vapnet med stående spetsar antogs av Andreas (I), vars far Friedrich förde vapnet med stående flammor, vilket han bör ha känt till, bör förändringen ändå ha varit medveten.

 

T.h. Damastduk med Monogram. En ”W” släkt gift med fru från en ”S” spetssköldssläkt. Årtal 1644.[24] Hans Stavenow fick se sina lakan (trol. allt linne) beslagtagna 1652, strax efter 30-åriga kriget i Lüneburg, var det ett arv från en syster gift W(ullf?) som hamnade som krigsbyte i Sverige?[25] Ymnighetshorn med vissa bladverk, en liknande hjälmprydnad som vapnet nedan t.v. Om det är släkten Ulvstands vapen, vilket hade ymnighetshorn, borde inte sista initialen vara ”U”? Familjen Wullf är representerad bland såväl dopvittnen som ingifta i familjen.



Äldsta tid till 1450-talet visar adliga och furstliga vapen med sluten stickhjälm, (tornerhjälm) och en enkel sköld. Hjälmarna på adliga sigill är normalt sett är öppna, bygelhjälmar eller prakthjälmar, med övergång från 1450 talet och framåt. Jfr. t.ex. Scheiblersches Wappenbuch första delen för perioden 1450–1480 där även grevliga vapen såsom v. Hanau endast för en sluten tornerhjälm. Samma vapen avbildas senare med bygelhjälm. Vapenboken är grovt indelad i två delar, den äldsta delen med 476 vapen med sluten hjälm, hjälmtäcke och hjälmklenod, den är daterad till tiden 1450-1480. Den andra delen från 1500-1600-talet innehåller i huvudsak vapen med bygelhjälm, eller öppen hjälm.

 

Bild nedan

Stamvapnet, ur Siebmachers vapenbok.[26]


 

 

Den exakta tiden för införandet av öppen hjälm som privilegium för adeln var 1487 i Tyskland. Ottfried Neubecker skriver att: "Sedan den sista torneringen i Worms gäller - åtminstone i Tyskland en från denna tid stammande regel, som ofta åsidosattes, enligt vilken klubb- tornerings eller bygelhjälmen endast tillkom adliga familjer medan den slutna "stickhjälmen" (Ty Stechhelm) stod var och en fritt att använda."[27] Men, även innan 1487 förekom öppna hjälmar i tyska vapenböcker. Stamvapnet i den form det avbildats i Siebmachers verk, är framställt i konstnären Jost Ammans ”art” (1539-1591), både avseende sköldens form såväl som hjälmtäckets. Hans verk, är primärt från 1560-1580-talet. Hans kände föregångare Albrecht Dürer, hade en mer utvecklad och realistisk stil gällande hjälmtäcke och hjälmen i sig, medan Amman började göra mer fantasifulla och konstnärliga tillägg. Trots det är bägge konstnärerna snarlika i sin utformning, men tydliga kännetecken avslöjas detta vapen som 1560-1580-tal till sin framställning. Det saknar hjälmprydnad och är därför inte komplett.

  

6 Brisyr av Stamvapnet i Mecklenburg från Brandenburg 1689

6.1 Brandenburg 1689

Sannolikt två linjer direkt ur familjens huvudgren från Stavenow, antagligen Woldenberg I.

I detta fall ser vi stamvapnet i en möjlig kombination av släkten Stavenows i Prignitz vapen och Stavenow i Pommerns vapen. Detta talar för att Robert v. Blumenthals teori om att det föreligger en ideell betydelse mellan spetsarna och vargen, om man kan tolka dessa som vargtänder.

    ""Vargens betydelse inom heraldiken är vaksamhet och försiktighet. Därför för många detta djurs namn och gestalt i sina vapen. Vargen söker sina byten med sådan klokhet att de sällan blir ertappade av jägaren." "Vargen användes i otaliga uradliga vapen på olika sätt".[28] 

    Även dessa i modernare tider två avbildade vapen (1689 i Schlichtings Wappenbuch) borde inte ha existerat om den Stavenowska familjen skulle ha dött ut redan 1356. Redan 1499 sitter fyra grenar på Woldenberg, uppdelat på två separata riddarsäten. En del söner säljer sina andelar av godset till släktingar. En gren stannade i Prignitz hos Gans zu Putlitz och en hos familjen von Quitzow.    

     Familjerna Stavenow i Rostock 1689 stammar dels från Lenzen och dels från Perleberg. Det är där båda dessa vapen återfinns även tidigare. Vapnet med stående spetsar som förknippas med Woldenberg återfinns också i Rostock men tillhör Woldenberg III. Linjer ur bägge grenar har således sökt sig till Rostock. Joachim och Hans Stavenow kom till Rostock från Lenzen, där enligt legenden furstesonen Siegfried von Stavenow mördades under slavernas tid och där Gerhardus de Stavenow bevittnade stadens stadsrättigheter under Markgreve Otto 1252. 

 

Bild nedan

Brandenburg 1689. (Siebmacher)



6.2 Mecklenburg 1689

Den andra brisyren från stamvapnet. Från Mecklenburg. I detta fall ser vi ytterligare en kombination av släkten Stavenow i Prignitz och Pommerns äldsta vapensköldar sammanförda i ett vapen. Detta talar starkt för v. Blumenthals teori om att det föreligger en ideell betydelse mellan spetsarna, tolkade som vargtänder och vargen.

    I detta fall har en krona adderats på hjälmen. För att göra vapnet mer heraldiskt korrekt har även spetsarna bytt plats. Bakgrunden till vargen har även blivit gul istället för silver. Även detta förhållandevis moderna vapen avbildat 1689 i Schlichtings Wappenbuch kunde givetvis inte existerat om Stavenow dog ut 1356.

    Det är sannolikt att detta vapen en förgrening av Stavenow I till Wollenberg (Woldenberg Linie I). Redan 1499 sitter fyra grenar på Wollenberg. Familjen Stavenow i Rostock härstammar från Lenzen och Perleberg. Där återfinns både detta vapen och vapnet med stående spetsar som förknippas med Wollenberg. Joachim och hans (son?) Hans Stavenow kom till Rostock från Lenzen 1596 respektive 1604. Lenzen, där en gång Siegfried Stavenow mördades och där Gerhardus de Stavenow bevittnade stadens stadsrättigheter under Markgreve Otto 1252.

 

Bild nedan

T.v. Stavenow i Mecklenburg 1689. (Siebmacher)


 

7 Die Edle und Ehrenfeste Herren Stavenow i Pommern

Var familjen Stavenow i Pommern släkt med die Herren von Stavenow från Prignitz? Vid en jämförelse med hur samtida jämförbara familjer som fam. v. Rohr har använt och förändrat sina vapensköldar, framgår att det är högst sannolikt. Flera omständigheter talar för att familjerna Stavenow i Pommern och Prignitz är besläktade:

    1 Den Första kände medlemmen av pommerska grenen var den s.k. ”Wende” Stoghenow var sannolikt Riddaren Conrad v. Stavenow känd i Torgelow i närheten av Rügen år 1298. Der ”Wende” är ett öknamn, som betyder att han var av slaviskt ursprung. Han nämns som vassall till Furstliga Huset Putbus 1307 utan v. i namnet. Ett arvskifte eller ett utköp efter Gerhard von Stavenows död, har troligtvis skett efter 1298 men innan 1307 eftersom ”von” inte används i denna yngre gren, som alltså inte fick ärva andel eller köptes ut ur stamgodset Stavenow. Han har sannolikt som utlöst ur Slottet Stavenow gift in sig i eller köpt godset Darsband på Rügen. Annars hade namnet på släkten i Pommern inte varit Stavenow utan v. Darsband, vilket var det stamgods som de satt på fram till 1625. Detta måste bli konsekvensen om man ska tro på teorin om att Ridderliga släkter fick sina namn av sitt tilldelade godsinnehav. Den här familjen hade således redan ett inarbetat familjenamn när de fick godset Darsband, vilket alltså sannolikt har ett och samma ursprung.

    2 Historien om v. Rohrs två olika äldsta vapen, spetsskölden och stegrande vargen, och hur dessa förts av fam. Rohr i Prignitz och fam. Rohr som blev kvar i Österrike. Det är identiska förhållanden som gäller mellan de Pommerska Stavenowarna och Stavenow i Prignitz val av första kända vapnen. Samma ideella samband föreligger givetvis mellan vargen i de Pommerska Stavenowarnas vapen och spetsskölden som fördes av Stavenow i Prignitz. Släkten v. Rohr för ihop bägge vapen senare genom att som hjälmprydnad i spetsskölden införa vargen.[29] Robert v. Blumenthal har undersökt fam. v. Rohr. I "Die Märkischen von Rohr" skrivs släkten v. Rohrs i Prignitz äldre historia. Blumenthal menar att endast ett vagt samband föreligger när det gäller att hitta ett genealogiskt samband mellan alla spetssköldssläkter i Prignitz. Han framför istället teorin att det rör sig om ett antal tjänstemannasläkter som förde lika sköldar på grund av att de genomförde en gemensam uppgift, nämligen vakten av Elbegränsen. Von Rohr som 1304 var utan besittningar i Prignitz, blev upptagna i det som han kallar för "Spitezenschildverband", översatt spetssköldsförbandet. Han menar att spetsskölden kan ha att göra med att antingen v. Rohr blev ingifta i andra spetssköldsläkter eller att spetsskölden kan ha att göra med att v. Rohr fått nya besittningar vid Elbegränsen och på så vis ingått i spetssköldförbandet. Denna förklaring ligger nära tillhands eftersom den i Österrike kvarvarande Jans v. Rohrs (Heinrichs v. Rohrs son + 1304), antog ett nytt sigill med sin son Albrecht. Detta sigill avbildar på exakt samma sätt som Stavenow i Pommern, en stegrande varg. ”Tolkar man spetsarna i skölden som vargtänder (Jfr. den svenska släkten Ulfstand, som också förde spetsskölden) så finns här ett ideellt samband mellan spetsskölden och vargen”.[30]

    3 På samma sätt har bägge familjer, v. Rohr och Stavenow, senare fört in vargen i modernare vapenbilder. De Stavenowska brisyrerna av stamvapnet från 1689 i Rostock indikerar släktskap mellan Stavenow på Rügen och släkten i Prignitz genom införande av vargen i skölden och hjälmprydnaden. Samma princip förekommer i släkten v Rohrs vapen från 1500-talet, som förenar de två tidigare av v. Blumenthal beskrivna vapnen (det med ulvständer och det med vargtorso) i ett och samma vapen, men där vargen istället hamnar i Hjälmprydnaden med fem rosor.  

    4 Joachim Sack har i ”Die Herrschaft Stavenow” redogjort för en två förklaringar till Spetssköldssläkternas ursprung. Den ena bygger på J. Schulzes ”Die Wendenkreuzung”, Korstågen mot Venderna. Den andra är v. Blumenthals. Sack menar att både F. Lischs och v. Blumenthals förklaringar är sannolika såväl var för sig men även att de kan samverka, de motsäger inte varandra. Det förekommer ett släktskap mellan flera Spetssköldsläkter. Både F. Lisch och Joachim Sack skriver att familjerna v. Königsmark och Stavenow är befryndade, vilket styrks av gemensamt godsinnehav, såväl i Stavenow som i Woldenberg och Neumark. Ytterligare belägg för den uppfattningen finns nu eftersom fam. Stavenow ärver godsen av änkan v. Königsmark i bl.a. Wollenberg och Steinbeck i Oberbarnim. Enligt v. Blumenthal är även Möllendorff och Stavenow är släkt liksom Königsmark-Giesenlage. Flera av familjerna är alltså släkt. Det kan ha skett via ingifte, men det kan inte uteslutas att de såsom F. Lisch anger har samma stamfader som i så fall bör ha varit en hög herre. Att släkterna var familj med varandra talar inte emot möjligheten att de hade en gemensam uppgift i att vaka över Elbegränsen enligt Joachim Sack.[31]

    5 Släkten i Prignitz hade stamgodset, som gick i arv genom Heinrich v. Stavenow. En yngre gren erhöll därför troligtvis godset Darsband på ön Rügen. Mellangrenen godset Stavenow i Neumark. Ingen av dessa grenar skulle sannolikt ha fått ärva i stamgodset Stavenow i Prignitz. Peter v. Stavenow i Neumark ärvde sannolikt Stavenow i Neumark från Gerhard (I). De som inte ärvde alls, kunde köpa eller gifta in sig i ett eget gods och föra en brisyr av stamvapnet. Stamvapnet förs i en senare variant med delad sköld, en varg i halva skölden och en vargtorso som hjälmprydnad. Gemensamt för alla linjer är att ingen längre heter von Stavenow efter 1349 när stamsätet slott Stavenow inte är i familjens händer längre.

 

Bilder nedan

T.v. Stavenow på Rügens vapen i en utformning enligt 1570-talets stil, Siebmacher Pommern.

T.h. der ”Wende” Stoghenows vapen från 1307, Siebmacher Pommern.



De bägge ursprungliga vapnen, spetsar och vargtorso, kan ha haft samma hjälmprydnader som de efterföljande vapnen. Strutsfjädrar gällde senare som hjälmprydnad för den Pommerska grenen i två vapenvarianter och vargtorso med krona var hjälmprydnad för Stavenow i två varianter av spetsskölden.

    De bevarade avbildningarna är dock så pass gamla, att man ännu inte framställde vapnet med hjälmprydnaden i de aktuella sigillen (1307 respektive 1323).

    Efter att ha genomfört en omfattande studie av Siebmachers vapenbok, d.v.s. i ett försök att hitta så många spetssköldssläkter som möjligt, har vi endast funnit en annan släkt som fört en vargtorso i hjälmprydnaden, en familj Wulf (dock utan ben och ej med utsträckt tunga). Ingen annan av de samtida släkterna som förde spetsskölden, förde denna hjälmprydnad. En liknande idé hade dock Familjen v. Rohr som förde fem rosor och en löpande varg i hjälmprydnaden. Den skiljer sig dock så pass till utseendet att vapnen inte kan förväxlas, även om de har likheter idémässigt, bland annat genom att man ser hela djuret med svansen i profil.  

 

8 Ett alliansvapen för den Pommerska grenen i Mecklenburgs statsarkiv

I Sigillsamlingen i Ludvigslust Slottsbibliotek, som numera finns i Statsarkivet i Schwerin återfinns ytterligare ett vapen förtecknat som fam. v. Stabenow. Vapnet är med sin kvadrering av skölden sannolikt ett alliansvapen med tanke på att manspersonen med svärd och sköld, inte är en symbol som härstammar från Stavenows tidigare vapen. Rosen visar dock på släktskap med familjen Stavenow från Rügen alternativt familjen från Mecklenburg, genom familjen Chemnitz. Om det är en förgrening av den yngre linjen från Pommern som kan ha flyttat till Stralsund och därifrån till Mecklenburg, vet vi ännu inte, men rosen i detta utförande med stam, finns även i Christoffer Stavenows sigill i Stralsund 1780, vilket mer talar för att vapnet ändå kan härstamma från släktgrenar med ursprung i Brandenburg. I Stralsund levde nämligen även två släkt grenar med sitt ursprung från Christoffer Stavenow i Perleberg. Dessa grenar avhandlas inte i släkttabellerna, men deras sigill avhandlas nedan.

    Rosor och strutsfjädrarna i hjälmprydnaden finns däremot med i ett av vapnen från Rügen. Färgerna rött och vitt är även samma som Rügen. Ålder okänt, men gissningsvis 1700-tal med tanke på formspråket och sköldens indelning i fyra fält som talar för att det är ett modernare alliansvapen. Ytterligare forskning kommer förhoppningsvis att visa vilken gren av familjen som förde vapnet. 

    Färger De bägge fälten med rosorna i, har en skaffrering med lodräta linjer, vilket visar röd färg. Rosen kan då bara enligt heraldikens regler ha haft en metallfärg, d.v.s. vitt/silver eller gult/guld. Fälten med mannen (en jägare med pilbåge och koger på ryggen?) är släta måste därför, eftersom de står tillsammans med två röda fält, också vara en metall. Eftersom de är släta, så är den metallen silver. (Annars hade de varit "prickiga", vilket hade visat guld/gult.) Färgerna är alltså desamma som de bägge andra Pommerska sköldarna, rött och silver/vitt och samma färger som i stamvapnet i Brandenburg. Eftersom mannen är avbildad på vitt, kan han antingen vara naturfärgad eller ha en enda färg som då kan vara röd, blå eller grön.

Bild nedan

Vapensigill ”Siegelsammlung der Ludvigsluster Schlossbibliothek”. Statsarkivet i Schwerin LHA SN 11.7.2/22 Tafel Nr. 40. Förtecknat som familjen "v. Stabenow". Sannolikt ett alliansvapen ur den Pommerska grenen.



9 Die Edle und Ehrenfeste Herren Stavenow i Ober- och Niederbarnim

Från Stavenow m.fl. gods i Prignitz till godsen Woldenberg, Falkenberg, Steinbeck, Doberkow, Biesow i Oberbarnim samt slott Schöneiche i Niederbarnim vid Berlin.

    Vår anfader Hieronymus Stavenow förde en brisyr av de bägge kända Stavenowska vapenvarianterna som kan knytas till just företrädare förlänade med Woldenberg.  Denna gren av familjen Stavenow en av de tre huvudgrenarna som har sitt ursprung i Woldenberg. Det är en yngre avgrenad linje ur Stavenow på Woldenberg Linie II, med Friedrich Stavenow I som Stamfader. Formellt sett ägde familjen en andel i godset tillsammans med fam. v. Wagenschützen fram till det slutligen såldes 1644 till Dr. Fulborn från Wriezen.

    När vi betraktar de människor som är involverade i familjen, deras vänner, faddrar och dopvittnen, så framgår ett intressant mönster. Då syns det tydligt hur de Stavenowska familjerna flyttat mellan städerna i Brandenburg, i synnerhet under 30-åriga kriget. Vissa av familjerna som uppträder som dopvittnen och faddrar följer med. Det framgår t.ex. att familjerna såväl i städerna i Prignitz och Altmark såväl som i Schlesien och Mecklenburg har samma umgängeskrets som Stavenow till Woldenberg. I städerna synes familjen även ha åtnjutit betydande anseende och tillhörde de högsta skikten. Vissa företrädare blev rådmän och borgmästare. Exempel från Prignitz är Joachim Stavenow från Lenzen (Staden som 1252 fick sina stadsrättigheter och där Gerhard v. Stavenow bevittnade urkunden), som blev borgare i Hansastaden Rostock 1597 och direkt blev upptagen på livstid i Hundramannakollegiet i Rostock, som näst rådet var det organ som styrde staden. Otaliga dignitärer är dopvittnen. I Perleberg och Pritzwalk är ofta familjerna Bülow, Konow och Chemnitz dopvittnen.  

    Som exempel från Woldenberg, har vi Jacob Stabenow som blev borgmästare i staden Wriezen. Ett flertal andra familjemedlemmar knutna via länsregistraturen till Woldenberg är Junker Albrecht St., Junker Friedrich St., Caspar Stavenow från Wriezen som flyttar till Pritzwalk, Merten Stavenow från Wriezen som flyttar till Stralsund och sedan Havelberg, Andreas Stavenow som tidigt blir ämbetsman hos Hertig Ulrich III i Schwerin. Dessa och flera andra stammade från Stavenow från Woldenberg. De flesta bodde dock antingen i städerna och ägnade sig åt ämbeten eller borgerliga yrken, eller så blev de arrendatorer och hade då oftast parallella boenden i städerna. Lustigt nog finns ett gammalt uttryck i vår familj "man kan alltid arrendera". En del släktgrenar köpte andra gods senare, till exempel grenen i Ostpreussen. Familjen i Oberbarnim (särskilt från Wriezen) hade många gemensamma vänner och familjer i vilka man normalt sett gifte sig med över flera generationer. En del av dopvittnenas familjer dyker också upp inte bara i de brandenburgiska städerna utan även i Mecklenburg, Rostock, Lübeck och Stralsund, m.fl. städer och byar. En del av livsstilen handlade uppenbarligen om att umgås i trängre kretsar, vilket antagligen även var affärsmässigt betingat. Ett sorts familjenätverk. De mer framstående personligheterna i familjen dyker också upp på många ställen som dopvittnen i de olika städerna runt om i tyska rikena. Exempelvis Herr Georg Stavenow, F. i Perleberg, rektor i Kyrits och senare präst i Brunn. Han dyker upp som dopvittne hos Stavenows i Pritzwalk, Havelberg, Brunn, Wustrau och hans fru (f. Chemnitz) dyker upp som dopvittne hos Hieronymus Stavenow i Hohenleuben, Thüringen. Georg Stavenow var Hieronymus farbror. 

    De flesta gamla Stavenow familjerna med ursprung i Brandenburg hör av allt att döma till en gemensam stam som förgrenat ut sig till Altmark, Neumark, Schlesien, Mecklenburg och Hansastäderna. Det finns sannolikt också undantag som inte tillhör släkten. Intressant att notera är att ingen gren har tillsynes "brevadlats" i modern tid, d.v.s. från 1500-talet och framåt, utan de grenar som offentligt fört sitt "adelsskap" i egenskap av jordägare eller ämbetsmän, har av allt att döma gjort det med urminnes hävd, vilket också starkt indikerar ett och samma ursprung för alla familjegrenar som fört släktens olika vapen och brisyrer oavsett deras yrkesval och tillfälliga ekonomiska ställning. I enlighet med detta hänvisar exempelvis länsbrevet för Woldenberg från 1536 till tidigare förläningar.


 

10 Die Edle und Ehrenfeste Herren Stavenow Brandenburg II och Schlesien 1499-1598 (Woldenberg Linje II)

Michael Stavenow I:s vapen, präst i Neukirch an der Katzbach i Schlesien. På den sidan av floden Oder stavas namnet oftast Stabenaw och Stabenow. Dock inte i länsregistraturen i Brandenburg där det oftast står Stafenow och Stavenow. Michael I var son till Friedrich Stavenow, en yngre linie till Wollenberg, som inte bodde där och vilken sannolikt förde de raka spetsarna i vapnet. Michael Stabenaw var broder till Hauptmann Andreas Stavenow ämbetsman i Wahlsmühlen, Mecklenburg och hade ytterligare en broder, Heinrich Stabenow, juris doktor. Denna yngre gren var "mitbelehnt" alltså en av de många familjer som hade sin vassaltjänst i Brandenburg via släktgodset Wollenberg tills dess Godset sålts av av alla fyra huvudgrenar, varav alla hade ett flertal söner. En av Michael Stavenaw I:s tre söner, Michael II blev jurist i Lähn + 1591. Han förde också samma vapen.  

    Tre vågartiga silverfärgade spetsar eller flammor mot blå bakgrund. Vapnet som är ytterligare en brisyr utifrån vapnet med stående spetsar, visar därigenom ett ideelt sammanhang med den ursprungliga spetsskölden. Nedanstående gravplatta har suttit på Michael Stabenows grav och återfanns i kyrkan i Neukirch an der Katzbach 1936, då en arkeologisk utgrävning genomfördes. Kyrkan blev kaftigt förstörd under 30- åriga kriget. Tre kända söner Michael, Heinrich och Friedrich.

   Av dessa blev Heinrich Stabenaw Jur. Dr. På avhandlingar från tiden nämns han med varierande stavning, men ett exempel är "Henrico á Stabenaw et Woldenberg Silesius". Heinrich von Stavenow auf Woldenberg från Schlesien". 

   En son till Friedrich v. Stavenow, som också hette Heinrich Stavenow förde detta vapen. En variant är återgiven i Siebmacher från ett original i en s.k. Stammbuch från 1585. Notera att han har spetsarna i en öppnare konfiguration än Michael nedan. Om det beror på en ändring av blasoneringen eller om det är konstnärlig frihet från tecknaren respektive stenhuggaren vet vi inte, men sannolikt är det exakt samma vapen.

 

Bilder

Nedan höger: Heinrich Stavenows vapen, son till Friedrich avbildat 1585 (Siebmacher). Notera att detta vapen eventuellt kan vara ytterligare en brisyr/förändring, eftersom spetsarna står rakt upp och inte snett såsom på gravstenen. Det har även ett s.k. "Türkenbund" på svenska, hjälmvulst, som hjälmprydnad, vilket inte återfinns på gravstenarna.[32]



Bild Nedan 

Michael (I) Stabenows gravsten från kyrkan i Neukirch an der Katzbach 1598. Högra delen av stenen ska ha haft ytterligare ett vapen för dennes hustru f. v. Haugwitz.[33]

 

 


Bild nedan Michael (II) Stabenows epitafium från Lähnhaus a. Bober från år 1591 med anvapen. Här finns Faderns uppe t.v., moderns far uppe t.h. (Christopher) v. Haugwitz och farmoderns (v. Hayen) på svärdssidans vapen neder t.v., såväl som farmodern på mödernets (Agnes) v. Miltitz vapen nere t.h. med. Dock finns inte hustruns vapen med på gravstenenar av den här typen. [34]



11 Die Edlen und Ehrenfesten Herren zu Woldenberg III (Perleberg-Mecklenburg-Lübeck-Rostock 1535-1689)

Ämbetsmannen och myndighetschefen Dem Edlen und Ehrenfesten Herrn Hauptmann zu Wahlsmühlen, Andreas (I) Stavenow (f. ca 1535 + 1604) tjänstgjorde för Hertig Ulrich III av Mecklenburg och bodde i ett eget hus i Schwerin. Han tillhörde Stavenow till Woldenberg i Brandenburg. Att tre spetsar används som motiv visar starkt på en ideell likhet med den ursprungliga spetsskölden från familjen Stavenow i Prignitz. Siebmacher menar att det kan ha tillkommit som en konsekvens av en lutad sköld, som sedan missuppfattats. Detta vapen har även förts av Andreas (I) efterkommande.

   Vapnet är en brisyr från fadern Friedrich (I) Woldenberg Linie II. Sannolikt antaget av Andreas I. Röd sköld med tre gyllene uppåtsträvande spetsar. Vapnet återfinns i Rostocks vapenbok för adliga familjer 1689. Med säkerhet vet vi att det fördes första gången av Dem Edlen und Ehrenfesten Herrn Andreas (I) Stavenow Hauptmann i Walsmühlen (f. ca 1535 + 1604). Hans äldre bröder Heinrich (+1577) och Michael v. Stabenau i Schlesien (f. ca 1519 + 1598) förde bägge blå sköld med vita silverfärgade flamor, som i sin tur kan följas i fyra generationer efter dem.   

   Eftersom Andreas (I) var yngste sonen (i faderns andra äktenskap) antog han eller förlänades genom ståndsupphöjning med en differentiering i vapenskölden. Vapnet innehåller en ovanligt intressant hjälmprydnad, möjligen en sluten krona eller i vart fall en mycket ovanlig form av hög vulst. 

   Vapnet fördes sedan vidare av de flesta efterkommande, d.v.s. äldste sonen/sönerna. Däremot har åtminstone fyra yngre linjer där söner haft samma namn som en äldre broder eller farbroder där man bott på samma ort, skapat brisyrer av detta vapen för att särskilja sina linjer. Även om de hade haft rätt att föra Andreas I:s vapen, så har antagligen denna förändring skett för att undvika missförstånd. 

   Peter (V):s (+1610 i Perleberg) ättlingar i Brandenburg och Rostock förde samma vapen som Andreas (I). Peter (VI) som flyttade från Perleberg till Rostock 1616 för vapnet som äldste son. En ytterligare gren med Andreas (I) som stamfar som kom till Rostock i slutet av 1600-talet, med Jacob Stavenow. Denne stammar från rådmannen i Wriezen Georgius (III), son till Christoffer (I) i andra äktenskapet, som i sin tur var son till Peter (V), som var son till Andreas (I). Det visar sig alltså att ett stort antal släktmedlemmar däremellan har fört vapnet till det registrerats i Rostocks vapenbok 1689. Enligt Siebmacher fördes vapnet även i Brandenburg där det nämns under utslocknade ätter i Preussen, provinsen Brandenburg år 1900.[35] Jacob Stavenow från Wriezen är den ende i Rostock som kunnat föra vapnet där på den tiden. (Rostocker Schlichtingschen Wappenbuch 1698).  

 

Bild nedan

T.v. Dem Edlen, Ehrenfesten und Erbarn Herrn Hauptmann Andreas (I) Stavenows pressade sigill med detta vapen från 1571, d.v.s mer än 100 år innan det infördes i Rostocks vapenbok av senare generationer. [36]  T.h. Siebmachers tolkning.



Bild nedan

Fam. Stavenow i Rostocks vapenbok 1689.[37]



12 Alliansvapen Fam. v. Stabenow Mecklenburg. Ur Woldenberg III

Ett alliansvapen / brisyr skapad genom att förena föräldrarnas båda familjevapen i ett nytt vapen. Det är detaljerat och visar omsorg i utförandet. Sigillet är förtecknat som fam. v. Stabenow i Mecklenburg i sigillsamlingen från Ludvigslust Slottsbibliotek, vilket tillhörde den Mecklenburgiske regenten. 

Idag finns sigillsamlingen i statsarkivet i Schwerin. 

    Vapnet innehåller heraldiska element från stamvapnet från Woldenberg, stjärnor finns i hjälmprydnaden i Stavenows vapen och den blå färgen finns i Woldenberg Linie II, Andreas I faders vapen. Eftersom vapnet är utformat utifrån stamvapnet från Brandenburg, men är förtecknat i Mecklenburg, så bör det höra till en av de grenar som invandrade till Mecklenburg i samband med 30-åriga kriget.  

    Sigillet nedan innehåller svärdsliljan och rosen. Som alliansvapen är det sannolikt sammansatt genom införande av svärdsliljan och rosen ingifta släkten Chemnitz. Den svenska grenen av familjen Chemnitz d.v.s. Martin Chemnitz efterkommande, hade svärdslilja och ros kombinerat i sitt vapen. Detta vapen användes vid en släktgren Chemnitz bekräftelse av adelskapet i Preussen kring 1800-talets början. 
    Peter Stavenows son Hieronymus och Joachim Stavenow broder till Hieronymus, hamnade i Fürstenberg. Deras efterkommande flyttade till Malchin i Mecklenburg. Pojkarnas Far, Peter Stavenow var gift med en dam ur familjen v. Chemnitz, med Martin Chemnitz som stamfar enligt Heinrich Gottliebs biografi, se nedan.

    Detta sigill är detaljerat och innehåller skraffrering (linjer som anger tinktur, d.v.s. färg och metaller) vilket också talar för dess riktighet. Det är uppenbarligen framställt av en heraldiskt kunnig person, antagligen en heroldsamt. Stilen med italiensk sköld gör det sannolikt att det är från tiden mellan 1670-1750.

    Vapnet har möjligen beställts av Peter Stavenow, gift Chemnitz eller av en av dennes söner, t.ex. Joachim Stavenow, gift Ewert som flyttade till Fürstenberg i Mecklenburg. Denne och tog hand om Hieronymus bägge söner i första äktenskapet, Johan Friedrich och Joachim och lärde upp dessa i sitt yrke. Hieronymus förde en annan samtida sköld med tre veteax, mycket lik Woldenberg II och III. 

 

Bild nedan

T.v. Fam. v. Chemnitz, Kanslern Martin Chemnitz ättlingar introducerade i Sverige som v. Chemnitz. Enligt uppgift stamfar till den släktgren som Peter Stavenows fru, född Chemnitz härstammar från.[38]

Ur Heinrich Gottlieb Stavenows biografi:

"Denn so wohl des damaligen Inspectoris des Königl. Pädagogii zu Halle, als Stavenowens Mutter waren Töchter aus der Familie des Würdigsten Stammvaters, des Martin Chemnitii".

 Sv. ”Då både den dåvarande inspektorn på kungliga pedagogiet i Halle såväl som Stavenows moder var döttrar ur familjen med den värdigaste av stamfäder, Martin Chemnitii.” Den dåvarande Inspektorn vid kungliga pedagogiet i Halle var Hieronymus Freyer var gift Chemnitz, en dotter till Hieronymus Chemnitz. Med ”Stavenowens Mutter” menas Hieronymus Stavenows moder. Heinrich Gottliebs moder var f. v. Criegern, dotter till Caspar Dietrich v. Criegern i andra äktenskapet med Anna Katharina f. Hanauer.[39] 


T.h. Alliansvapnet. Fam. v. Stabenow i Mecklenburg. Siegelsammlung der Ludvigsluster Schlossbibliothek - Sigillsammlingen Ludvigslust.[40]

Ludvigslust var ett av den Mecklenburgiske regentens residens. 



Bild nedan

T.v. Biografi om Heinrich Gottlieb Stavenow, son till Hieronymus Stavenows, där det klargörs att Hieronymus Stavenow var släkt med Hieronymus Freyer genom att deras bägge mödrar var födda Chemnitz, med  Martin Chemnitz som värdigaste stammfader. 

Martin Chemnitz d.y. en gren som för varianten av vapnet innan det svenska adelskapet som skapade en brisyr med tillägg av en röd ros i det nedre fältet. Samma typ av ros som i det v. Stabenowska alliansvapnet i Mecklenburg. Denne adlades postumt liksom efterkommande av Drottning Christina 1648. Vapnet i Sverige skiljer sig även i färgerna mot fadern Martin Cheimnitz d.y. vapen nedan.



13 Woldenberg III- Sachsen Reuss (Fürstenberg-Malchin-Lübeck IV-Sverige)

Dem Ehrenfesten, auch Lieben Getrewen Tit. Herrn Hieronymus (I) Stavenow (1669-1762) Ämbetsman och Skogsinspektör i Reichenfels, arrendator till fem kronogods tillhöriga Reuss äldre linje. Bland annat Hohenleuben. Han var son till Peter (X) (f 1633) som var yngste son till Christoffer (I) (1596-1638) i Perleberg, son till Peter (V) i Perleberg + 1610. Hieronymus (I) f. i Klein Lüben 1669 dog 1762 i Hohenleuben, dit han kom med frun i andra äktenskapet Anna Ursula v. Criegern 43 år gammal 1712.

 

Dr. Trier säger angående Brisyrer av vapen år 1744: 

"Beyzeichen oder Brücke, Franz Brisures, Lat. disernicula, heissen diejenigen Merckmale, welche in ein Geschlechtswappen zum Unterschied der Jüngern Brudern und Linien gesetzt werden. Es sind vier Arten einem Wapen ein Beyzeichen zu geben, durch Beyfügung, Hinweglassung, Veränderung der Figuren und Veränderung der Tinckturen."[41]

Svenska: Brisyrer, Lat. Disernicula (Sv. för att skilja på), heter varje del i ett släktvapen som visar på yngre bröder och linier. Det finns fyra sätt att ge ett vapen bitecken. Genom att lägga till, ta bort, ändra figurerna eller ändra färgerna. 

    Brisyr av Andreas (I) vapen (tre gula stående spetsar mot röd sköld). Tre spetsarna ändras till tre veteax både i sköld och hjälmprydnaden. Kulkrona med sju kulor läggs till för att hävda den gamla ärftliga titeln. 

    Släktskapet mellan vapenbilderna är mycket tydligt. Med största sannolikhet förde även hans fader Peter (VIII), som yngste son vapnet medan farfar Christoffer (I) förde samma vapen som Andreas (I), eftersom andra efterkommande till Christoffer (I) också förde detta vapen.

Hieronymus äldste son Johann Friedrich och dennes son Christian Nicolaus torde ha fört detta vapen som återkommer i vår släktgren på 1800-talet.

    Vete symboliserar flera saker enligt bibeln. Livets bröd. Den andliga skörden, evangelisation. Jesu liknelse om såningsmannen. Frön av tro sås i människan. Livet i Kristus. Jesus: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. Johannes 4:35

Jesus: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Joh. 12:24,25. 

 

Blasonering

Sköld: Blå[42] med Tre gula veteax.

Hjälm: Öppen, med monille.

Hjälmprydnad: Krona med sju pärlor samt tre uppstående gula veteax.

 

Flera varianter av sigillet finns bevarade i arkiven, en äldre sköldform och några senare med den runda sköldform som blev populärt på 1600-talets slut och in på 1700-talet. Hieronuymus Stavenow hade under sina 50 år i Hohenleuben i vart fall tre olika sigillstampar med samma vapen.  

 

Bild nedan

Hieronymus Stavenows sigill med underskrift.

T.v. Hieronymus Stavenows sigill med familjens vapen från 1726.  T.h. Vapenritning i färg.



Hieronymus anfader Andreas och dennes bröder betecknades som "Edle und Ehrenfeste, Herren", d.v.s. en äldre benämning för den ridderliga titeln och ska förväxlas med titeln "Edler" vilken från 1800-talet och framåt kom att beteckna obetitlad adel främst i södra Tyskland. Två av kusinerna samtida med Hireonymus (I) använder kulkronor, dock i deras fall, med nio kulor (se nedan).

    Rangkronor är ett eget forskningsområde, vissa böcker anser att 5 kulor är adelskrona, 7 friherrlig, 9 grevlig. De flesta är dock överens om att obetitlad adel ofta förde den gamla kungakronan. Var tid har haft sin egen uppfattning och olika uppfattningar förekommer. 

    Dr. E. Wernicke angav 1879 att Heraldiska Rangkronor, "är alla kronor som sätts över vapen eller monogram och som visar sin ägares rang eller stånd." Han anger även att "Martin Schröt i Augsburg var den första år 1576 som i Tyskland tryckte en vapenbok där Kungar, Hertigar", m.fl. regelmässigt avbildade vapen med kronor. 

Men "de nu använda kronorna har tillkommit senare. På 1700-talet började vissa regerande hus att ersätta hjälmen med krona över skölden." "På 1800-talets slut ansågs 5 kulor såsom adelskrona, 7 kulor friherrlig krona, 9 kulor grevlig".[43] 

 

Bild nedan

T.v. Hieronymus Stavenows fru i andra äktenskapet, Ursula v. Criegerns sigill med v. Criegerns vapen. 

T.h. Fam. v. Criegerns vapen i senare avbildning i ett adelslexikon.



Heraldik på gravstenar i familjen

Rektorn i Sorau och prästen Herr Heinrich Gottlieb (en yngre son i andra äktenskapet till Hieronymus (I)) och han och hans andra frus gravsten samt den första fruns gravsten, bevarade i byn Kunzendorf (Zary Kunice) i Schlesien, numera Polen, där han verkade som präst till sin död. Nu senare under 1700-talet har man valt att enbart visa rangkrona på stenen istället för att avbilda familjens vapen. Det är inte pärlkronan som Hieronymus för i sitt vapen ovanpå hjälmen utan olika andra adelskronor. Den högra är utförd som fransk Vicomtekrona, med tre pärlor mellan bladen, medan den vänstra förefaller vara en kungakrona av den äldre typen med en pärla mellan bladen. Bruket av rangkrona och namnchiffer blev ju mer och mer populärt från 1700-talet och framåt. Många valde till och med att föra sina initialer i form av chiffer med en rangkrona i sina sigill istället för att låta avbilda sitt vapen både i sigill och på linne och annat husgeråd. Jämför skeppare Bernhard Stavenow i Stralsunds sigill nedan (Kusinbarn till Hieronymus Stavenow) och Ämbetsmannen Nicolaus Stavenow i Wredenhagen och Zarrentin (Kusin till Hieronymus Stavenow) som bytte sigill 1698 och gick över från vapensköld till initialer och rangkrona. Bytet skedde mitt under en korrespondens med Nils Bielke. Bägge sigillen kan såldes definitivt knytas till samma person.) Det blev även populärt att sätta på brevpapper och husgeråd in i modern tid, så som exempelvis monogram på servetter. Rangkronorna i denna generation förefaller vara lika, tre grenar av samma familj för alltså kulkronor i sina sigill, två av dessa är ämbetsmän, så sigillen är korrekt utförda. Damerna förefaller dock ofta ha fört enklare kronor i sina sigill. 

 

Bilder nedan.

T.v. Epitafium för en son till Herrn Hieronymus Stavenow i Hohenleuben, Prästen Herr Gottlieb Heinrich Stavenow i Kunzendorf, Schlesien och hans andra fru Johanna Elionora f. Glaser. Kyrkogården i Kunzendorf. 

T.h Epitafium för rektorn och prästen Herr Heinrich Gottliebs första fru, Anna Maria Stavenow f. Leopold. Kyrkogården i Kunzendorf. 



Ludvig Heinrich Matthias Stavenow 1822-1905

Ludvig för familjens vapen i sin ring och använde sitt monogram med sluten krona på linnet.


Bild nedan 

Ludvig Stavenow Porträttbild.



Bilder nedan

T.h. Ludvig Stavenows (1822-1905) Personliga monogram med sluten krona, på linneservett.

Under, förstoring och ökad ljusexponering av vapenringen på porträttet visar familjens vapen.



Ernst Stavenow 1858-1931 Släktvapnet i sigill

Bilder nedan.

T.v. Porträttbild Ernst Stavenow.

T.h. Det som framgår av bilden som har mycket bra upplösning, är att det vid förstoring framträder ett vapen på sigillet i klockkedjan, med öppen hjälm och krona. Fotot är från ca 1885.

Förstoring av Ernst Stavenows sigill. Eftersom sigillet blivit exponerat under pendlande rörelse, så är det otydligt. Men man kan skönja den öppna hjälmen med krona och när man vet att det är tre ax i skölden, så skönjer man även dessa.



Doris Stavenow Släktvapnet i ett halssmycke


Bild nedan T.v.

Doris Stavenow, dotter till Daniel Stavenow. Det framgår av bilden är att det är familjevapnet med tre ax. Om det är hjälm och hjälmprydnad eller en krona över skölden är svårare att se på detta kort. Doris var kusin till Ernst Stavenow. Förmodligen är det ett emaljerat, blankt smycke, vilket gör att blänket tar bort detaljerna ur fotografiet.

Bild nedan T.h.

Förstoring av Doris Stavenows halssmycke. Här framgår de tre axen tydligare. Skölden är dock av 1300-talsmodell, framställd i lutande form, vilket indikerar att den som gjort smycket anser att det handlar om mycketgamla anor. 



14 Hochedlen und Vornehmen Herren Stavenow (Lübeck III 1663-1715) Ur Woldenberg III

Generalguvernören för Pommern, Greve Nils Bielkes Ämbetsman i Wredenhagen: ”Dem Hochedlen[44] und Vornehmen Herrn Nicolaus Stavenow” i Ritteramt Wredenhagen och senare Mecklenburgiske Hertigens Ämbetsman i Zarrentin, f. i Lübeck 1663 död 1715, son till skepparen och köpmannen Clauss Stavenow i Lübeck, i sin tur var 8:e son till Christoffer (I) Stafenow i Perleberg som var 2e son till Peter (V), äldre son till Andreas (I) zu Woldenberg. En kusin till vår anfader Hieronumus (I).

Herr Nicolaus Stavenow var gift med adelsdamen Anna Margaretha Hough, dotter till borgmästare Jürgen Hough i Boizenburg.[45]

"Hugh (a. Hugk, a. Hueck, a. Hucke), Georg (a. Georgius, a. Jürgen) Geboren um 1610 in Boitzenburg. + vor 1701 in Boitzenburg. Er immatrikulierte sich ohne eid im Juni 1626 an der Universität in Rostock. Hugh kehrte nach Boitzenburg zurück und wurde dort Bürgermesiter. Huck Jürgen, geboren ? + vor 1701, Bürgermeister zu Boitzenburg in Mecklenburg, erwähnt 1644-1691; Verh. II nach 1647".[46] Anna Margaretha hade även en syster, Anna Regina Huck, som omnämns i litteraturen, D.t.. ”Bürgermeisters zu Boitzenburg Jürgen H. du.d Catharina g. Winter” i Boitzenburg, f. 6.1 1662, död i Ribnitz i Mecklenburg 6.6.1730.[47]

 

Kulkronan med nio kulor familjen gemensamt med familjen Stavenow i Stralsund och den hänvisar till det ärftliga adelskapet. Kulkronan motsvarar på 1700-talet samma rang som 1500-talstiteln ”Edle, Ehrenfeste und Erbare Herrn” och som 1600-talstiteln ”Hochedle Herrn” avser. Även om han som ämbetsman kunnat föra ett vapen och bladkrona i sitt sigill, har han inte själv adlats utan som alla Stavenowar ärvt adelskapet och vill visa det med kulkronan.

 

Familjen Marqwardt, borgmästarfamilj i Lübeck, var dopvittnen i Lübeck och ingifta i Stavenow i Stralsund. Vapensigillen och monogramsigillen tillhörde bägge Nicolaus Stavenow och finns på sex brev från tiden 1695-1698 i Riksarkivet i Stockholm. Två söner stammade från detta äktenskap. Caspar Friedrich Stavenow och Johann Nicolaus Stavenow, Mecklenburgisk tullinspektör i Rostock och Warnemünde. Caspar Friedrich fick en son i Danmark, och Johann Nicolaus fick 10 barn i Warnemünde.

I dödboken i Zarrentin 1715 finns Nicolaus Stavenows dödsruna som lyder.

Nummer 25: „den 23 July ist der Weylandt hochedle und vornehme Herr Niclaus Stavenow, gewesener Ambtman hieselbsten, in der Kirchen beygesetzt und beerdiget worden“.[48]

 

Bilder nedan

T.v. Nicolaus Stavenows sigill använt 1695/1696. Ett personligt vapen antogs sannolikt för att särskilja sig från farbrodern med samma förnamn i Lübeck, Clauss Stavenow som var Reitendiener för Lübecks stad. (RA Bielkesammlingen)

T.h. Nicolaus Stavenows sigill använt i samma korrespondens från 1696 och framåt. Namnchiffer med krona.

(RA Bielkesammlingen)



Bild nedan

Sigillfragment – Herr Nicolaus Stavenows i Zarrentin son, Herr Johan Nicolaus, Hertigens av Mecklenburgs tullinspektör i Warnemünde. Sigill på brev 1766, från stadsarkivet i Rostock visande vad som ser ut som en äldre grevekrona över namnchiffer.



15 Stralsund (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

Detta sigill tillhörde skepparen Bernhard Jacob Stavenow i Stralsund gift med Catharina Marckwardt.

Denna gren ur Woldenberg Linje III i Stralsund bör ha fört Andreas (I) vapen med de uppåtsträvande spetsarna, som är förvillande likt staden Stralsunds vapen. Kulkronan i spegelmonogrammet är en liknande typ av krona med nio kulor som kusinen Nicolaus Stavenow i Lübeck förde (Bägge grenar stammar från vilken även tillhörde Woldenberg Linje III).

 

Bernhard Jacobs fader var Johann Stavenow, ämbetsman och uppbördsman av skatt s.k. "Torschreiber" samt ägde en tomt i staden. Han var även borgare i staden och skomakarmästare. För att få bo och äga egendom i staden Stralsund och kunna åtnjuta ekonomisk trygghet, var man i princip tvungen att vara med i något av skråna. Som skomakarmästare hade han ett sådant företag med ett antal gesäller som utförde arbetena åt honom. Sigillen återfinns på Bernhard Jacob Stavenow och hustrun Catharina f. Marquards testamente i Stralsund från år 1767 som avhandlar bl.a. Fideikommisset efter Catharina f. Marquards broder Jean Kisow i Amsterdam. Bernhard Jacob Stavenow var kusinbarn till vår anfader Hieronymus I. 

 

Bild nedan

T.v. Skepparen Jacob Stavenows sigill. T.h. Jacob Stavenows och hans Hustrus sigill på testamentets sista sida.



16 Heraldisk Badge Stralsund 1780 (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

Ett Sigill från Stralsund, tillhörigt Christopher Lorenz Stavenow, son till Friedrich Stavenow. Sigillet är inget vapen, utan en s.k. heraldisk Badge, med personlig devis. En Badge vilket sällan användes i Tyskland, är ett personligt och ärftligt kännetecken, som kan användas ensam, eller tillsammans med ett vapen, eller rent av avbildas i ett vapen.[49] Såsom boende i Stralsund, har säkert engelska influenser påverkat detta val av sigill. 

    Badgen är intressant, eftersom den visar olika heraldiska symboler ur olika grenar i familjen. Detta sigill visar att familjerna med olika vapen hänger ihop. Sigillet har heraldiska symboler som hänvisar till tre av huvudgrenarna av familjen som fanns i Lübeck och Stralsund vid denna tid, Pommern, Brandenburg och Reuss. Sigillet sammanför släktens olika symboler i ett och samma sigill. I Stralsund kan mycket väl ett användande av vapnet med de stående spetsarna varit besvärligt med tanke på att staden Stralsund själv hade ett nästan identiskt vapen med tre stående spetsar, även om familjen i Stralsund också år ättlingar till Andreas (I). Sigillet visar att dess innehavare på 1780-talet sannolikt var medveten om familjens historik. 

 

Valspråk: ILMIM C L R S - översatt: Min vetskap Christoffer Lorenz R Stavenow. 

 

Sluten krona med korssymbol.

En ros, som hänvisar till Pommerska grenen den yngre av de äldsta grenarna. 

I mitten en stående spets som pekar mot Huvudgrenen till Stavenow och Woldenberg. 

Ett korn eller veteax, möjligen i form av en kärve som pekar mot Hieronymus Stavenows släktlinje. 

Även Ludvig Heinrich Stavenow, f 1822- + 1905 använde denna typ av krona i sitt monogram.   

Maria Sophia Sager f. Stavenows Testamente. Stralsund 1780.[50] Detta sigill är det som allra tydligast illustrerar att samtliga grenar i familjen hör ihop, även familjen i Pommern. 

 

Bild nedan

Christoffer Stavenows personliga sigill med s.k. heraldisk Badge från 1780. Sigillet innehåller flera intressanta heraldiska komponenter från olika familjegrenars vapen, en ros, en spets och en korn eller vetekärv under sluten krona med kors av samma sort som Ludvig Heinrich (1822-1905) använde i sitt personliga monogram.



17 Monogram med bladkrona Stralsund 1780 (Förgrenad ur Woldenberg Linje III)

Bilder nedan. Ett Sigill från Stralsund, tillhörigt Maria Sophia Sager, född Stavenow. Ovan, hela kontexten med underskrift. Nedan förstoring. Från hennes testamente i Stralsund. Sigillet uppvisar initialer under krona.[51]



Bilder nedan

Ytterligare en studie i vapenbrisyrer, från familjen Chemnitz som visar hur vapenbilderna kan skilja sig inom en och samma släkt, när det är mycket gammal. Chemnitz är en släkt som är mycket väl utredd och som har samme stamfader sedan tidig medeltid. 

Stavenow är således inte ensamma om att ha olika brisyrer i en familij med samma stam. Även familjen Chemnitz (Lat.) Kemnitz (Ty.) har minst sex olika vapen i olika grenar av familjen. Samtliga grenar stammandes från Hans Chemnitz i Pritzwalk.

Från vänster, äldsta vapnet från Schlesien, preussen en svensk gren, tre stycken varianter från Brandenburg, slutligen en preussisk förnyelse av det vapen som Hieronymus Chemnitz gren förde med tre rosor, denna variant från 1804. 




18 Stadsadel, det rättsliga begreppet 

Enligt tysk rätt räknades många linjer av Familjen Stavenow efter försäljningen av Woldenberg 1644 till den s.k. Stadsadeln, en grupp inom vilken även gamla Ridderliga och adliga släkter förekom: "Schon der Umstand, das die Abstämmlinge solcher Familien ihre Abstammung von eine reihe Freier Ahnen beweisen konnten7, wirkte günstig für sie, um in den Besitz von Rechten zu gelangen, welche der Adel genoss. Diese Patrizier (Auch oft als die Alten Bezeichnet) vorzugweise Bürger genannt -".

Svenska:

"Just det faktum att ättlingar till sådana familjer kunde bevisa sin härkomst från en rad fria förfäder7 hade en gynnsam effekt på dem för att få de rättigheter som åtnjuts av adeln. Dessa patricier (även ofta kallade die Alten) kallades dock företrädesvis för borgare".

(Se bl.a. Grundsätze des gemeinen Deutchen Privatrechts S 216 not 7 nedan)[52] 

Att familjemedlemmar förtecknas som borgare i många rättsliga dokument och kyrkböcker, ändrar alltså inte faktumet att de ändå tillhör stadsadeln genom sin börd. Ett tydligt exempel på stadsadeln är just familjen v. Chemnitz, vars anfäder var ridderlig uradel, men därefter från 1300-talet, i många generationer, borgmästare och rådmän i bl.a. staden Pritzwalk i Brandenburg.  

De ur stadsadeln som var bördiga från lantadeln förde vidare sina nedärvda adliga släktvapen och rangtecken. De kunde immatrikulera sig i adelslexikon om man kunde bevisa sin härkomst. Däri låg familjen Stavenows problem längre fram i tiden, familjen hade inte längre vederhäftig dokumentation på sina anor och en brist på intresse eller resurser att då skaffa fram detta.


Men innan dokumentationen blev ett krav och ett problem på 1800-talet, sällade sig helt uppenbart familjen till stadsadeln i bl.a. Lübeck, Rostock och Stralsund, alternativet för en del var att bli ämbetsmän och fria arrendatorer på olika gods. En av dessa ämbetsmän var vår förfader Hieronymus Stavenow. På 1700-talet räckte sannolikt fortfarande legitimation i form av att kunna visa upp släktvapnet i kombination med vittnen eller trovärdiga muntliga utsagor som bevis för släkttillhörighet, antagligen var varje generation på den tiden drillade i de muntliga traditionerna. Men på 1800-talet kom oerhört mycket mer rigorösa krav på historisk dokumentation. Dessutom infördes fler och fler regler kring adelsskapet såsom t.ex. dryga avgifter för immatrikulationen i Mecklenburg som var så höga att de kan ha verkat avskräckande på vissa Släkter. 


Det framstår därför som att ovanstående familjegrenar, med vapen och sigill med alla heraldiska kännetecken, räknade sig till Stadsadeln fram tills dess att kraven på bättre och mer vederhäftig dokumentation gjorde att man inte kunde skicka in tillräckligt bra underlag. Även om en familj hade adlig härkomst och tillhörde stadsadeln, kallades alltså medlemmarna av stadsadeln för det rättsliga begreppet "borgare" i officiella sammanhang utöver eventuella yrkestitlar och ämbetstitlar. Ungefär på samma sätt som en svensk adelsman idag kan vara både hantverkare och utan gods och gårdar men ändå ha den bägge titlar Hantverkare och t.ex. friherre, så var det samma med stadsadeln i tyskland.


Stadsadeln var alltså en rent härkomstmässig adel beroende av börd, precis som den moderna adeln. Det ledde dock fortfarande till en del sociala fördelar och privilegier. Bland annat att kunna föra vidare sitt fädernesärvda adelsvapen med alla adliga förtecken som öppen hjälm, krona etc. I inofficiella sammanhang kallades släkterna, de "Die Alten", jfr. titelbladet på Rostocks vapenbok 1689, se ovan.  


Bild nedan

Ur Grundsätze des gemeinen deutsches Privatrechts, Dr Mittermaier 1848. S 215-217. I verket behandlas även alla andra sorts adelskategorier och dess rättsliga status. 



Källor


[1] Se t.ex. Walter Leonhard: Das grosse Buch der Wappenkunst 1978 S 45.

[2] Se t.ex. a complete Guide to Heraldry A.C. Fox Davies S 489 f, kap. ”Marks of Cadency”.

[3] Vilket framgår genom en jämförelse med samtida tysk heraldisk litteratur. En relevant källa, som var en auktoritet vid tiden 1690-1750 är Dr. Wolfgang Triers och D. Christian Johann Feusteln, einleitung der Wappenkunst nya upplagan från 1744. Om brisyrer S 161. 

[4] Deutchlands Zweyter Band bis auf Albrecht den Zweyten. Johann Georg August Galletti Prof. der Geschichtkunde am Gymnasium zu Gotha. Geschichte Halle 1788 S 8 f.

[5] von Bohlen Geschichte des Geschlechts Krassow II Bd S 267.

[6] Se t.ex. förordet till Schlesisches Wappenbuch. Von Crispin und Johann Scharffenberg. Band 2 der Reihe Wappenbücher des Mittelalters. Bauer und Raspe. Neustadt. 1984 S 21.

[7] Ur Walter Leonhard: Das grosse Buch der Wappenkunst 1978 S 45.

[8] von Bohlen Geschichte des Geschlechts Krassow II Bd S 267.

[9] Der Sächsiche Rautenkranz und andere Zeichen jüngerer Geburt im Sachsenlande. G.A. v. Mülverstedt. Prov Archivar Sachsen. Halle 1862 S 3-5.

[10] Der Sächsiche Rautenkranz und andere Zeichen jüngerer Geburt im Sachsenlande. G.A. v. Mülverstedt. Prov Archivar Sachsen. Halle 1862 S 4.

[11] Neues Preussisches Adels Lexicon 1837. S 94.

[12] Vilket framgår av bevarade porträtt av Martin Chemnitz. The Second Martin: The Life and Theology of Martin Chemnitz by J. A. O. Preus 1994. Omslag.

[13] Vilken framgår av bevarade porträtt på t.ex. Johannes Chemnitz, Dr Matthias Chemnitz Son. Jurist. 1623-59 Ratssekretär in Danzig. 1586 Berlin - 1668 Danzig. Halbfigur fast im Profil nach links, in der Hand Taschenuhr, oben rechts Wappen. Kupferstich um 1740. Vapnet först antaget av Dr. Matthias Chemnitz, finns även i Wappenbuch der Preussischen Monarchie ”Erneuert 16 juni 1804”.

[14] Svensk adelsheraldik, Jan Raneke Corona 1990 S 345.

[15] Siebmachers Wappenbuch. Preussischer Adel. Edelleute. Chemnitz. Bd III 2. Taf 441. ”Aus Stettin Stammen, geadelt von Schweden”.

[16] Die Familie von Stavenow Mit einem Holzschnitt.IV. Zur Geschlechts= und Wappenkunde. F. Lisch.

[17] Sacks not: Wendenkreuzung, derselbe, J. Schulze. Prignitz S 45 ff.

[18] Sacks not: Abgebildet MU VII S. 141. Ferner L v. Ledebur, Adel der Mark Brandenburg, besonders S. 115 ff.

[19] Sack not: A II S. 209. Vgl. O. S. 7.

[20] Die Herrschaft Stavenow, Joachim Sack Böhlau 1959 S 66-67.

[21] Kunstdenkmäler der Provinz Brandenburg. Ostprignitz. Band 1 Heft 2. Berlin 1907. S XXXIV-XXXV.

[22] Statsarkivet i Schwerin. LHA SN 1.1-12 Verträge mit dem Reich, Braunschweig-Lüneburg. Nr. 5. 1323.

[23] J. Siebmacher Wappenbuch Abgestorbener Adel (Prov. Brandenburg). S 16. Taf 11.

[24] Kulturen i Lund. Diana Krumins, Bibeln på Damast. 1974. S 141.

[25] Archiv, Volym 1 Av Brandenburg (Potsdam, Germany). Provinzialverwaltung, Melle Klinkenborg. Brandenburgische Provinzialdruckerei, 1920. S. 282. „1652 Hans Stavenow wegen seiner durch Braunschweig- Lüneburg zu Bleckede beschlagnahmten Laken (Dietmarsche Erben zu Lünerburg).»

[26] J Siebmachers Grosses und allgemeines Wappenbuch. Ausgestorbener Adel Brandenburg. G. A. v. Mülverstedt. Bauer & Raspe. Nürnberg 1880. S 90. Stavenow II Taf 54.

[27] Neubecker, Heraldik Liber förlag 1982 S 162. 

[28] Ars Heraldica - Die Hoch: Edle Teutche Adels Kunst VI Von der Wappen Farben/Bildern - Georg Andreas Böckler Arch. & Ing. Nürnberg 1687 S 117.

[29] Die Märkischen von Rohr, Robert von Blumenthal Deutsche Zeitschift für Familienkunde Heft 1 16. Jahrgang Januar 1967 S 550.

[30] Die Märkischen von Rohr, Robert von Blumenthal Deutsche Zeitschift für Familienkunde Heft 1 16. Jahrgang Januar 1967 S 550.

[31] Die Herrschaft Stavenow Joachim Sack Böhlau 1959 S 66.

[32] J Siebmachers Grosses und allgemeines Wappenbuch. Ausgestorbener Adel Brandenburg. G. A. v. Mülverstedt. Bauer & Raspe. Nürnberg 1880. S 90. Stavenow II Taf 54. ”Das unten beschriebene, zuerst von uns nach einer Stammbuchsmahlerei Heinrichs v. Stavenow, a.d.J 1585 (einem Sohne Friedrichs v. St. auf W.)”.

[33] Herder Institut für Historiche Ostmitteleuropaforschung. Institut der Leibnitz-Gemeinschaft. Wiss. Sammlungen – Bildarchiv. Marburg. Bildnr. 236245. Grabsteinreste 1591 am Kirchenruine Neukirch.

[34] Neuigkeiten des Geschichtsvereins Kreis Löwenberg (Schlesien) e. V. 2/2018 S 6.

[35] Siebmachers Wappenbuch. Abgestorbener Adel Brandenburgs. G. A. von Mülverstedt. Bauer und Raspe. Nürnberg 1900. Supplement. Bd. VII. 3. B. Taf 11. Text S 16.

[36] Vapnet finns på bevarat på två handskrifter i Statsarkivet i Schwerin: Akte 2.12-1/26-4 Hofversorgung Nr. 16 b.1571 samt den 23 juli 1582 på ett kvitto för mottagna bräder (Personalakte Andreas Stavenow No 731).

[37] Stadtarchiv Rostock. Bibliothek, Sign. 7393. Rostocker Wappenhanschrift. C. F. Schlichting 1689 S 429.

[38] Jan Raneke, Svensk adelsheraldik plansch 209, S 345.

[39] Gothas genealogischem Taschenbuch, Briefadel 1922, S. 160.

[40] Statsarchiv Schwerin: LHA SN 11.7.2/22 Tafel Nr. 37.

[41] Dr Johann Wolfgang Trier, Herolds Wissenschaft, Neuen Auflage Leipzig 1744 S. 161-162. 

[42] Ett av Hieronymus Stavenows sista sigill uppvisar även skraffrrering där sköldens blå färg visas. Därför kan veteaxen enligt heraldikens regler bara vara vita eller gula. Mot bakgrund av att den naturliga färgen för veteaxen är gul är det sannolikt så. Det stämmer även överens med en muntlig uppgift inom familjen att vapnet ska vara gult och blått.

[43] Anzieger für Kunde der deutchen Vorzeit, Neue Folge. Organ des Germanischen Museums Band 26 Nürnberg 1879 S 326.

[44] Hochedle motsv. ridderlig titel på 1600-talet. "Im siebzehnten Jahrhunderte nennt man sie” (Rittern und sonstige Adliche) ”abwechselnd: Hoch und Wohledelgebohrne, Hochedle, Wohledle, Wohlgebohrne”. På 1700-talet gick man successivt över till ”Hochwohlgebohrene”. Enligt: Die Lehre von dem Urkundenbeweise in Bezug auf alte Urkunden, zunächst für juristiche Geschäftsmänner dargestellt von Ernst Spangenberg Dr. d. R. Königl. Großbrittanisch:hannoverschem Oberappellationsrathe zu Selle, der Frankfurter Gesellschaft für Teutschlands ältere Geschichtskunde außerordentlichem correspondirenden und Ehrenmitgliede. Erste Abteilung 1827. S 189.

[45] Anna Magaretha Huck föddes den 29 October 1672. I kyrkboken står: ”Herr Jürgen Houchs Tochter Anna Margaretha. Die Paten war Anna Margaretha Brunfuchs, H Hans Christoffer Lindemanns Hausfrau, Jungfer Regina Elisabeth Bojen und H Jacobus Bading.” 
I Boizenburgs ”veröffentlichten Trauregistern” fann Karl Heinz Steinbruch: ”am 11. April 1689 die Trauung des Amtmanns in Schwaan Johann Mütterer mit Jungfer Margareta Hugkin. Die Braut, die 1711 Ernst Heinrich Forch heiratet, stammt also aus dieser Ehe. Ann Margaretha ist Gestorben 1719 in Zarrentin. Tochter der Burgermeister Hougck in Boizenburg. Seine Bruder war ein Secretarius Hougck in Engeland.

[46] Genealogisches Handbuch der adeligen Häuser, Volym 22 H F von Ehrenkrook S 149.

[47] Deutches Geschlechterbuch 1973 S 168-169.

[48] Kyrkbok Zarrentin Döda 1715 23.7.

[49] Walther Leonhard, Das Grosse Buch der Wappenkunst 1978 S. 338.

[50] Stadtarchiv Stralsund (01.01.16. Testamente Teil 2 Testamente Teil 2) Test. 2, Nr. 1594  
Standort: Stadtarchiv Stralsund - 01.01.16. Testamente Teil 2 Testamente Teil 2 - 01.01.16.19. Buchstabe S.

[51] Stadtarchiv Stralsund (01.01.16. Testamente Teil 2 Testamente Teil 2) Test. 2, Nr. 1594  
Standort: Stadtarchiv Stralsund - 01.01.16. Testamente Teil 2 Testamente Teil 2 - 01.01.16.19. Buchstabe S.

[52] Grundsätze des gemeinen Deutchen Privatrechts Dr E J M Mittelmeyer, Regensgurb 1847. 


Familjen Stavenow i adelslexikon från 1700-1800-talet

I förordet till Siebmachers vapenböcker kring de olika provinserna i Preussen, såsom Brandenburg, där s.k. utslocknade ätter (Abgestorben) är förtecknade gäller samma princip för registreringen. Såsom "Abgestorben" förtecknas inte bara varje familj som inte biologiskt lever längre utan även samtliga de familjer som lämnat provinsen och som exempelvis sålt sina gods. Det framgår även av förordet att många av dessa familjer kan leva vidare på andra orter (som t.ex. Hieronymus Stavenows familj i Thüringen). 


Denna princip för framställningen av adelslexikonen är viktig - för det innebär nämligen att samtliga familjer i adelslexikonen nedan kan ha fortlevande legitima ättlingar, som av någon anledning, i vårt fall oftast penganöd; lämnat sin hembygd och sålt sina gods. Vår släktutredning har visat att så skedde för de flesta grenarna i stor utsträckning under 1600-talets första hälft. Under de många krig som härjade, från 30-åriga kriget och framåt tvingades man också röra sig. Det kan inte uteslutas att man hade haft större möjlighet att hålla ihop familjen om alla varit konsekventa och använt samma vapen istället för att skapa individuella brisyrer. Men, staterna där man residerade inom den germanska världen, kunde egentligen enbart följa adelsfamiljerna genom landägandet där fäder och söner som skulle ärva förtecknades noggrant och via ämbetsverk och mililtära rullor. När man sålde, togs den nya ägarfamiljen över i godsförteckningen. Enligt tysk adelsrätt, är det upp till övriga familjer som t.ex. idkat borgerliga yrken, att själva bevisa sin härkomst genom en släktutredning. 


Att familjen står i lexikon över utdöda familjer i en viss provins, innebär alltså inte per automatik att familjen är biologiskt utdöd, utan är snarare ett bevis för att familjen tidigare innehaft gods i provinsen och att myndigheterna har tappat kontakten med familjen. Adelslexikonen innehåller tyvärr ytterst få och också en del felaktiga uppgifter. Men det är intressant att se hur myndigheterna har agerat när de saknat uppgifter om en familj. Tyvärr har endast någon enstaka liten bråkdel alla relevanta godsinnehav iakttagits.


Några genealogiska undersökningar eller riktig släktforsning har inte heller företagits av myndigheterna. Familjen står därför inte heller under utdöda släkter i alla lexicon.


Sju av tolv kända Stavenowska vapen finns avbildade i Siebmacher, som dock helt saknat all genealogisk information om släkten, det är också sannolikt därför familjen står i volymerna över utslocknade ätter. Fyra tidigare okända vapenbrisyrer finns från yngre linjer av familijen fram i "modern" tid, d.v.s 1600-1800 talet. Dessa har förts av företrädare för familjen och återfinns på olika arkivhandlingar. 


Bild nedan

J. Siebmachers grosses und allgemeines Wappenbuch, sechsten Bamndes, fünfte Abteilung. Der abgestorbene Adel der Provinz und Mark Brandenburg. 


Förord ur Siebmachers adelslexikon provinsen Brandenburg som förklarar vad som menas med begreppet "Abgestorben". Begreppet omfattar inte bara biologiskt utdöda släkter, utan framför allt alla de adelsfamiljer, som inte längre bor i sin ursprungliga provins och där förlorat sina gods.



Bilder nedan 

V. Ledeburs preussiska adelslexikon, denna var bland de första ute med en mycket kort och dessutom helt felaktig beskrivning av familjen. Han missuppfattade var godsen låg och blandade samman dessa med staden Woldenberg i Neumark. Han har alltså sökt familjen på fel plats och givetvis inte funnit något där. Han beskriver även en borgerlig familj Stabenow som satt på godset Buchweise (Arnswalde) 1854. Den familjen känner vi ännu inte till detaljerna om. Man vet alltså inte ens vilka gods familjen hade i sin ägo i Barnim vid Berlin, vilket är märkligt eftersom det framgår av länsarkivets "copiar" böcker. Några genealogiska uppgifter nämns inte. Men det är klart, letar man i helt fel landsdel, så hittar man givetvis inte mycket till spår av en viss familj.



Vi finns även ytterst summariskt omnämnda i Stammbuch des Blühenden und abgestorbenen Adels in Deutschland 1866 i samband med familjen "Stovenow" på Rügen. Denna hänvisar endast tillbaks till v. Ledebur ovan.


Siebmacher Brandenburg. S 90.


Stavenow I - I denna notis omnämns stamlinjen Stavenow I som in "schon im 15. Jarh. in seiner Heimat erloschen", d.v.s. utdöd i sin hembygd på 1400-talet. Anledningen till det är att man trädde ut ur diplomatarierna, då man blev s.k. Lehnburger i Beelitz. Familjen blev sedan försedd med gods som man ärvt och delvis köpt i Ober och Niederbarnim, så det var inte enkelt att följa denna gren. Återigen har man inte letat efter familjen utan utgått från vissa fragmentariska uppgifter som var tillgänliga för författarna.


Stavenow II - Beträffande familjen Stavenow II, som även här, felaktigt omnämns som godsinnehavare i Woldenberg, Kr Friedeberg, erkänns att framtida forskning måste utvisa om det rör sig om samma familj som den i Prignitz förekommande. Det har vi alltså nu kunnat visa att det gör. Den ödmjuka framtoningen även i denna skrift visar att man inte gör anspråk på att ha den rätta eller fullständiga informationen om familjen. Denna familj är även rikligt representerad i Schlesien. Intressant nog nämns en s.k. Stammbuch från Heinrich v. St. son till Friedrich. 



Siebmacher Brandenburg II

Som visar stamvapnet i en utvecklad brisyr från 1689.  



Siebmacher Mecklenburg I


Stavenow I - I denna volym finns stamvapnet och ett av vapnen från Woldenberg återgivet.

Stavenow II - i denna volym anges att även vapnet med stående spetsar återfinns i Rostocker Wappenbuch som är rik på Mecklenburgiska adelsvapen. Alltså verkade familjen från Woldenberg även i Mecklenburg. Det vet vi bland annat eftersom Andreas Stavenow var ämbetsman i Schwerin. Källan är från 1689, Andreas Stavenow dog 1605, andra familjemedlemmar eller hans egna efterkommande har alltså bevisligen fotsatt verka i Mecklenburg långt efter 30-åriga kriget, vilket ju vår forskning också visat vara fallet.

 


Siebmacher Mecklenburg II


Ytterligare en variant av stamvapnet i Rostocker Schlichtingschen Wappenbuch från 1689. Notera att dessa vapen är sent införda, vilket visar att familjen fortfarande ansågs adlig på den tiden och inte alls utdöd på 1300-talet. Vi är då nästan inne på 1700-talet. Den stora skillnaden här är att vapnet är krönt och att färgerna omvänts för att bli mer heraldiskt riktiga i sitt utförande.



Siebmacher Pommern


Sporadiskt om familjen på Rügen. 



Knechke

Deutsches Adels-Lexicon. 1870. 



Bild unten

v. Medings Nachrichten von Adelichen Wapen, Leipzig 1791.


Bild nedan

v. Hellbachs Adelslexicon från 1826. 



Förteckning över godsinnehav i familjen
Samlad förteckning över de gods som vi känner till har varit i familjens ägo. Olika grenar av familjen har innehaft hela eller delar av minst 23 Ridderliga adelsgods. Familjen Stavenow kunde på grund av sin börd ärva och köpa in sig i och sälja sådana ridderliga gods utan legala hinder.

    Närmare över dessa adelsgods finns nämnt i texterna i den mån den aktuella familjegrenen tagits med i ovanstående släkttabeller. Det finns dock grenar, såsom t.ex. den Pommerska grenen på Rügen, vilka vi inte behandlar i denna skrift utöver att deras två gods finns upptagna i förteckningen nedan.  


Brandenburg
Prignitz 
Länsegendomar
1 Stavenow 1 1252-1354. Slott och by i Prignitz. Brandenburgiskt till 1317. Herr Ygen v. Königsmarck löses ut ur godset 1322[1]. 1323 Stavenow blir vasaller till Greven av Schwerin och Stavenow blir Mecklenburgist län.[2] 1334[3] och 1337 håller Stavenow öppet för den Brandenburgiske regenten, men är fortfarande Mecklenburgistkt, vilket skapar konflikt med Greven av Schwerin.[4] 1345 blir det först formellt Brandenburgiskt län igen med länsbrevet från Ludvig I.[5] Familjen v. Stavenow tillhörde detta län fram till ca 1349. 1353 Sitter greven av Schwerin och hans ämbetsmän på slottet Stavenow.[6] 1356 blir Greven av Schwerin vasall till Markgreve Ludvig I.

 

2 Bresche –bis 1349 Gods och by under Insp. Perleberg i Prignitz. Johann och Henning Stavenow af Breche, Sönerna Jahn och Johann, Conrad och Nicolaus auf Bresche,[7] Bröderna., Jahn´s kusiner (1349). Därefter familjen v. Quitzow.


3 Quitzow Stavenow säljer 1349 tre gårdar i byn Quitzow.[8]  

 

B Arrenden

4 Ludwigsaue, Rüthnick 1772-1777 Herrn Johann Christian Stavenow Arrendator vid Ludwigsaue, tidigare ämbetsman vid Plauerhof, gift. Dorothea Sophia (F. Wesenberg).[9]


Nieder Barnim (Bei Beelitz und Doberkow) 
Inkomster från andelar av gods såsom förläning av Markgreven som ekonomisk ersättning för slott Stavenow 

(Landbuch Kaiser Ludvig IV 1375)
5 Wildenbruch 1375 Claus Stenow, Cuivis in Beeliz und Claus Wulf.[10]

 

6 Stücken 1375 Nicolai Stenows änka erhöll 2 Wispel råg av Heinrich von Buten. Denne var alltså antingen släkting eller gäldenär.[11]

7 Neuendorf vid Brück 1375 Henning Stenow (i Beeliz) hade arrende och ränta från 2 gårdar, tillika som förläning av Markgreven.[12] 

8 Fredsdorf Fredersdorf (vid Dahlwitz u Schöneiche) 1375 Henning Stenouw har intäkter/skatt från byn Fredsdorf.[13] 

9 Michendorf vid Beelitz - 1375 Henning Stenouw i Beeliz har intäkter/skatt från Michendorf.[14] 

10 Schönfeld 1375 Henning Stenouw i Beeliz har intäkter/skatt von Schönfeld.[15]

11 Zauchwitz (vid Beelitz) 1375 Henning Stenouw i Beeliz har intkäter/skatt från Zauchwitz.[16]

12 Seddin 1375 Henning Stenow i Beeliz har intäkter/skatt från Seddin[17] 

13 Elsholz 1375 Henning Stenow i Beeliz har intäkter/skatt från Elsholz.[18] 

14 Wirbritzen 1375 Henning Stenow och Wittwe Nicolai Stenow i Beeliz har intäkter/skatt från Wirbritzen.[19]

15 Borck Slavica 1375 (vid Beeliz) Henning Stenow i Beeliz har intäkter/skatt från Borck Slavica.[20] 

16 Plessow 1375 (vid Beelitz) Nicolai Stenows söner i Beeliz har intäkter/skatt från Plessow.[21] 

17 Langerwich 1375 (vid Beelitz) Nicolai Stenows söner i Beeliz har intäkter/skatt från Langerwich.[22]

 

Länsegendomar 
18 Doberkow Ridderligt gods -  även Dobbrikow -1375 i Niederbarnim, kreis Teltow, Brandenburg. Änkan von Königsmark har 4 gårdar. Man ärver henne, mellan 1375 och 1412. I familjen sannolikt till kring 1474. Ägaren Klaus Stavenow har tillsammans med Peter och Claus Doberchow länsplikten 1412 (Stawna/o).[23]


19 Slottet Schöneiche, Sätesgods ridderligt, 1419 12 gårdar, 1429-1433. i Niederbarnim kreis Teltow, Brandenburg. Fam Hans Stavenow bytte riddarsätet Biesow mot Slott Schöneiche. Hans Stavenows änka säljer Schöneiche efter 1433. 1433 borgar Tile Dobberkow för dennes "Lieben Getrewen" Hans och Bethke vid intäkter från Dahlwitz vid Schöneiche.[24] 

 

 

20 Friedrichshof 1803-1811. Vid Beelitz. Godset såldes genom Krigs och Domän rådet Peter Christian Gottlieb Clausius för 11400 Thaler, genom avtal den 27. April 1803 till ämbetsmannen Friedrich Stavenow för 18000 Thaler. Stavenow sålde av enskilda delar av godset och överlät resten genom fördrag den 26. September 1811 till borgaren Heinrich Seebald för 3800 Thaler.

 

21 Falkenberg, Ridderligt gods I Kreis Niederbarnim (idag en del av Berlin), Brandenburg. Granngods till Woldenberg i Oberbarnim, de ligger båda vid gränsen mellan Ober och Niederbarnim.. 1375 Änkan ”Steynowynne” (Nocolaus Stenows änka), från Beelitz har intäkter/skatt från Falkenberg.[25] Familjen Wyns andel går över till Stavenows ägo från ca 1550 till 1598. Därefter tillsammans med Samuel Salvart, myntmästare i Prag mellan åren 1598-1608, man besitter då hela riddargodset och byn Falkenberg. Tidigare hade alltså familjen antagligen mindre andelar i godset Falkenberg (som bestod av tre delar med egen jurisdiktion). Närmre information saknas dock eftersom godsarkivet blev förintat i andra världskriget. Den rättsliga striden 1480 om åkermarken Torgow vid Falkenberg och norr om Woldenberg talar dock för att man redan då besatt delar av Falkenberg och Woldenberg sedan tidigare.

 

Inkomster genom förläning av markgreven

22 Dallwitz - även kallad Dahlewitz 1433 – ? - 1633 i Niederbarnim kreis Teltow, Brandenburg. Markgreve Johann der Alchimist (Alkemisten) förlänar sina kära förtrogna "Lieben Getrewen" Hans och Bethke (Bertram) Stavenow 1433 med intäkter från Dallwitz (Vid Fredsdorf och Schöneiche).

 

Arrende

23 Ridderliga godsen Hohenberg och Krusemark vid Arneburg. I Landeshauptarchiv Sachsen-Anhalt 01.03. Altmark A 23g Altmärkisches Obergericht zu Stendal (1375-1829) 08. Pachtsachen (1780-1804) finns en akt över arrende av ridderliga gosen Hohenberg och Krusemark till ämbetsmannen Friedrich Stavenow ”678 Verpachtung der Rittergüter Hohenberg und Krusemark seitens des Majors von Krusemark an dem Amtmann Friedrich Stavenow (1803)”.  Sedan 1813 är Friedrich Stavenow borgmästare i Staden Arneburg. Även ekonomiansvarig för det Preussiska magasinet i Lüneburg. (1813 Bestellsignatur: I. HA Rep. 91 C, Nr. 4833) [26]

 

Ober Barnim 1375-1644

Länsegendomar
24 Rittergut Biesow 13??-1419-1429 i Oberbarnim, Brandenburg. Riddargods. Ägare Hans Stavenow. Brandenburgisk Vasall. (Granngods till Woldenberg).

Hans Stavenow satt på Rittergut Biesow Oberbarnim, byter riddargodset mot slott Schöneiche i Dallwitz i Berlin. Änkan säljer slottet 1433.[27] Tile Doberkow och Heinrich Pfuel borgar för de omyndiga Hans und Bethke Stavenow i Dahlwitz vid Schöneiche 1433.[28]

 

25 Rittergut Steinbeck 1375 I Oberbarnim (vid Wollenberg) Brandenburg. Änkan von Königsmark har 8 gårdar[29] som före 1412 till senast 1474 tillhör Klaus Stavenow med efterkommande. 5 gårdar är antagligen den grundläggande delen av arvet från änkan von Königsmark som gjorde det möjligt att köpa in hela egendomen. Claus Doberchow hat 9 Hufen in Steinbeck 1375. ”1375 - Die Witwe Königsmarke hat die Pacht von 4 Hufen und die ûbrigen 4 Hufen geben jede 2 Scheffel Roggen, 2 Scheffel Gerste, 3 Scheffel Hafer. Desgleichen 1 1/2 Viert Roggen, 1 1/2 Viert Gerste, 3 Viert Hafer und 2 Schillinge an Zins.” ”1412 Tyle und Claus Doberchow haben 45 Hufen. - Sassen mit Claus Stavenow 15 Hufen an Rittergut Steinbeck 1412”.[30] 

 

26 Rittergut Freudenberg

2 Km väst om Steinbeck. 1375 Relicta (Änkan) von Königsmarck ”Super 5 mansos (har 5 gårdar/Hufen), Claus Doberchow 2 mansos (har 2 gårdar/Hufen).  Relicta (Wittwe) Groben VII Mansos (7 gårdar/Hufen). [31]


27 Rittergut Woldenberg 1375-1644 (Även kallat Waldenburg, d.v.s. skogsborgen, och Wollenberg) 1375 i Oberbarnim, Brandenburg. Änkan Von Königsmark har 21 gårdar som "Leibgeding", d.v.s. livgeding, eller livstids underhåll. Stavenow ärver 21 gårdar – före 1474 sitter Familien Stavenow på hela Rittergut Woldenberg som ägs med Gesambten Hand. 1480 strider man om åkermarken Torgow / Torgelow (vid Freienwalde/Falkenberg/Wollenberg) Peter och Nickel v. Stavenow omnämns i en rättslig process över marken.[32] Många familjemedlemmar till 1614. Ernst v. Stavenows arvingar innehar fortfarande 1624 väderkvarnen i Woldenberg med fam Wagenschützen till 1644. Friedrich v. Stavenow besitter fortfarande 1 Hof i år 1624 och några höfen ”Freigewilligt”. 1626 var fam. Stavenow tillsammans med v. Wagenschützen Vassallpliktiga.[33] . 

Bondeförläning

28 Tietzow Brandenburg Kurmark (BLHA) 1787-1803. Ref. code: 78 III Orte T 15 Titel: Tietzow. Innehåller: a 1660 Bauerlehn, b 1685-1732 det lilla godset tillhörande Sigmund Schildberg. c 1787/88 Köp av godset genom Johan Balthasar Stavenow. d 1803 beträffande Stavenows yrkande om meddelande kring utskänkningstillstånd till tillhörigt gardisten Schildberg. Dat. - Findbuch: 1666 – 1803.[34]

 

Neumark

Länsegendomar

29 Gross Stavenow (2) KR nr. 2683 Landbok Ludwig den Äldre förmedlar uppgifter om familjen v. Stavenow, vars ursprungliga boplats förmodas vara i Soldiner Kreise söder om Bernstein. Petrus de Stavenow I är vittne vid stiftande av klostret Bernstein 1290. Peter är sannolikt son till Gerhard de Stauenow i Prignitz, eftersom han i sin tur en arvinge med namnet Gerhard som omnämns i Neumark. Stavenow i Neumark ägs 1538 av fam. v. Waldow från Bernstein. Byn är då redan öde. Johannes v. Waldow äger 1375 2 gårdar i Woldenberg Oberbarnim, där familjen v. Doberchow har vassaltjänsten och änkan v. Königsmark har 21 gårdar som livgeding. I slutet av 1800-talet fanns där fortfarande en skog och öde fältmark och ett skogshus med namnet Stavenow. Stabenow Forsthaus i Gr. Silber. En Kunglig överskogmästare över det s.k. Stabenowische Revier, tillika 2 "Medlänsmän" s.k. Einliegern. Totalt 15 personer. Ägare Dominalamt Reetz. Adress Reetz. S 118. Stabenow tillhör till hälften Amt Reetz och hälften Amt Ravenstein i Pommern. S 22.[35]

30 Blankenfelde Ridderligt gods -1337- vid Königsberg i Neumark. Godsägare. Familjen v. Stavenow äger 16 gårdar och vissa arrenden. (Raumers Landbuch der Neumark) I landboken från 1337 är Blankenfelde införd såsom tysk by med 57 gårdar, av dessa är 4 prästgårdar. 16 Gårdar är "Mannlehn des Ritters Stauenow". D.v.s. förlänade riddarna Stavenow.[36]

Dessa var antagligen. Gerhard I (Müllrose 1375), Conrad (Torgelow vid Prenzlau), Petrus (1278 Soldin, 1298 Brunneke, 1290 Bernstein,  och Gerhard II (Radduhn och Granzien) förekommer i Neumärkiska urkunder och i orter i närheten av Stavenow 2 samt Blankenfelde. Blankenfelde LVII; dos IIII, Stauenow pro serv. XVI, pactus V sol. Efter byte av innehavare övergick orten till Familjen von Sack, vilka satt på byn fram till det trettioåriga kriget. De sålde sedan halva besittningen till Augustinerklostret i Königsberg Neumark.1797 köper familjen von Treschow godset och hade detta till 1945.

(Jfr. Hans Stavenow gift m. Amalie von Treschow, Kirchmöser Nr. 67 i listan) 

 

 

31 Byn Granzin till 1345, innehas av fam. Stavenow i Prignitz enligt länsbrevet (MU 6477; R A II;214-215). Detta faktum knyter ytterligare ihop familjen Stavenow i Prignitz med familjen Stavenow i Neumark.

 

32 Regenthin i Arnswalde
Regenthin. Arnswalde norr om Woldenberg/Dobignew i Pommern (Polen., OBS - Detta är en annan ort än Woldenberg i Oberbarnim)- 1837 – 1874- Lehnschulzengutsbesitzer Georg Ferdinand Karl Stavenow. Av namnet att döma är det ett gods som en byfogde innehar som län genom regeringen. 
Senare innehavare - Julius Stavenow: „Grupen, Georg Hermann Wilhelm, F. i Stargard i Pommern den 14.11.1861, son till skräddarmästaren Heinrich Grupen och Auguste Engelmann. Gymnasium Stargard. Universitetet Berlin, Leipzig, Greifswald. Tillsatt den 13.2.1887 som Pastor i Friedrichsdorf, Kreis Woldenberg, 1888 Diakon i (staden) Woldenberg, 1895 Överpräst i Neuwedell, Kreis Arnswalde, 1907 3e. Pastor i Nikolaikyrkan i Potsdam, Sänd 1.10.1926. Gift i Regenthin 28.2.1887 med Olga Stavenow, dotter till godsägare Julius Ludwig Stavenow.“[37]

 

Övrigt Godsinnehav

33 Buchwiese -1854 Wiesenwerder, Kreis Arnswalde Buchwiese (2960), poln.: Smogorz. En borgerlig familj Stabenow har godset Buchweise (i Arnswalde) i sin ägo år 1854".[38]

 

34 Schönfliess – 1865[39]-1904 Vid Königsberg. 1904 Torvmyren vid Schönfließ, Königsberg. Storlek obekant. Ägare: Herrman Stavenow. 440 Offentliggörande om konkurs avseende Godsägare Herrman Stavenow är avslutad, efter att fordringarna är icke stridiga har de genom deposition kunnat betalas tillbaka tillfullo. Königsberg i Brandenburg den 11 februari 1865. Königlisches Kreisgericht. 1 Abteilung. Fortfarande i Stavenows besittn. 1904.[40]

 

 

Mecklenburg 
A Länsegendomar
35 Slottet Gorlosen 1319-1345. Kyrkby och Slott i Mecklenburg, Familjen v. Stavenow sitter på detta slott under första delen av 1300-talet. Andra halvan sitter familjen vom Kruge eller Kroge på detta slott. Denna familj v. Kroge blir även föremål för belägring av borgen 1354.[41] Då har Stavenow sålt och flyttat.

36 Klein Pritz 1618 I den 64 cm tjocka bunten med Länsakter (2.12-4/2-2 Lehnakten I, Vol. I a) avseende godset Klein Pritz, lånar 1618 Liebcke von Plessen, Heinrich Stavenows änka, i samråd med sin broder Helmold von Plessen ut 2.000 Gulden till sin broder Reimar von Plessen och erhåller som pant godset Klein Pritz. Denna Heinrich Stavenow, dog före 1618. Friedrich och Michael II:s broder (Woldenberg Linie II).

 

37 Prestin – Adligt gods – Andreas Stavenow har 1603 en obligation om 1000 gulden Kapital i godset Prestin gentemot Johan Reimar v. Pressentin. En generation senare, 1630 uppkommer fråga om återbetalning till efterlevande gentemot Johan Reimar v. Pressentins arvinge Claus v. Pressentin.[42]

 

B Dominalämter

38 Wahlsmühlen, 1567-1604. Innehavare ”Dem Edlen und Ernvesten Herrn” Andreas (I) Stavenow.

 

C Riddarämbeten

39 Ritteramt Wredenhagen. 1695-1703. Dem Hochedle und Vornehme Herrn Nicolaus Stavenow. Ämbetsman till Nils Bielke, generalguvernör över Pommern därefter hos Hertigen av Mecklenburg.[43]

40 Ritteramt Zarrentin. 1703-1715. Hochedle und Vornehme Herrn Nicolaus Stavenow, Amtman till Hertigen av Mecklenburg.[44]

 

D Arrenden
41 Mönchshof 1697 På Wittstocks hed år 1697 - omnämns den Mecklenburgiske ämbetsmannen till Ritteramt Wredenhagen och Zarrenthin, Hochedle und Vornehme Herr Nicolaus Stavenow från Lübeck som arrendator till Mönchshof.[45]

42 Hof Brusow, Kronogods 1739-1748 i Kröpelin. Arrendator till detta kronogods tillhörigt Christian Ludewig av Mecklenburg, var tullinspektör Herrn Johann Nicolaus Stavenow.[46]

 

Altmark Sachsen
Arrenden

43 Loosenrade 1464 Heine Stavenow (Henning eller Heinrich) boendes i Beuster, arrenderade mark av Balthsar Gans zu Putlitzt i Loosenrade. Denne sålde detta år marken. (Riedel A 1:313).[47]

 

44 Herzfelde vid Seehausen. 1541, 1551 Marcus Stavenow. 

45 Ostorf vid Beuster 1551 Peter Stavenow. 1600 Hans Stavenow. Arrendator vid Kolstret Seehausen, Helige Andes Hospital "Des Heil Geistes Hospital", Hans Stavenow (Ostorff) vid Beuster Havelberg. I arkivet "Pfarrarchivs" i Seehausen i Magdeburgs Staatsarchiv Seehausen. Finns K. inkomster från den gemensamma kistan. De tre Hospitalen var St Gertrud, St Georg, och helige Andes. (1541 ej sammanställd) Inkomster från Arrendatorer. Hans Stavenow i Ostorff ger årligen 7 Scheffel H., 3 Scheffel. Minus 1 Wiert G., 3 Sch. Minus 1 Wiert R., 38 Schilling betalning (1600: samma arrende har då grannen Luttke Holzhaussen tillika 30 Schill. Stend.)[48]

 

46 Beuster Herinrich Stavenow i Perleberg, 1577, + 1584 son Heinrich 1600. By direkt under Herr Kurfursten av Brandenburg.

 

47 Klein Beuster 1600 Achim Stavenow. Filial till Gross Boister. Collator under gn. Herr Kurfursten av Brandenburg. Under Amt Tangermünde. Achim Stavenow. har 123 Gulden i försenade skulder.[49]

 

Ostpreussen

Godsinnehav

48 Rittergut Herrmanshof, Insterburg. - 1864 – Ridderligt gods. Fam. Stavenow. 37 Hermannshof, städt., Köllmisch. 3291. 311 hektar. Adress: Entfernung 2. Post-bzw. Insterburg PTE. 1863 Stabenow, Godsägare, Herrmanshof vid Insterburg i Preussen. Siste ägare Heinrich Stabenow. Såldes vid dennes frånfälle av de generalfullmäktiga för Heinrich Stabenows arvingar år 1869.[50]

49 Sziedlauken. - 1863 - 92 Szieleitschen, köllmisch 4380. 335 hektar. 7. Insterburg PTE Preussen. Godsägare Herrman Stabenow. 1863 Stabenow, Godsägare av Sziedlauken vid Aulowöhnen, Preussen.[51] En gammal ordensborg från Tyska orden. Kreis Sensburg. Der im südwestlichen Theile des Regierungsbetzirks Gumbinnen, zwichen 53 ° 36´und 54° 2´nördlicher Breite und zwichen 38 ° 42´und 39 ° 26´östlicher Länge belegene Kreis Sensburg grenzt im Norden an die Kreise Rastenberg und Rössel (Regierungsbetzirk Königsberg); im Osten an die Kreise Lötzen und Johannisburg (Reg,-Bez. Königsberg); im Süden an die Kreise Johannisburg und Ortesburg; im Westen an die Kreise Ortelsburg und Rössel (Regierungsbezirk Königsberg). Der Kreis hat bei enier Grösse von 12,18 Q Myr 47978 Ew, incl 6313 Ew, in den beiden Städten und dem Marktflecken des Kreises. Dieses sind. Sensburg, (Kreisstadt) Nikolaiken, Aweiden (Markflecken 92 Szieleitschen, köllmisch 4380. 335 hektar 7. Insterburg PTE.[52]

50 Adlig Powajen 1825 Adligt gods vid Insterburg. Innehavare "Landschaftsrat, Ober Amtsman, Rittergutsbesitzer" Johann Friedrich v. Stabenow från Löbegallen, Jurist. Studerade från vårterminen 1791 vid universitetet i Königsberg, Tidigare regementskvartermestare.1800 Insterburg Preussen Brandenburg. Blev ägare till Ridderliga godset adlig Powajen.[53] 

51 Rittergut Mühlenhoff vid Königsberg. 1863 Stavenow godsägare av Mühlenhoff vid Königsberg i Preußen. 
Mühlenhof var en stadsdel i Königsberg (Preußen), liggandes söder "des Alten Pregel oder Natangischen Pregel", sydost om Haberberg och norr om Rosenau. Denna by byggdes kring ett gods och präglades av sågar därikring. Byn inkorporerades först 1905 i staden Königsberg. Cellulosa och pappersindustrin hörde till den mest betydelsefulla industrigrenarna i Ostpreußen. Träden fälldes i de rysk litauiska skogarna under vintern och togs efter snösmältningen via Memel till sågverken.[54] 

 

52 Gut Domhart 1769-1789 Innehavare Löjtnant Johann Siegfried Stabenow.[55] (Grenen från Woldenberg III)

 

Arrenden

53 Königl. Herrschaft Tauroggen. General arrendator till Kungliga herrgården Tauroggen. Löjtnant Johann Siegfried Stabenow.[56] (Woldenberg III)

 

54 Domaine Löbegallen. 1769-1808 Leutnant , Unterstaabsoffizier, Regimentsquartiermeister, Auditeur Herr Johann Siegfried Stabenow. Domain Ämbetsman i Löbegallen, Kreis Pillikallen.[57] (Woldenberg III)

 

55 Domaine Budupönen und Thoma Ußpiaunen, Herr Georg Leopold Stabenow, "Königl. Oberamtmann", Kunglig Överämbetsman. 

 

56 Domaine Borg Taplacken. K. Oberamtmann Herr Georg Leopold Stabenow. Tidigare ordensborg för Tyska orden.[58] Son till Johann Siegfried Stabenow och Henriette Friedrica f. Kirschstein. 

 

57 Freischulzenhof Prützke Ämbetsman, Godsägare och Riddargodsarrendator ”Amtmann und Besitzer, auch Rittergutspächter” Herr Louis Gottfried Wilhelm Stabenow, född i Horst, vid Wriezen, Kreis Oberbarnim 1842 + 1920, son till förvaltaren Stabenow i Horst.[59] Prützke ligger i den västliga delen av Kloster Lehnins samfällighet. Gränsar i norr till Brandenburg a. d. Havel, och i öster mot Nenzen. Alla orter del av gemeinde Kloster Lehnin. Prützke ligger i det historiska landskapet Zauche. Louis Stabenow dog 78 år gammal i Karlshorst, Oberbarnim. Registret skrevs under av köpmannen Ernst Stabenow, troligtvis en son.[60]

gift 1 Leunert (Kahren) Cottbus Brandenburg. Ur giftemålet med Emma Leunert stammar även sonen Friedrich Wilhelm Heinrich Stabenow, köpman, boendes på Kaiser Friedrich Str. 91 i Berlin. Son till Freischulzenhofbesitzers Louis Stabenow och dennes fru Emma f. Leunert boendes i Kreis Tuchel i Gross Peterkau.

Gift 2 med Zosta Laura Julie Augusta Frantziska von Both[61], född zu Karge (vid Unruhstadt) den 20. Jan. 1847, gift zu Gross Peterkau i Ostpreussen den 21 aug. 1888 m. Louis Gottfried Wilhelm Stabenow (Berlin). Fader, Konstantin Alexander von Both, f. i Berlin d. 18 feb. 1809, d. i Hanau d. 26 Juni 1882, Överste (Oberst a D., zuletzt im 2. Niederschlesichen Infanterie Regiment  Nr 47, verm. Zu Liegnitz) 10. Juni 1844 mit Frentziska Feige, geb zu Liegnitz 16 april 1811, gest zu Hanau 10 dez 1871. GrossFader: (Haus Randendorf). Gustav Friedrich von Both, geb. Zu Schwerin i. J. 1 Januar 1772, Gest zu Liegnitz 7 februar 1835, Generalleutnant und Kommendeur der 10 Division, verm. Zu . . . mit Auguste von Obernitz, geb zu Graubentz 16. März 1782, Gest zu Obernigt in Schlesien 26 Juli 1857.[62] 

 

 

Hertigdömet Oldenburg

Erbzinsgut

58 Arfrade 1788 Erbzinsgut. Hr. Christian Nicolaus Stavenow köper godset år 1788 av Christian Friedrich von Bülow.[63]


Pommern Rügen 
Lehngüter

59 Darsband, -1500- Gods och by på ön Rügen. Stoghenow, Stowenow, Undervassaller till huset Putbus. Besatt godset Darsband under medeltiden fram till 1500-talets slut.[64] 

60 Lenschwitz, "Lanztewitz" 1590-1639 Edle und Ehrenfeste Herr Woldemar Stavenow med efterkommande, kring 1590 till avyttrandet 1623 – 1639. Familjen blir utarmad och måste sälja sitt gods på grund av höga skulder.[65] 

 

Sachsen  

Arrenden

61 Kammerguts Altreuss Hohenleuben. 1712-1773 Kronogodset Altreuss i Hohenleuben, i kurfurstendömet Sachsen. Riddargodsarrendator 1712-1773. Fam. Regeringens skogsinspektör Lieben Getrewen, Ehrenfesten Tit. Herrn, Hieronymus Stavenow & Ursula f. Von Crieger. (Woldenberg Linie III). "Hochgräfl. Reuss Wohlbestellt Forstinspector wie auch Pachtinhaber d. Hochgräfl. Cammer Guts Altreuss." Änkan fortsätter arrendet av Hohenleuben efter makens död till 1772. [66]

 

62 Kammergut Brückla, Arrenderat av Tit. Herrn Hieronymus Stavenow från 1712 till efter 1739.[67]

 

63 Kammergut Reichenfels, Arrenderat av Tit. Herrn Hieronymus Stavenow från 1712 till 1739. [68] 

 

64 Kammergut Triebes, Arrenderat av Tit. Herrn Hieronymus Stavenow från 1712 till 1739. [69]

 

65 Harra bis 1807 - Herr Georg Friedrich Stavenow, Hochgräflich Reuss Plauitz Verwalter - Regeringens förvaltare av Ridderliga godset Harra. Låneindrivare i Weissendorf. Yngste son till Herrn Hieronymus Stavenow ovan.

”Herr Georg Friedrich Stavenow, Hochgräflich Reuss Plauitz Verwalter des gemeinschaftlichen Gutes Harra; Weiland Herrn Heironumi Stavenows gewesenen Hochgräflichen Reuss Plauitz Köstritzer Forst: Inspectoris und Pacht Inhabers des Cammergutes zu Markt Hohenleuben, nach gelassener eleleiblich jüngster Sohn, Iuvenis und Jungfer Maria Sophia Krahnertin, Meister Adam Krahnerts, Inwohners und Schneiders alhier ehelich älteste Tochter. Wurden Domine Quasimodigeniti und Secundapost Pascha aufgebothen, und den Domini Jubilate als am 25 April zu Harra copuliert”[70]

 

66 Kirch Möser Sachsen Anhalt 179?-1806- Riddargodsarrendator Fam. Hans Stavenow gift med Amalie von Treschow, fördrevs från gården av Napoleons Trupper. Familjen flyttade därefter till Berlin.[71] 

 

Hertzogthum Magdeburg 

Arrende

67 Gut Walsleben 1794-1802 Hertigdömet Magdeburg. Arrendator, ämbetsman och frimurare Andreas Peter Friedrich Stavenow, f. i Beetz, vid Neuruppin mellan Neuruppin och Wusterhausen, Brandenburg. F. d. 3.7.1765. Stud. 1785-87 i Halle, Theologie. Luth. Fader ämbetsman vid Plauerhof vid Plaue (Havel), Skolgång i Alt-Brandenburg, Stud. 1785-1787 i Halle Theol., 1788. Informator hos v. Schlabrendorff i Ziethen/Osthavel., 1789 Ekonomiämbetsman hos v. Görtzke af Gross Beuthen vid Potsdam, därefter ekonomiämbetsman vid de kungliga godsen Niegripp, Altenplathow, Kehnert/Elbe, Arrenderade 1794 domkapitlet i Magdeburgs gods Welsleben/Hzt. Magdeburg; a. 10.10.1800, 2./3. 16.10.1801, 1802 enligt, Curriculum Vitae (6.10.1800).[72]

 

Österrike Ungern

Adligt gods i Dalmatien

68 Jacsic, 1867 Adligt gods. Godsägare, Överstelöjtnant med utnämningar. Ritter Herrman Diedrich Adolf Stavenow, Jacsic von Kaiserswehr. Från 1867 ägare av godset von Jacsic, i Dalmatien.[73] (Tillhör grenen Woldenberg II) Herrman Stavenow bodde dock inte på sitt gods i Dalmatien utan i Budapest på VI Sugar-Ut 78.[74] Han hade även en våning i Wien på Kärnthnerstrasse 17.[75]


[1] Mecklenburgiches Urkundenbuch. VII. B. 1322 - 1328. Schwerin 1872. S 24.

[2] Statsarkivet i Schwerin. Urkund: LHA SN 1.1-12 Verträge mit dem Reich, Braunschweig-Lüneburg. Nr. 5. 1323.

[3] Mecklenburgiches Urkundenbuch VII. Band 1329-1336. Schwerin 1873. S 460f.

[4] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band. 1337-1345 Schwerin 1875. S 24.

[5] Mecklenburgisches Urkundenbuch IX Band 1337-1345. Schwerin 1875 S 616.

[6] Mecklenburgiches Urkundenbuch. VIII. B 1351-1355. Schwerin 1894 S 345.

[7] Codex Diplomaticus Brandenburgensis. Namenverzeichnitz zu Sämmtlichen Bänden. Professor Dr. Peffter. Band III. Berlin 1868. S 255.

[8] Mecklenburgisches Urkundenbuch R A 25:23 samt R A 25:25.

[9] Kyrkobok Dopregister Rüthnick 1772 22.05, 1776 18.01

[10] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 131.

[11] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 120.

[12] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 121.

[13] Kaiser Karl:s IV Landbuch der Mark Brandenburg nach den Handschriftlichen Quellen. E Fidicin Berlin 1856 S 118.

[14] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 126.

[15] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 117.

[16] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 119.

[17] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 123.

[18] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 125.

[19] Römisch-Deutsches Reich. Ewald-Friedrich Graf von Herzberg, Karl IV. (Kaiser) S 143. Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 124.

[20] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 119.

[21] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 130.

[22] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 126.

[23] Die Territorien der Mark Brandenburg: oder, Geschichte der einzelnen Kreise Stadte, Ritterguter und Dorfer in derselben als Fortsetzung des Landbuchs Kaiser Karl's IV. Ernst Fidicin. 1864. Theil II, II Oberbarnimschen Kreise, Berlin 1858 S 14.

[24] Territorien der Mark Brandenburg, Band I Geschichte des Kreises Nieder-Barnim Ernst Fidicin Berlin 1857 S 104-105.

[25] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. S 126.

[26] Landeshauptarchiv Sachsen-Anhalt 01.03. Altmark A 23g Altmärkisches Obergericht zu Stendal (1375-1829) 08. Pachtsachen (1780-1804) gibts eine Akte über der ”678 Verpachtung der Rittergüter Hohenberg und Krusemark seitens des Majors von Krusemark an dem Amtmann Friedrich Stavenow (1803)”.  Seit 1813 Burgermeister der Stadt Arneburg. Rendant der Preußischen Magazine in Lüneburg. (1813 Bestellsignatur: I. HA Rep. 91 C, Nr. 4833).

[27] Territorien der Mark Brandenburg, Band I Geschichte des Kreises Nieder-Barnim Ernst Fidicin Berlin 1857 S 104-105

[28] NOVUS Codex diplomaticus Brandenburgiensis Erster hauptteil oder Urkundensammlung und Geschichte der geistlichen Stiftungen, der adlichen Familien, so wie der Städte und Burgen der Mark Brandenburg. XI Band. Berlin 1856 Adolph Friedrich Riedel. S 336

[29] Kaiser Karl´s IV Landbuch der Mark Brandenburg. E. Fidicin Berlin 1856. Position 153. Stenbeke.

[30] Statlisch topographische Städte Beschreibungen der Mark Brandenburg. Des ersten Theils, erstee Band, enthaltend den Ober Barnimschen Krets. Verfasset von Friderich Ludewig Joseph Fischbach. Berlin und Potsdam, bey Carl Christian Horvath 1786. S 355 f.

[31] Kaiser Karl:s IV Landbuch der Mark Brandenburg nach den Handschriftlichen Quellen. E Fidicin Berlin 1856 S 88.

[32] Codex Diplomaticus Brandenburgensis Sammlung ungedruckter Urkunden zurBrandenburgischen Geschichte. Erster Theil. Herausgegeben von GeorgWilhelm von Raumer.Berlin Stettin und Elbing In der Fr. NicolaischenBuchhandlung 1831. S 193.

[33] Lieselott Enders Hist. Ortslexicon, teil Barnim VI, Weimar 1980. S. 634. Samt BLHA Lehnscopiar.

[34] (BLHA) 1787-1803. Ref. code: 78 III Orte T 15 Title:Tietzow.

[35] Dankówim Wandel der Geschichte. Einstiges neumärkisches Städtchen und heutiges Dorf. Prof. Edward Rymar. Tankow Strzelce Krajeńskie 2009. S 10-11.

[36] Die Neumark Brandenburg im Jahre 1337. Markgraf Ludvig des Aelteren Neumärkisches Landbuch. Georg Wilhelm von Raumer. Berlin 1837. S 86.

[37] Evangelisches Pfarrerbuch för Mark Brandenburg Band II/1 S 277.

[38] Adelslexicon der preussischen Monarchie: Bd. L-S von Leopold Karl Wilhelm August Freiherr von Ledebur, S 474.

[39] C. Schlickeysen in Berlin. Patent-Universal-Ziegel, Röhren und Torfpressen zum Pferdebetrieb. No. 1-5. Berlin 1866 S 15.

[40] Die technische Verwertung des Torfes und seiner Destillations-Produkte Författare Georg A. Hartleben, 1904.

[41] Mecklenburgisches Urkundenbuch. 3927. 5533. 7932. 

[42] I den 48 cm tjocka länsakten ”Lehnakten (2.12-4/2-2 Lehnakten I, Vol. I b) för godset Prestin, klagade 1630-1653 Elisabeth Stavenow, änkan till rådmannen ”Ratsverwandten” Matthias Severin i Schwerin, mot Claus Pressentin avseende en skuld. I den första skrivelsen från änkan till Herzog Adolf Friedrich från 12. Mars år 1630 berättar hon att hennes döde fader, Andreas Stavenowen, död Furstlig Mecklenburgisk Överämbetsman till Walsmühlen utgett en obligation om 1000 Gulden kapital till Johann Reimar von Pressentin, med säkerhet i godset Prestin.

[43] RA, Bielkesamlingen. Brev från N. Stavenow till Nils Bielke 20.10.1695-25.5.1697.

[44] Kyrkbok Zarrentin Döda.  23.7 1715.

[45] Statsarkivet I Schwerin. Nr. 68/1 Bitte des Stavenow auf Wredenhagen um Weidegerechtigkeit für sein Vieh zu Mönchshof auf der Wittstocker Heide 1697 (Vieh = Boskap) Nr. 68 fasc. 1

[46] Statsarkivet i Schwerin. Dominalamt Doberan, bestånd 2.22-10/7 Akterna Nr. 2625 och Nr 2649) år 1739-1748.

[47] Codex Diplomaticus Brandenburgensis. Sammlunch der Urkunden, Chroniken und sonstigen Quellenschriften für die Geschichte der Mark Brandenburg und Ihrer Regenten. Erster Band. Riedel. Berlin 1838. S 313-314. S 313-314.

[48] Die Abshiede der in den Jahren 1540-1542 in der Altmark gehaltenen ersten General Kirchen Visitationen. Mit Berücksichtigung der in den Jahren 1551, 1579 und 1600 gehaltenen Visitationen. Im Auftrag des Altmärkischen Geschichtsvereins Band 2. Müller und Parisius. Heft 1-4 Magdeburg, Salzwedel 1907-1929. Becker. Potsdam. S 199.

[49] Die Abschiede der in den Jahren 1540-1542 in der Altmark gehaltenen ersten General Kirchen Visitationen. Im Auftrag des Altmärkichen Geschichtsvereins Band 2. Magdeburg 1907-1929. S 272.

[50] Beiblatt zur Kladderadatsch. Nr 43. Erstes Beiblatt. Berlin, den 19. September 1869.

[51] Amtlicher Bericht über die 24 Versammlung Deutscher Land und Forstwirte zu Königsberg vom 23 bis 29 August 1863. Sid 68.

[52] Handbuch des Grundbesitzes im Deutchen Reiche. Das Königreich Preußen. III Lieferung. Die Provinz Ostpreußen. Berlin 1879. S 239.

General Adressbuch der Ritterguts und Gutsbesitzer in Norddeutschland, mit Angabe ihrer Besitzungen dem Areal nach von 500 Morgen Aufwärts aus Amtlichen Quellen Zusammengestellt. Durch Fr. Calsow. Landwiethschaftlich.Statistlisches Bureau. Berlin. Potsdamerstrasse 105. 1871 S 734.

[53] Archiv für Sippenforschung und alle verwandten Gebiete Band 14 C.A. Starke 1937 S 28) und [Akademisches Erinnerungs Buch für die welche in den Jahren 1787 bis 1817 die Königsberger Universität bezogen haben. Königsberg 1825. Druck und Verlag der Hartungschen Hofbuchdruckerei. S 42.

[54] Annalen der Landwirthschaft in den Königlich Preussischen Staaten Wochen Blatt Herausgegeben vom Präsidium des Königlichen Landes Oeconomie Collegiums Berlin 1863 Herausgegeben von Gustav Nosselmunn. S 401.

[55] The East Prussian Domaenenpaechter in the Eighteenth Century: A Study of Collective Social Mobility University of California, Berkeley, 1979 - S 250, S 331.

[56] Kyrkobok Krauposchken Ostpreussen Gifta 1768 30.8.

[57] Handbuch über den Koniglich Preussischen Hof und Staat für das Jahr 1798 Berlin S 93

[58] Amtsblatt der Preussischen Regierung zu Königsberg 1824 24.2., Vol. 16 S 111 och 130.

Alois KochEncyklopädie der gesammten Thierheilkunde und Thierzucht, mit inbegriff aller einschläglichen Disciplinen und der speciellen Etymologie. Handwörterbuch für praktische Thierärtzte, Thierzüchter, Landwirthe und Thierbesitzer überhaupt vol 10. S 613.

Faderländisches Archiv für Wissenschaft, Kunst, Industrie, Agrikultur oder Preuß Provinzial Blätter. Herausgegeben unter Mitwirkung vieler Gelehrte, Beamten, Künstler, Kaufieute, Landwirthe usw zum Besten der Anstalt zur Rettung verwahrloster Barn till Königsberg. Dreizehnter Band Januar Heft. Gedruckt in Hartungs hofbuchsdruckerei. In Commission der Buchhandlung der Gebrüder Bornträger. Dreizehnter Band Januar Heft Königsberg 1835. S 462

[59] Standesamtregister Berlin Karlshorst am 8 Dezember 1920. Nr 120. C.

[60] Berlin.Standesamtsregister Berlin Karlshorst 1920 (Erstregister) Urkunde 120. Landesarchiv Berlin.

[61] Kyrkbok. Miastko, Pietrzykowo u Prützke) Prützeke Schmorzke Prov. Brandenburg. Dop. 1867 21.7, 1868 3.11, 1873 11.4.

[62] Handbuch des Preußischen Adels S 92.

[63] Skrivelse till rådet I Lübeck från Christian Nicolaus Stavenow den 30 maj 1788.

[64] Geschichte des Geschlechts Krassow. V. Bohlen II Bd S 267.

[65] Geschichte des Geschlechts Krassow. V. Bohlen II Bd S 267.

[66] Statsarkivet i Thüringen. Reuss. 3-12-1400 Paragiatsherrschaft Köstritz II 1034.

[67] Statsarkivet i Thüringen. Reuss. 3-12-1400 Paragiatsherrschaft Köstritz II 1034.

[68] Statsarkivet i Thüringen. Reuss. 3-12-1400 Paragiatsherrschaft Köstritz II 1034.

[69] Statsarkivet i Thüringen. Reuss. 3-12-1400 Paragiatsherrschaft Köstritz II 1034.

[70] Kyrkobok Triebes mit Weissendorf. Buch Sign. (Landesarchiv Eisenach Bundessicherungsverfilmung K/19-19. Film. Sign. Kf 9/70) Gifta 1809-1792. 1779 25.4.

[71] Giesela Kraft-Groepler Meine Urgrossmutter Luise Stavenow, Eine Lebensskizze.

[72] Landesarchiv Sachsen-Anhalt, A 3, Nr. 1830 (Benutzungsort: Magdeburg) A 3b, Tit. III Nr. 35

Filmsignatur: 2397 Domkapitel zu Magdeburg >> 02. Neue Syndikatsregistratur >> 02.03. Welslebensche Güter. 

[73] Loose Blätter aus Meinem Tagebuche. Ritter Herrman Dietrich Stavenow, Jacsic v. Kaiserswehr, Ritter des Ordens der Eisernen Krone KD Burian. Budapest 1882. S 36.

[74] Adressbuch d. Mitglieder d. österreichisch-ungarischen Adels.Wien : Aristokraten-Almanach, 1888. Bdp,. VI. Sugar-ut 78. Stavenow, Jaksic, Ritt v., Privatier.

[75] Lehmann´s Wohnungs-Anzieger – Wien und Umgebung. 1878 S 854 ”Stavenow Jacsic von Kaiserswehr Herrm. Ritt. V., Obrist, Gutsbes. Kärntjnerstrasse 17.”