Stognew - 955-1231 Prignitz, Polen och Schlesien SV

 

STAVENOW

STOIGNEW/STOGNEW

REGENTER - OBOTRITISKA STAMMARNA REDARIERNA, WAGRIERNA OCH LINONERNA VID LENZEN (STAVENOW) 929-1136

För att sätta familjen Stoignew/Stavenow i den relevanta politiska kontexten, är det nödvändigt att veta vilka regenter som de samexisterat med och varit besläktade med i deras närområde.

 

Abotriternas förhållande till Frankerna och Germanerna 789-940

Kejsaren över Frankerriket, Karl den store, korsade troligen Elbe vid Wolmirstädt år 789, där han tidigare hade lägrat sig år 780. Hans flotta, som seglade upp längs Havel, anslöt sig till honom framför staden Dragowit. Staden antas vara Brandenburg, kallad Brennaburg år 927, 937 Brennaburg, 949 Brendun-, 961 Brandunburg, (slaviskt mål, Boguphal och Zgorzelice), vilket betyder Brandplats. Slutet av Karolingertiden såg uppkomsten av riket Polen när Semowit som befälhavare för de fria Kujawen störtade den härskande dynastin i Gnesen. Han blev kung över Opolinen i den framtida stiftet Gnesen och utvidgade sitt styre, tydligt över Golensitzen och Masuren. Hans son och barnbarn regerade i fred. De slaviska folken närmast Elbe var en del av det frankiska rikets mark. Obodriterna och Rwanerna förenade sig med danskarna, och folken i Redrabundet var fria och expanderade sitt område. Under kung Konrad (911-918) ödelade slaverna först östra sidan av Elbe, sedan även västra sidan av Sachsen. Kung Heinrich I höll till en början defensivt mot dem. Men under vintern 927/8 gick han på offensiven, först mot Havelländerna, erövrade Brennaburg och dess omgivningar, underkuvade 928 Böhmen, både Obodriterna, Milten, Redarerna och Daleminzerna blev tributskyldiga, Bernhard sattes som länsherre över Redarii-provinsen. Även om dessa gjorde uppror 929 och erövrade Walsleben (i Altmark), och därmed orsakade allmänt uppror, så belägrades istället Lenzen, där man vann en stor seger den 4 september 929 över stridskrafterna varefter staden erövrades. År 931 drog Heinrich I mot abodriterna och danskarna, underkuvade dem vars furstar var kristna till att bli tributskyldiga, inklusive kung Cnupa, kung över Abotriterna och Normannerna. År 933 vann Heinrich I en stor seger över ungrarna, vilket satte stopp för deras inbrott i Elbe-området. Han besegrade 934 den danska kungen Gorm, och Schleswig blev en gränsborg med en tysk koloni under en markgreve. År 934 bröt han också in i Ukrerna och tvingade dem, kanske bara den södra delen, Zamcici (jämför med år 954), att betala tribut; de gjorde uppror vid hans död men återkuvades av Otto i september 936 (De 984 besegrade Vucrani (Cont. Reg.), Wucronin (A. Quedlin) Wocronin (A Hildesh) är de vender som besegrades av Heinrich, sedan underkuvades de av Otto efter ett uppror 936 (Wid. 2, 4), men dessa tillhörde Redarerna (Ottos urkunder från 936 s.v. Raumer Reg 128), så man får inte förväxla dem med Wagirerna). Strax därefter dog legaten Sifried. Nu utsåg Otto två markgrevar, Hermann och Gero, vars gränser skiljdes åt av Elde, istället för en kung som representerade och utövade hans förvärvade rättigheter. Dessa två länsförlänade ämbetsmän hade ständig militärtjänst i borgarna och Wendenlandet integrerades i det rikstäckande systemet. Gero lönnmördade 30 av Wendernas ledare som stod emot honom. Tugumir, herre över Hevellerna enligt folkets lag, lämnades i livet av kung Heinrich I (fångad under erövringen 928) men blev nu mutad för att förråda sitt folk. Han flydde till synes som flykting till Brennaburg, erkändes som herre, kallade sin brorson, den siste ättlingen av furstehuset, till sig, mördade honom, överlämnade staden och landet i kunglig kontroll. Otto I gav bort förvärvstenarna från Heveldun till sitt nya kloster Sankt Moritz i Magdeburg i september 937. Därefter underkastade sig alla nationer fram till Oder tributen (fram till 940) (Wid. 2, 20, 21. Han summerar vad som hände fram till cirka 940. Tugmirs handlingar placeras direkt före denna överlåtelse. Hans namn - desiderans pacem, Gerfrid.[1]

Under slavernas tid som slutade ca 1150 i Prignitz, förekom följande slaviska regenter i området kring Lenzen och orten Stavenow. Det slaviska språket och seder i viss mån, fortsatte dock att leva vidare, ända in i senmedeltiden, även om det var under stark misstänksamhet och senare förbud från den germanska överheten. Det framstår som att den grevliga familjen Stoignew/Stognew i Schlesien har sitt ursprung från den slaviska fursten Stoignew som förekommer i stamtavlan nedan. Prins Stoignew var ett hot mot Danmark redan år 943 och torde därför haft gott om tid att skaffa sig ättlingar innan sin död år 955.

 

1 Det abotritiska furstehuset

Generation 1 Abodriternas kung Dragowit Rex Wiltorum (Lenzen) känd år 789

  1.               Dragowit Enligt de frankiska skriftliga källorna härskade Dragowit över området för de Wilzianska understammarna, som sträckte sig från mellersta Elbe österut över Prignitz i en båge norrut till Östersjön. Hans maktcentrum var civitas Dragawiti i området Peene, ett slott med en bosättning vars läge nu antas ligga i Vorwerk nära Demmin i Vorpommern.[2] Enligt annalerna från Metz härrörde hans legitimitet som härskare över den Wilzianska stamföreningen från hans utnämning av en princeps carolus, vilket kunde förstås som antingen Karl den Store eller Charles Martell.[3] Dennes område sträckte sig även till de Elbeslaviska stammarna Betenzers, Smeldingers och Linones, vars stamområden var som en kil mellan abodriternas i norr och sorberna i söder, och i väster berörde det unga frankiska territoriet i Sachsen med Elbe. År 789 genomförde Karl den Store ett fälttåg mot Wilzen, som var allierade med sachsarna, han hade då obodriterna som allierade. Enligt det frankiska konceptet om en kejserlig gräns mot Elbe och fredade närliggande maktområden, måste området för de Elbes slaviska understammarna som var politiskt anslutna till den Wilzianiska kungen Dragowit underkuvas. 789 spelade Dragowit dock en så ledande roll för dessa Elbe-slaviska stammar att Karl den Store tvingades rycka fram långt österut som en del av en storskalig militär operation 789 för att agera mot honom i Peene-området och att tvinga fram hans offentliga inlämning. Medan abodriter och sorber invaderade Wilzen-området i två armékolonner för att säkra den sachsisk-frankiska arméns korsning av Elbe nära Lenzen eller söder om mynningen av Havel, seglade friserna uppför Elbe med fartyg för att stödja flodens korsning från vattnet. På den slaviska sidan av Elbe besegrade den förenade armén under Karls ledning Wilz-stammarna, tog deras furstar till fånga och tågade med fångarna längs Müritz till fästningen Dragowits, som tornar upp sig över alla andra Wilz-stamhövdingar i termer av "ädla ursprung, rykte och ålder". Dragowits fästning belägrades tills han gav upp inför överväldigande odds. Som ett erkännande av nederlag lämnade han slottet med sina anhängare. Dragowit svor lojalitet till Charles, gav gisslan och lovade tributbetalningar. Först nu, efter att de hade sett underkastelsen av sin kung, underkastade sig också de tillfångatagna furstarna av de besegrade stammarna. Rex Sclavorum Dragovit tog en ed om lojalitet. Inget är dock känt om hans dop eller missionsarbete. År 812 var det gränssammandrabbningar med frankerna. År 823 löste Ludvig den fromme en tvist mellan de två Wilzen kungarna och bröderna vid riksdagen i Frankfurt.[4]

 

Generation 2 son till Dragowit

  1.                Witzan †  795 Furste / Reges över området vid Abodriternas och Wilzernas gräns vid floden Elbe. Omnämns Fragmentum chesnii 789: ”Dragitus et filius eius, et alii reges Witsan, et Drago”. Följden av fader och son, som dokumenteras i ett fragment med nämnandet av Dragowit och hans son samt Witzan med hans son Drago (Thrasko), kan möjligen vara  dokumentation för både Wilzen och Abodriterna. Ytterligare ledtrådar finns i källor från Ludvig den Frommes tid.[5] Endast det dynastiska arvsanspråket på regeringsföljden, med hänvisning till godkännande från den frankiska härskaren, tycktes inte vara tillräckligt för de västslaviska förbunden. Inom denna härskapsstruktur fanns även inre slaviska oenigheter när det gäller regeringsföljden. I enlighet med det karolingiska härskapsprincipen hade även Abodriterna liknande problem. "Nuntiataque  defectione Abodritorum et Sclaomiri comitibus tantum, qui iuxta Albim in praesidio residere solebant, ut terminos sibi commissos tuerentur, per legatum mandavit. Causa defectionis erat, quod regiam potestatem, quam Sclaomir eatenus post mortem Thrasconis solus super Abodritos tenebat, cum Ceadrago filio Thrasconis partiri iubebatur; quae res illum tam graviter exacerbavit, ut adfirmaret se numquam posthac Albim fluvium transiturum neque ad palatium venturum.“ Dessa meddelanden ger en intressant inblick i motiveringarna för anspråken på herravälde.

 

Generation 3 Son till Witzan + 795 - Furste över området vid Abodriternas och Wilzernas gräns vid floden Elbe

  1.                Dražǐko/Thrasko/Drago Regulus (Jfr. Dirscrai 1028, Dirsicraus 1143 m.fl. Dirsico-Stognew i Schlesien) † 809 812. Namnen på de öst vandaliska furstarna endast delvis är "slaviska". Det finns nord-, öst- och västgermanska namn och namn som Heinrich vilka är i bruk än idag. Omkring 808 bar en obodritisk prins det nordiska namnet Drazko. Med Uto-Pribignev nämns en Sederic omkring 1020-1029, ett namn som motsvarar det fornnordiska Sigtrygg, liknande Anatrog till svenska Anadrod. Detta gör familjeband till den svenska Haidaby-dynastin troliga. I Reichenau-annalen under år 931 står det: "Heinricus rex regnum Abodritorum ac Nordmannorum". Kung Olaf av Sverige hade en obodritisk furstedotter som hette Astrid till hustru. Mistiwojs dotter Tofa gifte sig med den danske kungen Harald. Gottschalk hade en dansk prinsessa till hustru. Kung Olafs son vistades i Wendenland för utbildning (i två krönikor i Uppsala "Vindland")[6] År 808 finns det, förutom Abodriternas furste Dražǐko/Thrasko/Drago, en annan abodritisk furste vid namn Godelaib (D.v.s. Gottlieb, som alltså måste ha varit en kristen slavisk furste) dokumenterad i riksannalerna. Han blev mördad av den danska kungen Godofrid (Gottfried).[7] Denna Godelaib stod enligt skriftuppgifterna inte i något bindande trohetsförhållande gentemot Karl den Store. Så det antas i litteraturen att det måste anta minst två furstar bland Abodriterna. Både Thrasko och Godelaib var dock offer och drabbade av dansk-wilziska attacker, vilket dock inte ifrågasätter Abodriternas politiska enhet. Vad gäller informationen från 808 noteras att Godelaib benämns som "alius dux Abodritorum", alltså bara som "en annan Abotritisk furste" och inte som "den andra fursten". Dessa dokumenterade ledare styrde dock i sitt abodritiska område gränserna mot de wilziska områdena, där Godelaib förmodligen ansvarade för gränsområdet mot Wilzerna i Vorpommern. Det förklarar varför han, i motsats till Thrasko, förekommer mindre frekvent i skriftuppgifterna från den tiden. Thrasko var fram till dess furste över området vid Abodriternas och Wilzernas gräns vid Elbe. Efter Godelaibs död tycks Thrasko ha tagit hand om det övergivna herraväldet vid östra gränsen mot Wilzerna, vilket dock inte gick bra för honom eftersom han blev listigt mördad 809 av följeslagare till den danska kungen Godofrid i Reric nära Wismarbukten.[8] Abodriterna var målet för danskarna, Wilzerna, Linonerna och Smeldingerna. Att Smeldingerna kan associeras med det wilziska inflytelsesfären framgår tydligt av plundringstågen av Abodriternas furste Thrasko år 809. Thrasko hade tidigare måste ge sin son till den danska kungen Godofrid. Ändå skydde han inte att tränga in i Wilzernas område. "Thrasco vero dux Abodritorum, postquam filium suum postulanti Godofrido obsidem dederat, collecta popularium manu et auxilio a Saxonibus accepto vicinos suos Wilzos adgressus agros eorum ferro et igni vastat; regressusque domum cum ingenti praeda accepto iterum a Saxonibus validiori auxilio Smeldingorum maximam civitatem expugnat atque his successibus omnes, qui ab eo defecerant, ad suam societatem reverti coegit."[9] De befästningar som uppstod i detta gränsområde tyder på en förstärkt engagemang. Höhbeck-fortet, byggt år 810, kan lokaliserats vid Gartow mittemot Lenzen. Området runt Lenzen måste då tillskrivas Linonernas område. Fortet uppstod således i gränsområdet mot Linonerna vid Elbe. Fortet erövrades och förstördes sedan samma år av Wilzerna. "Sed dum imperator memorato loco stativa haberet, diversarum rerum nuntii ad eum deferuntur. Nam et classem, quae Frisiam vastabat, domum regressam et Godofridum regem a quodam suo satellite interfectum, castellum vocabulo Hohbuoki Albiae flumini adpositum, in quo Odo legatus imperatoris et orientalium Saxonum erat praesidium, a Wilzis captum..." Den samtida krönikan från Moissac rapporterar: "Misit Karolus imperator exercitum Francorum et Saxonorum ultra Albiam ad illos Sclavos qui nominantur Lanai et Bethenzr. Et vastaverunt regiones illas. Et aedificaverunt ...castellum, in loco qui dicitur Abochi."[10] Wilzerna gjorde alltså fortfarande vid denna tid sin politiska påverkan gällande i området med Linonerna vid Sachsens gräns i Frankenriket. En östfrankisk här gick också fram mot Abodriterna och Linonerna 858.[11] Denna information från Annalerna av St. Bertin är viktig eftersom vi i samma meddelande för år 839 även informeras om en gemensam förstörelsetåg av Wilzerna och Sorberna mot sachsiska byar i markområdet. Tydligen hade de politiska koalitionerna på elbslavisk sida förändrats något. Efter det hör vi dock inget mer om Wilzerna i den politiska annalistiken under 800-talet. Med undantag för källan från den bayerske geografen och den anglosaxiska krönikan, som gör Wilzerna till Hevellern omkring år 900, är källorna tysta fram till år 929 om Wilzerna, som först nämns som en stam igen av Widukind.[12]
  2.                Efter Drascos död utsåg Karl den store dennes bror Sclaomir till härskare över abodriterna. Som bror till Drasco styrde han tillsammans med denne från 810 till sin avsättning 819 som medregent över abodriterna och som vasall under frankerna.[13] Men alliansen överlevde endast några år efter Karls död 814. I november 816 mottog Karls efterträdare Ludvig den Fromme i Compiègne en delegation från abodriterna[14] som krävde att Ceadrag skulle installeras som den legitima efterträdaren till Drasco.[15] Som en kompromiss beslutade Ludvig 817 att Ceadrag skulle regera med Sclaomir.[16] Redan 817 belägrade Sclaomir tillsammans med danskarna utan framgång borgen Esesfelth. Denna begränsning av hans makt fick den förödmjukade Sclaomir att bryta med frankerna. Han meddelade att han aldrig mer skulle korsa Elbe och visa sig vid hovet, vilket innebar att han vägrade att hylla kejsaren genom hovhälsning. Istället skickade Sclaomir omedelbart ambassadörer över Östersjön till Göttriks söner, bildade en allians med dem och övertygade dem att skicka en armé till Nordalbingien. Samtidigt seglade den danska flottan upp längs Elbe framför fästningen Esesfeld och härjade landet vid Stör. Under tiden ledde Gluomi, befälhavaren i det danska gränsområdet, sina trupper till fots tillsammans med abodriterna framför fästningen. Esesfelth kunde motstå belägringen, men övergavs snart därefter av de nordalbingiska saxonerna och övergavs. Ludvig den Fromme sände sedan 819 en armé från Sachsen och Östfranken över Elbe, ledd av kejserliga sändebud, för att straffa Sclaomir för sitt svek. Han överlämnade sig dock tydligen utan strid och fördes som fånge till Aachen av befälhavaren för den sachsiska gränsen och de kejserliga sändebuden.[17] År 819 etablerade abodriterna sedan Liubice som en betydande militär stödjepunkt, från vilken de hotade de frankiska områdena söder om Elbe.[18] I Aachen fördes Sclaomir inför kejsaren, som inledde en formell rättegång mot honom. Adliga från abodriterna agerade åklagare och anklagade honom för förräderi, eftersom de var anhängare av Ceadrag. Ludvig avsatte därefter Sclaomir och dömde honom till landsförvisning, samtidigt som han installerade Ceadrag som ensam härskare.[19] När även Ceadrag började engagera sig med danskarna sände Ludvig tillbaka Sclaomir till abodriternas rike 821 för att återta sin plats vid Ceadrags sida. Sclaomir blev dock sjuk under hemresan och avled i Sachsen.[20] Han döptes på dödsbädden år 821.

 

Generation 4 Son till Drago/Dražǐko/Thrasko lat. + 809

  1.                Cedrag. Fader-son-följden som dokumenteras i fragmentet med nämnandet av Dragowit och hans son Witzan med sonen Drago (Thrasko) kan möjligen gälla både för Wilzerna och Abodriterna. De ger vidare ledtrådar under Ludvig den Fromme. Det verkade dock som att den dynastiska anspråket på tronen, med hänvisning till godkännande från den frankiske härskaren, inte var tillräckligt för de elbslaviska förbunden. Inom den härskande strukturen fanns även interna motsättningar vad gällde tronföljden. I enlighet med det karolingiska delningsprincipen hade även Abodriterna liknande problem. "Nuntiataque defectione Abodritorum et Sclaomiri comitibus tantum, qui iuxta Albim in praesidio residere solebant, ut terminos sibi commissos tuerentur, per legatum mandavit. Causa defectionis erat, quod regiam potestatem, quam Sclaomir eatenus post mortem Thrasconis solus super Abodritos tenebat, cum Ceadrago filio Thrasconis partiri iubebatur; quae res illum tam graviter exacerbavit, ut adfirmaret se numquam posthac Albim fluvium transiturum neque ad palatium venturum." [21]Dessa rapporter ger en intressant inblick i motiveringarna för maktpåståenden. Thraskos son Ceadrag var inte involverad i Abodriternas styre under Sclaomirs regeringstid, som sannolikt började efter Thraskos död 809. Tydligen fanns det dock frankiska direktiv som uppmanade Sclaomir att dela makten med Ceadrag. Sclaomir motsatte sig och vägrade att någonsin återvända till den frankiska hovet. Gripandet av Sclaomir 819 tydliggjorde ännu en gång den frankiska maktanspråket, som dock kunde grundas inte minst på oppositionsgrupper runt Thraskos son Ceadrag. "Sclaomir Abodritorum rex, ob cuius perfidiam ulciscendam exercitus Saxonum et orientalium Francorum eodem anno trans Albiam missus fuerat, per praefectos Saxonici limitis et legatos imperatoris, qui exercitui praeerant, Aquasgrani adductus est. Quem cum primores populi sui, qui simul iussi venerant, multis criminibus accusarent et ille rationabili defensione obiecta sibi refellere non valeret, exilio condempnatus est et regnum Ceadrago Thrasconis filio datum."[22] Efter att den nye Abodritenfursten Ceadrag hade sökt politisk allians med danskarna och blivit avfällig från frankerna, frigavs den tidigare avsatta fursten Sclaomir genast från sin fångenskap och döptes för att återinsättas som furste. Så länge de styrde över abodritiska och wilziska härskare behöll de sitt inflytande över grannarna. Under tiden fram till 823 kan vi anta att det fanns abodritiska ledare som var personligt bundna till den frankiska härskaren. W.H. Fritze, Die Datierung, s. 118, där Fritze till och med hävdar att dessa personer placerades över en rad andra småfurstar. I själva verket stöter vi också på andra ledargrupper i riksannalerna för åren 819, 821 och 823, som tydligt hade inflytande.[23] År 838 omnämns en Goztomuizl eller Gostomysl, tydligen från en annan släkt med ett tydligt icke-nordiskt namn, och 862 omnämns hans son Tabomuizl. Omkring år 844 genomförde Ludwig den tyske en statlig omorganisation. Bosättningstidens små föreningar sammanfördes av hertigar och ett allmänt furstendöme upprättades, men detta var endast verksamt under en kort tid.[24]

 

Generation 5 Son till Cedrag + 830

  1.                Goztomuizl född cirka 790. + 844. Gift med Elisabeth, drottning av Obotriterna. År 838 nämns Goztomuizl eller Gostomysl, och 862 nämns hans son Tabomuizl. Ludwig den Tyske (843-876), som hade fått de slaviska länderna vid uppdelningen av Östfranken, var tvungen att etablera sin auktoritet på nytt i dessa områden. Han besegrade Abodriterna 844, dödade deras kung Goztomuizl och fördelade deras land bland flera hertigar. Sedan vände han sig mot Mähren, där hövdingen Moimir genom att besegra eller fördriva andra duces, som Privina från Nitra, hade vunnit ensamrätt över hela stammen. Moimir avsattes 846 och hans brorson Rastiz (Rastislav, 846 till 870) installerades som en frankisk vasallfurste.[25] Ungefär 844 genomförde Ludwig den Tyske en statsomorganisering. Små bosättningsenheter från bosättningsperioden slogs samman av duces och ett samlat furstendöme etablerades, men det var effektivt endast under en kort tid.[26]En östfrankisk armé gick också mot Abodriterna och Linonerna år 858. Dessa uppgifter från St. Bertin-krönikan[27] är viktiga eftersom det samtidigt rapporteras om en gemensam plundringsexpedition av Wilzen och Sorber mot sachsiska byar i gränsområdet. Politiska koalitioner på den elbslaviska sidan hade tydligen förändrats något. Efter det hör vi dock inget mer om Wilzen i den politiska annalistiken från 800-talet. Förutom källorna från den bayerska geografen och den anglosaxiska krönikan, som gör Wilzen till Hevellerna omkring 900, är källorna tysta fram till 929 om Wilzen, som återigen listas som en stam av Widukind.[28] Historien om Gostomysl beskrivs mest ingående i den så kallade "Ioakimovskaya-krönikan", en kontroversiell källa som publicerades av historikern VI Tatishchev på 1700-talet: "Burivoy, som var involverad i en svår krig med vikingarna, besegrade dem upprepade gånger och började förhandla om fred med hela Byarmy. Slutligen, när han besegrades vid floden, dödades alla hans män, han undkom knappt, gick till staden Byarmy, som var fast anlagd på ön, där prinsen förblev underordnad, och stannade där tills han dog. Varangianerna kom genast, erövrade andra delar av det stora riket och pålade svåra tributer på slaverna, ryssarna och chuderna. Människor som led under vikingarnas börda skickades till Burivoy för att be hans son Gostomysl, som styrde i den stora staden, om hjälp. Och när Gostomysl tog makten, besegrades och förvisades vikingarna omedelbart, tributen till varangianerna avvisades, och efter att ha gått till dem besegrade han dem och slöt fred med vikingarna, och det rådde tystnad över hela jorden. Gostomysl var en man av stor mod, samma vishet; alla grannar fruktade honom, och hans folk älskade honom för hans rättvisa. För folket stod han nära dem, och äreminnen och tribut lades fram för att köpa fred från honom. Många prinsar från avlägsna länder kom med havet och landet för att höra om hans vishet, se hans hov och fråga om råd och träna med honom, eftersom han var så berömd överallt." "Tre döttrar gifte sig med närliggande prinsar från Gostomysl, och hans fyra söner dog under hans livstid. Bedrövad över bristen på manlig avkomma såg Gostomysl en gång i en dröm att en gigantisk träd växte från buken på hans dotter Umila och dess grenar täckte den stora staden. Prästerna förklarade att en av Umilas söner var utsedd att vara hans arvinge. Gostomysl samlade före sin död "De äldste i Slavernas länder, Ryssland, Chud, Dörfer Welten och Krivichy Dryagovichey" och berättade för dem om drömmen, och de skickade en bön till varangianerna att vara prinsar för hans dotter. Svaret på uppmaningen kom efter Gostomysls död, det var Rurik med sina två bröder."

 

Generation 6 Barn till Goztomuizl + 844 och Elisabeth

  1.                St Ivan cirka 816 + cirka 881. Helige Johannes under Klippan, Beroun District, Central Bohemian Region, Tjeckien.
  2.                Tabermysl cirka 817 + cirka 862. Tabomuizli var en samhärskare (dux) för abodriterna, dokumenterad omkring år 862. Han antas vara en ättling till Goztomuizli, abodriternas samhärskare. År 862 omnämndes han som "hertig/furste för abodriterna" (dux Obodritorum), när kung Ludvig den tyske marscherade mot honom. Tabomuizli hade tidigare gjort uppror mot denne. Som ett tecken på sin underkastelse tvingades han att lämna gisslan.[29]
  3.                Miloslava, drottning av Moravska Mojmirovci. Född cirka 820. + Velehrad, Uherske Hradiste, Zlin Region, Tjeckien. Gift med Rastislav av Stor-Mähren. När Myloslawa av Kroatien föddes år 821 i Prag, Böhmen, Tjeckoslovakien, var hennes far, Gostomysl, storfurste av Abodriterna, 32 år gammal och hennes mor, Elisabeth, var 27 år gammal. Hon gifte sig med Hostivít Přemyslovec år 841 i Prag, Böhmen, Österrike. De var föräldrar till minst 1 son. Hon dog år 862 i sin hemstad vid 41 års ålder.
  4.                Umila (Enligt Ioakimovskaya-krönikan, som av vissa anses vara ett falsarium) En av hennes söner skulle vara Gostomysls arvinge, Rurik, som hade två bröder, Sineus och Truwor / Signjot och Torvard.
  5.                Sifrid
  6.                Evard

 

Den här släkten drar sig (tillbaka?) österut mot Novgorod, d.v.s. Ryssland och sedan söderut mot Tjeckien. I det maktvakuum som uppstår, träder en ny svensk kungamakt in.

Men, frågan är om denna furstesläkt eller endast deras namnbruk återkommer i form av furstarna Nakon och Stoignew. Förnamnen Dragowit och Dražǐko på de tidiga Abotritiska kungarna ger onekligen det intrycket då namnen sedan återkommer i den grevliga familjen Dirsico-Stoignew. Eftersom stamgodset för släkten Dirsico-Stoignew, Machow ligger nära Ratibor, ytterst nära gränsen till Böhmen, Tjeckien, så ligger detta mycket nära tillhands. Här framkommer också namnet Sifrid, som återkommer i form av Sigfried von Stavenow, Stoignew (+955):s son, som mördas i Mellen av hedningen Jagomir omkring år 965. Här ligger det alltså mycket nära tillhands, att anta Sifrid eller någon annan av dessa skulle kunna ha varit Nakons och Stoignews fader.
Enligt den ifrågasatta Joachimskrönikan, ska dock pojkarna ha dött innan de fått arvingar, så Umilas söner Rurik, Sineus och Truwor ska ha fått arvsrätt efter Goztomuizl. Av dessa dog Sineus och Truwor efter att ha regerat i två år med Rurik.


Källhänvisningar

[1] Aus der frühen Geschichte Pommerns - die Pomoranen, Liutizen und Obodriten Johann Ludwig Quandt Stycke 51 och framåt.

[2] J. Herrmann, Die Schanze von Vorwerk bei Demmin - Die civitas des wilzischen Oberkönigs Dragowit ? In: Ausgrabungen und Funde Bd. 14 (1969), Seiten 191–197; zweifelnd aufgrund der Kurzlebigkeit der Anlage Fred Ruchhöft, Vom slawischen Stammesgebiet zur deutschen Vogtei; die Entwicklung der Territorien in Ostholstein, Lauenburg, Mecklenburg und Vorpommern im Mittelalter. (Archäologie und Geschichte im Ostseeraum, Band 4), Rahden/Westf. 2008 ISBN 978-3-89646-464-4, Seite 98

[3] Gerard Labuda, Civitas Dragaviti. Zu den fränkisch-slavischen Beziehungen am Ende des 8. Jahrhunderts. In: K.-D. Grothusen u. K. Zernack (Hg.), Europa Slavica-Europa Orientalis. Festschrift für Herbert Ludat zum 70. Geburtstag. Berlin 1980. S. 87–98, Seite 89; Christian Hahnewinkel, Elbslawen, Seite 44

[4] Helmut Schröcke: Germanen – Slawen. Vor und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama 1999. ISBN 3-926642-20-3 S 122.

[5] Annales regni Francorum 789: „Abodriti, quorum princeps fuit Witzan“. Annales Mettenses 789: „nec non Abodriti, quorum princeps Wazan.“

[6] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 126. Schrecke hänvisar till Heimskringla eda Sogur Noregs konunga Snorra Sturlusonar, Uppsala 1870, II S. 85, Fornmanna Sögur eplir gömlun handitum utgefna ad ti1hlutum hins norraena fonrnfraeda felags, IV S. 179, zit. nach H. Jänichen 1938.

[7] Annales Regni Francorum a. 808.

[8] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 57.  Annales Regni Francorum a. 809.

[9] Annales Regni Francorum a. 809.

[10] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 58. Chronicon Moissiacense a. 811.

[11] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 59.Annales Fuldenses a. 858. In: F. Kurze, MGH SS rer. Germ. In us. Schol. 7. Hannover 1891. 

[12] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 59. Wid. I, 36. 

[13] Annales regni Francorum 819: „Sclaomir Abodritorum rex“.

[14] Annales regni Francorum 816: legatos Abodritorum ... suscepit

[15] Bernhard Friedmann: Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts (= Osteuropastudien des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 197). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05886-0, S. 65.

[16] Annales regni Francorum 817: Sclaomir ... ”cum Ceadrago filio Thrasconis partiri iubebatur”

[17] Annales regni Francorum 819: „per praefectos Saxonici limitis et legatos imperatoris ... Aquasgrani adductus est.“

[18] Henning Hellmuth Andersen: Machtpolitik um Nordalbingien zu Anfang des 9. Jahrhunderts. In: Archäologisches Korrespondenzblatt Bd. 10 (1980), S. 83.

[19] Annales regni Francorum 819: „exilio condempnatus est et regnum Ceadrago Thrasconis filio datum.“

[20] Annales regni Francorum 821: „baptismi sacramento“

[21] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 62. Annales Regni Francorum a. 817. 

[22] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 63. Annales Regni Francorum a. 819. 

[23] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 63. Annales Regni Francorum a. 821. Auf der Rückkehr starb er.

[24] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 112.

[25] Annales Fuldensis SS. I 364 . Conversio Bagoariorum. Sieh auch Dr. Georg Wendt, Die Germanisierung der Länder Östlich der Elbe. Teil 1 780-1137. Beilage zum Programm der Königlichen Ritter Akademie zu Liegnitz 1884. S 23.

[26] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 112.

[27] Als Annalen von St. Bertin (Annales Bertiniani) bezeichnet ein Geschichtswerk, das im 9. Jahrhundert im Westfrankenreich als Fortsetzung der sogenannten karolingischen Reichsannalen entstanden ist. Es berichtet über den Zeitraum zwischen 741 und 882. Die Annalen gelten als die wichtigste Quelle für die Zeit der westfränkischen Herrscher Karl des Kahlen, Ludwig des Stammlers, Ludwig III. und Karlmann.

[28] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 59. Wid. I, 36. 

[29] Wolfgang H. Fritze: Probleme der abodritischen Stammes- und Reichsverfassung und ihrer Entwicklung vom Stammesstaat zum Herrschaftsstaat. In: Herbert Ludat (Hrsg.): Siedlung und Verfassung der Slawen zwischen Elbe, Saale und Oder. W. Schmitz, Gießen 1960, S. 141–219, hier S. 157.


Bild nedan 

Bild ur Helmut Schröcke: Germanen – Slawen. Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes S 114. Boken visar Naccon och Stoignew som söner till Gyrd, son till Olof Skötkonung, den förste svenske kristne kungen. Frågan är om inte dennes Territorium var längre norrut, enligt min uppfattning, talar Stoignews ättlingars namn, där namnet Dirsico, Dirsicraus förekommer ett flertal gånger i släkten Stognew, för ett möjligt släktskap med Thrasko/Drazko som regerade i deras område. Gnupa, blir tributpliktig tillsammans med övriga kristna slaviska furstar år 931. Det tyder också på att Stoignew måste ha varit kristen, men att han möjligen avföll från tron efter germanernas svek år 954, då de försökte erövra borgen Krohn, som Nakon och Stoigenw då framgångsrikt försvarade. Stoignews ättlingar, synes ha utgått ur regentlängden, genom att underställa sig den Polske regenten. Därvidlag har de blivit vasaller, men med enorma godsinnehav i öst. Genom arvet i Prignitz, återkommer de dock till Prignitz, efter att ha donerat sina Polska och Schelsiska arv till tyska intressen.

En svensk/dansk kungamakt över obotriterna. Under tiden fram till kung Henrik I tillhörde det obodritiska landet Sverige.

Olofska Ätten Kungar över Danmark (891-916) och Abodriten. Nakoniderna.

En med Jellingdynastin konkurrerande svensk/dansk kungamakt som uppkommer till följd av invasionen av Danmark år 891 och som varar till 916. Därefter fortsätter ätten som furstar över obotriterna. Under tiden fram till kung Henrik I tillhörde således det obodritiska landet Svenska Furstar.

 

Olof den Bryske, Kung av Normannerna och Obotriterna.

  1.          Olof av Sverige. Kung Sven Estridsson berättade för Adam av Bremen att Gnupas far var Olof som hade kommit från Sverige och erövrat ett område i Danmark. Han samregerade med sin bror Gurd. Adam av Bremen skriver också att en Sigerich kom efter sveafursten Olov. Dessa uppgifter får stöd av två runstenar i Hedeby, Danmark.  I Res gestae Saxonicae berättas att kung Henrik I av Sachsen sannolikt år 934 gjorde ett krigståg mot danskarna, och att han i samband med det lät döpa deras kung Chnuba. Han nämns även i Olav Tryggvessons saga. Kung Olav av Sverige erövrade ett område runt Schleswig med Haithabu och hans son Gnupa var kung av vikingarna och obodriterna. Thrasco och Naccon härskade också över Wagrierna och Polabierna. Den danske kungen Harald Blåtand var Mistiwois svärson. Förutom härskaren Uto namnger Adam av Bremen två andra Principes Winulorum med nordiska namn, Gneus och Anatrog (Troligen Stognew och Nakon). Om, som J. Marquart (1903) antar, Naccon med sitt svenska namn är en son till Gyrd eller Gurd, är den dynasti av obroditiska härskare som efterträdde Naccon av svenskt ursprung. De gifte sig med danska kvinnor i flera generationer. I kung Henrik I:s fälttåg mot danskarna och obodriterna 931 drevs svenskarna ut från Haithabu och den danske och obodritiske prinsen döptes.[1] Olaf den Svenske hade enligt Adam av Bremen många söner, men Gnupa och Gurd (Hardeknut och Vurm) kom att efterträda honom. Det innebär rimligtvis inte att övriga söner inte hade anspråk på makten därefter eller att de inte delade upp makten på olika delar. Så blev ju faktiskt utfallet i Abotriterriket, som Olof regerade över, så även hans ättlingar efter att han tappade makten i Danmark kring år 916. Var de abotritiska furstarna, bröderna Nakon och Stoignew ättlingar till Olof av Sverige? Helmut Schrecke, H. Jänichen 1938 och B. Friedrman 1986 anger att Nakon och Stoignew som klingar som fornnordiska namn och att dessa allt sammantaget måste ha varit söner till Gyrd (Gorm den Gamle). De skulle då vara ättlingar till Olof den Svenske/starke. Schrecke m.fl. har som stöd för att Nakon och Stoignew stammar från Olof den starke angett att Nakon har ett nordiskt klingande namn och att Harald Blåtand senare gifte sig med den vendiska prinsessan Tove, dotter till Mistwoj, Nakons son. De ärvde även Olafs territorier. Det förefaller därför som ett högst rimligt antagande att de härstammar från den släkten. Det skulle ha gjort dem till tronpretendenter till den Danska tronen och kan också förklara att Prins Stoignew år 943 i enlighet med den visserligen ifrågasatta nyfunna källan ”Gesta Wulinensis” [2], skulle ha hotat med att invadera Danmark i samband med tronskiftet. Fursten Stoignew skulle i så fall, ha haft ett högst berättigat intresse att göra en sådan invasion och skulle såsom kungaättling förmodligen ha kunnat accepteras som ny kung i Danmark om detta hade skett. Det danska kungahuset i form av Olofs ättlingar kom även efter att de tappat makten i Danmark att härska över Abodriten. Att man delade på makten över Abodriterriket visas inte minst av att Selibur, furste av Wagrierna d.v.s. området närmast Danmark regerade över denna understam till Obotriterna[3] som i sin tur var underställd Mistav son till Nakon, och gick i arv via Mistislaw till Udo/Priginew av Nakoniderna som omnämns som Obotritisk överhärskare år 1020 † 1028.[4]

 

Generation 2 Söner till Kung Olof den Bryske från Sverige

  1.        Gnupa Knut I av Danmark. Kung av Obotriterna och Normannerna Adam av Bremen skriver:. „Successit illi Olaph, qui veniens a Sueonia regnum obtinuit Danicum vi et armis, habuitque filios multos, ex quibus Chnob et Gurd regnum obtinuerunt post obitum patris.“ [5] "På honom [den danske kungen Sven] följde Olaf, som kom från Sverige och erövrade det danska riket med våld och vapen. Han hade många söner, av vilka Knuba och Gurd fick riket efter faderns död." De var söner till den svenske hövdingen Olof (eller Olaf), som erövrade Danmark, och de styrde tillsammans enligt den svenska traditionen. Gnupa nämns på de två Sigtrygg-runstenarna, som restes av hans fru Asfrid nära Schleswig för deras son Sigtrygg. En dansk kung vid namn Chnuba nämns också i de sachsiska krönikorna av Widukind von Corvey, som besegrades 934 och tvingades acceptera dopet. Sagan om Olav Tryggvasson berättar om Gnupas nederlag av Gorm den gamle. Denna kronologi motsäger dock Adam von Bremen, som placerar Sigtryggs efterträdande och senare nederlag under ärkebiskop Hogers (909–915/7) ämbetstid. Den sena och legendpåverkade Gesta Danorum av Saxo Grammaticus nämner en adelsman vid namn Ennignup, som agerade som förmyndare för den unge kungen Knut någon gång före kung Gorm den gamle. Det har föreslagits att det kan vara en förvirrad framställning av Gnupa.
  1.        Gyrd/Gurd/Vurm. Gorm den Gamle. Helmut Schrecke m.fl. tyska historiker anger Gyrd som far till furstarna Nakon och Stoignew som sitter på Lenzen i nästa generation. Fram till år 929 fanns i vart fall en obotritisk kung i stamborgen i Lenzen vid Stavenow i Brandenburg. Nakon och Stoignew äger såväl Lenzen som Krohn och Stoignew är den slaviska varianten av namnet Stavenow som också ligger vid Lenzen och Krohn. Redariernas förbund, Redrabundet besitter kungaborgen Lenzen redan år 893. Vid den stora germanska erövringen och förstörelsen av den slaviska borgen i slaget vid Lenzen, så ska den slaviske konungen och många av de som tagit sin tillflykt till borgen ha dödats, men en del ska också ha beviljats fri lejd. Upp till 200 000 människor ska ha dödats i strid och 800 fångar ska ha halshuggits.[6] [7] Genom slaget vid Lenzen, tvingade Kung Heinrich I Obotriterna till en längre tids Tributplikt. Enligt en uppgift från år 931 ska de icke namngivna furstarna (Könige) av Obotriterna och Jüten ha emottagit dopet. Möjligen var det en av dessa kristna furstar, som av Helmold kallas Micisla, densamme som Mistiwi, vars dotter Tofa enligt en i Jütland befintlig runsten ska ha varit gift med den danske kungen Harald Blåtand som härskade år 936-985. Även Harald Blåtand var kristen sedan år 937 då han var i fångenskap hos Herrman Billung av Saxen, han konfirmerade dock dopet år 965. Han fick genomföra konfirmationen av sitt dop igen, då hans far Gurmd, hade återgått från kristendomen till hedendomen och skickat ut de kristna prästerna och lärarna ur sitt rike.[8] I enlighet med detta, är frågan om inte den slaviske kungen, som var släkt med Harald Blåtand, Gyrd, även var kristen innan år 931. Det skulle i så fall göra det än mer sannolikt, att myntet med den kristne Stavenow, är från tiden för Conrad I:s regering. År 931 lägger kung Heinrich det Abotritiska riket under Tribut.[9]

 

Generation 3 Söner till Gyrd/Gurd

  1.          Nakon † 965 Furste över Abodriten. Bröderna Nakon och Stoignew krigar mot germanerna. År 954 omnämns de som allierade med kejsaren fastän de tidigare varit fiender till saxarna.[10] Nakon och hans efterträdare, med undantag av Heinrich, bodde huvudsakligen i borgen Mecklenburg, som nu bara finns kvar som en ringvall, men de använde också Starigard, Liubice och Lunkini/Lenzen (Vid Stavenow) som kungsgårdar på samma sätt. Mecklenburg kallas redan av Ibrahim Ibn Jacub som Nakons borg.[11] Bröderna besatt även borgen Suetlis Cranne (Krohn) 7 km från Stavenow, vid Eldes slut. De försvarade framgångsrikt borgen vid dess belägring år 954.[12]
  2.           Stoignew Det är svårt att uppskatta hans födsloår. Men, om han var vasallkung till den frankiske kungen Conrad I, i likhet med ett flertal tidigare Abotritiska furstar, det var ju först år 929 som elbslaverna blev besegrade i Lenzen, så bör han ha varit född redan i slutet av 800-talet eller sekelskiftet 900. Han var sannolikt på höjden av sin makt år 943 då han omnämns som abotritisk prins och utgör i samband med oklarheterna i den Danska successionen ett invasionshot för Danmark år 943. I Gesta Wulensis, som uppges vara en krönika för klostret Wollin (vars original dock inte har hittats ännu, utan enbart en avskrift) anges för år 943 att den tyske Kungen Henrik I hjälpt kung Knut av Danmark ”att rädda tronen och kronan”, vidare anges att: ”Under Herrens år 943, slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, som till Knup (Knut), som förrädiskt dödades av Knups bror Harlod, som tjänade sina förfäders gudar och tjänade fruktansvärda demoner och dyrkade många av dem och hade många fruar. Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob, som var en kung själv men bara i ett land omgiven av vatten, kallat Fejn (Fyn), ledde sina krigare till Normandiens land för att stödja sonen till sin kusin Viljalmur, son till Hrolv (Rolf, Rollo), som fortfarande var ett barn. Hans flykt, även om ingen någonsin skulle kalla det så, resulterade i hotet om invasionen av Prins Stoignews trupper, men kung Gurmd utnyttjade sin brorsons list vilket gav honom rätten till Harolfts arv. För att få hjälp från Herman (Herman Billung), ”princeps militiae i Sachsen”, i början av striden om tronen, fick Gurm överlämna sin son Konut och sedan hans yngre son Harald (Harald Blåtand) som gisslan. De döptes av den framstående ärkebiskopen Atheldag, och efter att ha lämnat biskopssätet Bremensis, växte de upp i den kristna tron i palatset i Merseburgu och senare i Quedlingeburgu. Konut och Harald döptes samma år som Atheldag ordinerades till ärkebiskop och började sin verksamhet denna tid”.[13]Stoignew omnämns år 955 av Widukind som ”Rex Barbarorum”[14]v.s. barbarernas kung. Naccon dyker upp i de hittills kända historiska källorna för första gången tillsammans med sin bror Stoignew år 954. Greve Wichmann gjorde uppror mot sin farbror, markgreven Hermann Billung av Sachsen, och sin släkting kung Otto vid den tiden. Han blev dock jagad över floden Elbe (trans Albiam) av Hermann och förmådde Naccon och hans bror Stoignew att starta ett krig. Samtidigt ledde markgreve Gero en segerrik strid mot Ukererna. Widukind betecknar Naccon och Stoignew vagt (III, 50) som "duos subregulos barbarorum", det vill säga som vendiska furstar; eftersom det inte fanns några andra icke-tyska folk än vender vid Nedre Elbe, i närheten av Hermann, måste det röra sig om furstar av Obotriter, Polaber och Vagrier, mot vilka den sachsiska marken byggdes. Därefter gjorde markgreve Hermann en räd mot dem runt fastlagstid 954, och försökte överraska dem i borgen "Suithleiscranne", Krohn vid undre delen av floden Elde, ett par km. från Stavenow i Prignitz. Han lyckades dock bara döda ungefär 40 män utanför borgen. Slaverna hämnades detta angrepp efter påsk med en expedition under Wichmanns ledning till borgen "Cocarescemiorum", till vilken Hermann, eftersom han kände sig för svag för att göra motstånd, hade dragit sig tillbaka med sina män. De erövrade borgen genom en kapitulation och dödade sedan hela besättningen för påstådd brott mot fredsavtalet. I augusti avvärjde Wenderna framgångsrikt ett anfall från markgreve Dietrich. [15] Stoignew dödas år 955 efter slaget vid Raxa. Kvällen innan hade han grovt förolämpat Markgreve Gero. Detta får förmodligen ses mot bakgrund av att Germanernas svek vapenvilan år 954. Hans sista strid är skildrad av Widukind enligt följande: ”Den barbariske slaven gnisslade tänder och spydde ut många förolämpningar mot kejsaren, Gero och hela hans armé, medveten om att de hade plågat honom mycket. Gero, upprörd av detta och med en hetsig natur, sade: 'Morgondagen ska avgöra om du och ditt folk har mod och styrka eller inte. För imorgon när vi möts, kommer ni att se det utan tvivel.' Gero, även om han tidigare var berömd för många stora bedrifter, blev nu ännu större och känd överallt, eftersom han hade besegrat slaverna kända som Uchri med stor ära. Gero återvände sedan till lägret och berättade vad han hade hört. Kejsaren steg upp mitt i natten och beordrade att utmana fienden till strid med pilar och andra vapen och som om han ville korsa floden och träsket med våld. Slaverna, som tolkade detta som hot, var ense om att förbereda sig för strid och försvarade vägen med all sin kraft. Men Gero, tillsammans med sina ruaniska vänner, lämnade tyst lägret och byggde snabbt tre broar utan att fienden insåg det, och sände sedan bud till kejsaren och återkallade hela armén. När fienden såg detta, skyndade de sig också att möta legionerna. Under tiden sprang de barbariska infanterisoldaterna en längre väg och gick till strid, men utmattade av ansträngningen retirerade de snabbt och när de försökte fly blev de nedhuggna utan dröjsmål. Stoinef väntade sig att händelsen skulle inträffa med sina ryttare på en framträdande kulle. Han märkte att hans allierade flydde och flydde själv. Han blev upptäckt av en militär man vid namn Hosed tillsammans med två följeslagare, och efter att ha utkämpat en strid och blivit av med sina vapen, blev han huvudet avhugget”.[16] Stoignews broder, furst Nakon med familj lever vidare, antar kristendomen och leder Obotriternas federation och assimileras med tyskarna.[17] Nakoniderna stannar i Mecklenburg och grundar det Mecklenburgiska furstehuset, medan eventuella ättlingar till Stoignew, om sådana fanns, sannolikt flyttade till sina slaviska stamförvanter i Polen.[18] Det är sannolikt att så är fallet, eftersom namnet Stoignew återkommer redan 60 år senare år 1015, då en viss Stoignew omnämns som den Polske kungens utsände till den tyske Kejsaren Heinrich år 1015 för att förhandla om frigivningen av kungens son som tillfångatagits av tyskarna. Sannolikt skulle han inte ha burit det namnet, om han inte var ättling eller släkt med fursten Stoignew.

 

Generation 3 Söner till Gnupa (Knut)

  1.           Sigtrygg, Furste över Wagrierna. (Zygfryda syna Knoba (Sigtrig Knups son)
  2.           Harald, Hardegon från Nortmannia Harolda (Chmielinska 1963)

 

Generation 4 Son till Sigtrygg

  1.           Selibur, Furste över Wagrierna. Selibur Härskare över Wagrierna. † före 955 Selibur/ "Желибор" (f. ca 870) härskare över Wagrierna. LXVIII. Det fanns två underkungar som var underställda hertig Hermann år 966/967 och som hade utsetts av stammens äldste; den ena hette Selibur och den andra Mistav/Mistiwoi (Nakons son). Selibur styrde över Wagrierna, medan Mistav styrde över Abodriterna. Eftersom de ofta anklagade varandra, blev Selibur slutligen genom rättegång dömd av hertigen och bötfälld med femton silvermynt.[19]

 

Generation 5 Son till Selibur

  1.           Sederich, † efter 1020. Var Elbeslavisk furste som regerade från år 967 till 1020 i östra Holstein, i borgen Starigard (Oldenburg) över obotritiska delstammen Wagrierna. En härkomst från Wagrien, låter med sitt läge nära Danmark och det nordiskklingande namnet Sygtrigg förmodas. Möjligen togs Sederich som gisslan av den sachsiske greven Herrman Billung i Lüneburg. Widukind berättar i sin Sachsenchronik att Selibur, son till de Wagriska furstarna var i Herrmans förvar.[20] Efter en anteckning från Anton Christian Wedekind, som inte längre kan verifieras idag, om hans publicerade nekrolog över kyrkan St. Michael i Lüneburg, sägs det att Sederich var gift med den sachsiska adliga Weldrud, en släkting till Hermann Billung. Han härskade samtidigt med Udo, härskare (Samtherrscher) över Obotriterna, d.v.s. härskare över samtliga Obotritiska stammar (ättling i fjärde led efter fursten Nakon, Stoignews bror). Ännu för år 1020 finns dokumentation som stöder Sederichs deltagande som ledare för wagriskiska understammen vid en överläggning mellan ärkebiskop Unwan, den danske kungen Knut II den Store och det abodritiska samhärskaren Pribignew i Hamburg. Även den sachsiska hertigen Bernhard II från Billungernas ätt kan ha deltagit i detta möte.[21]


[1] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 112.

[2] Se Vikingakungens Guldskatt, Svens Rosborn och Tomas Sielski 2021. ISBN 978-91-986780-1-7. S 325 i den Engelska versionen. Excerpter ur Gesta Wulinensis ecclesiae pontificium, krönika för klostret i Wollin år 943, som omnämner ett invasionshot i Danmark vid kung Viljamur av Danmark, som fortfarande var ett barn flydde på grund av hotet av invasion från prins Stojgnews trupper.

[3] Bernhard Friedmann: Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts. (= Osteuropastudien der Hochschulen des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 197). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05886-0, S. 256 mit Hinweis auf einen bei Anton Christian Wedekind: Noten zu einigen Geschichtschreibern des deutschen Mittelalters. Bd. 3: Note LXXI – XCIV und Beilagen aus theils ungedruckten Handschriften, Nr. V – LIV. Perthes und Besser, Hamburg 1836, S. 4 wiedergegebenen Eintrag im Nekrolog der Kirche St. Michael in Lüneburg; vgl. dazu auch Gerd Althoff: Adels- und Königsfamilien im Spiegel ihrer Memorialüberlieferung. Studien zum Totengedenken der Billunger und Ottonen (= Münstersche Mittelalter-Schriften. Band 47). Fink, München 1984, ISBN 3-7705-2267-2, S. 387, der Wedekinds Anmerkung übernimmt.

[4] Wolfgang H. Fritze: Probleme der abodritischen Stammes- und Reichsverfassung und ihrer Entwicklung vom Stammesstaat zum Herrschaftsstaat. In: Herbert Ludat (Hrsg.): Siedlung und Verfassung der Slawen zwischen Elbe, Saale und Oder. Gießen 1960, S. 141–219, hier S. 161ff.

[5] Adam von Bremen I, 48. Adam von Bremen: Bischofsgeschichte der Hamburger Kirche. (= Ausgewählte Quellen zur Deutschen Geschichte des Mittelalters. Band 11). Übersetzt von Werner Trillmich. Freiherr vom Stein Gedächtnisausgabe: Darmstadt 1978, ISBN 3-534-00602-X, S. 137–499.

[6] Knabenschuh Dieter. Amt Lenzen-Elbtalaue. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft! ISBN 3-930401-09-2 S 33.

[7] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S S 53.

[8] Sven Rosborn. The Viking Kings golden Treasure. Exakta Print AB, Malmö 2021. ISBN 978-91-986780-1-7. S 128-129.

[9] Scriptores Rerum Germanicarum. Annales Hildesheimenses. Georgius Waitz. Fr. Culeman. Hannover 1878.  S 20.

[10] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 130.

[11] Lutz Mohr: Das Blutbad und Strafgericht an der Raxa. Obotriten und Lutizen kämpften an der Recknitz mit der Streitmacht König Ottos I. um Unabhängigkeit oder Unterwerfung. In: STIER und GREIF. Blätter zur Kultur- und Landesgeschichte in Mecklenburg-Vorpommern, Jg. 21, Schwerin 2011, S. 59–68.

[12] Om Nakon och Stoignews öde, se t.ex. Baltische Studien. Gesellschaft für Pommersche Geschichte und Alterthumskunde. 22 Jahrgang. Stettin 1869. Die Luitzen und Obotriten S 309 samt 311.

[13] Se Vikingakungens Guldskatt, Svens Rosborn och Tomas Sielski 2021. ISBN 978-91-986780-1-7. S 325 i den Engelska versionen. Excerpter ur Gesta Wulinensis ecclesiae pontificium, krönika för klostret i Wollin år 943, som omnämner ett invasionshot i Danmark vid kung Viljamur av Danmark, som fortfarande var ett barn flydde på grund av hotet av invasion från prins Stojgnews trupper.

[14] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 103.

[15] Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde, Band 45 Friedrich Wigger, Bericht des Ibrahim Ibn Jaküb über die Slawen aus dem Jahre 973. (1880), S S 8.

[16] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 134. ”Sclavus barbarico more frendens et multa convicia evomens irrisit Geronem imperatoremque et omnem exercitum, sciens eum multis molestiis agravatum. Gero ad haec commotus, ut erat animi ardentissimi: Crastinus, inquit, dies declarabit, tu et populus tuus fortes viribus sitis an non. Cras enim nos vobiscum congredientes procul dubio videbitis. Gero denique, olim licet multis gestis insigniis clarus haberetur, iam tamen magnus ac celebris ubique predicabatur, eo quod Sclavos qui dicuntur Uchri cum magna gloria cepisset. Gero reversus in castra retulit quae audierat. Imperator vero de nocte consurgens iubet sagittis et aliis machinis ad pugnam provocare, et quasi vi flumen paludemque trancendere velle. Sclavi autem hesterna comminatione nichil aliud arbitrari ad pugnam pariter conspiravere, iter totis viribus defendentes. At Gero cum amicis Ruanis militario ferme uno a castris deschendens hoste ignorante tres pontes celeriter cunstruxit et misso nuntio ad imperatorem totum exercitum revocavit. Quo viso barbari et ipsi obviare legionibus contendunt. Pedites barbarorum dum longiorem viam currunt et certamen ineunt, fatigatione dissoluti militibus citius cedunt; nec mora, dum fugae presidium quaerunt, obtruncantur.  LV. Stoinef autem colle eminenti cum equitibus eventurum rei expectabat. Socios inire fugam cernens fugit et ipse, lucocue quodam cum duobus satellitibus repertus a viro militari, cuius vocabulum erat Hosed, certamine fatigatus armiscue nudatus capite caesus est.”

[17] Se t.ex. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft. Dieter Knabschuh. Herausgeber Amt Lenzen-Elbtalaue. Adolph Fürst & Sohn GmBH, Berlin 1994. ISBN 3-930401-09-2 S 22-23.

[18] Om Nakon och Stoignews öde, se t.ex. Baltische Studien. Gesellschaft für Pommersche Geschichte und Alterthumskunde. 22 Jahrgang. Stettin 1868. Die Luitzen und Obotriten S 309 ff.

[19] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 142. Se även Robert Beltz: Mistewoi (Mistizlav) I Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde, Band 61 (1896), S. 30-36.

[20] Paul Hirsch, Hans-Eberhard Lohmann (Hrsg.): Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvey. Monumenta Germaniae Historica. Scriptores. 7. Scriptores rerum Germanicarum in usum scholarum separatim editi. Bd. 60. 5. Auflage. Hahn, Hannover 1935. (Widukind III, 68)

Samt.

Adam von Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. In: Werner Trillmich, Rudolf Buchner (Hrsg.): Quellen des 9. und 11. Jahrhunderts zur Geschichte der Hamburgischen Kirche und des Reiches. Fontes saeculorum noni et undecimi historiam ecclesiae Hammaburgensis necnon imperii illustrantes (= Ausgewählte Quellen zur deutschen Geschichte des Mittelalters. Freiherr-vom-Stein-Gedächtnisausgabe. Bd. 11). 7., gegenüber der 6. um einen Nachtrag von Volker Scior erweiterte Auflage. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2000, ISBN 3-534-00602-X, S. 137–499.

[21] Bernhard Friedmann: Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts. (= Osteuropastudien der Hochschulen des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 197). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05886-0, S. 256 mit Hinweis auf einen bei Anton Christian Wedekind: Noten zu einigen Geschichtschreibern des deutschen Mittelalters. Bd. 3: Note LXXI – XCIV und Beilagen aus theils ungedruckten Handschriften, Nr. V – LIV. Perthes und Besser, Hamburg 1836, S. 4 wiedergegebenen Eintrag im Nekrolog der Kirche St. Michael in Lüneburg; vgl. dazu auch Gerd Althoff: Adels- und Königsfamilien im Spiegel ihrer Memorialüberlieferung. Studien zum Totengedenken der Billunger und Ottonen (= Münstersche Mittelalter-Schriften. Band 47). Fink, München 1984, ISBN 3-7705-2267-2, S. 387, der Wedekinds Anmerkung übernimmt.



    Nakoniderna

    Generation 2 Barn till Nakon + 965

    1.                Mistewoi/Mistislaw (I) Furste av Obotriterna. F. ca 940-950 + 990. Son till Nakon. Tar över tronen från sin far år 967. Den Obotritiske fursten Mistewoi vinner kriget över Markgreve Gero + 965. Den Obotritiska samväldesshärskaren Mistivoj var med vid påskfirandet i Quedlinburg 984. Detta trots att en Obotritisk attack skett mot germanerna under föregående år 983 under det stors slaviska upproret då Lutizernas förbund plundrade Havelberg och Brandenburg och brände ned Hamburg. Efter utvisningen av Mstislav uppenbarade sig det Obodritiska kungadömet återigen som en del av stammen. De hedniska prinsarna Anadrog och Gneus styrde i Wagrien och Polabien, Mistislavs kristna son Udo tar över Obodriternas stam.[1]

     

    Generation 3 Barn till Mistiwoj + ca 990

    1.                Mistislaw (II) Död efter 1018. Elbeslavisk furste som regerade från 990/995 till 1018 i Mecklenburg och östra Holstein över Obotriterna. Under ledning av den sachsiska hertigen Bernhard I deltog Mistislaw år 982 i Otto II:s fälttåg mot saracenerna i södra Italien, varifrån han återvände med endast ett fåtal överlevande. I det efterföljande slaverna i upproret år 983 förlorade Nakoniderna överhögheten över flera obodritiska undergrupper till de segrande Liutizen. När Mistislaw efter sin fars Mistiwojs död mellan 990 och 995 tog över tronen försökte han att upprätta en kunglig makt över de återstående undergrupperna. Medan han säkrade stöd från kyrkan och riket, allierade sig den inre obodritiska oppositionen med Liutizen. Från och med år 1003 förlorade Mistislaw gradvis stöd från de sachsiska härskarna genom Heinrich II:s allians med Liutizen mot den polska fursten Boleslaw I, och till slut kunde han inte längre försvara sig. I februari 1018 invaderade Liutizen Obodritenriket, uppmuntrade befolkningen att resa sig, och tvingade Mistislaw att fly till den sachsiska Bardengau.Nyare forskning bedömer Mistislaw främst som en kristen slavisk furste med nära kopplingar till riket. Trots stöd från kyrkan och det sachsiska hertigdömet misslyckades hans försök att omvandla Abodritenriket från en personbaserad stat till en territoriell stat.
    2.                Tufa gift med den danske kungen Harald Blåtand. På en runsten: ”i Tufa (Tove), Mistivis datter, Harald den Godes, Gorms søns kone, lod gøre kumbl efter sin mor. Den her omtalte Harald, der ellers kendes som Harald Blåtand, ser dermed ud til at have været gift med en Tove, der opgav at være datter af Mistivoj”. Hon var gift före Haralds död 985/7, omkring 976.[2]

     

    Runsten: Sønder Vissing-stenen 1: Tove Mistvis dotter, Harald den Godes, Gorms sons hustru, lät göra stenen efter sin mor. ”tufa : lRt : kaurua : kubl : mistiuis : tutiR : uft : muþur : sina : kuna : harats : hins : kuþa : kurms : sunaR”

     

    Generation 4 Barn till Mistislaw f. ca 940 + ca 999

    1.                Udo/Pribbignew Prins av obotriterna f. ca 970 + 1030. Stammarna Linonen (Lenzen) och Wilzen blir självständiga stammar i ca 150 år i Lenzen. År 1030 mördas Prins Udo, son till Mistewoi av hertig Bernhard. Efter mordet av sin far Udo av Sachsaren Bernhard, i norra Albingien 1032, startade sonen Gottschalk en hämndkampanj tills hertig Bernhard II av Billung tillfångatog och förvisade honom. Under ledning av den sachsiska hertigen Bernhard I deltog Mistislaw år 982 i Otto II:s fälttåg mot saracenerna i södra Italien, varifrån han återvände med endast ett fåtal överlevande. I det efterföljande slaverna i upproret år 983 förlorade Nakoniderna överhögheten över flera abodritiska undergrupper till de segrande Liutizen. När Mistislaw efter sin fars Mistiwojs död mellan 990 och 995 tog över tronen försökte han att upprätta en kungalik makt över de återstående undergrupperna. Medan han säkrade stöd från kyrkan och riket, allierade sig den inre abodritiska oppositionen med Liutizen. Från och med år 1003 förlorade Mistislaw gradvis stöd från de sachsiska härskarna genom Heinrich II:s allians med Liutizen mot den polska fursten Boleslaw I, och till slut kunde han inte längre försvara sig. I februari 1018 invaderade Liutizen Abodritenriket, uppmuntrade befolkningen att resa sig, och tvingade Mistislaw att fly till den sachsiska Bardengau. Nyare forskning bedömer Mistislaw främst som en kristen slavisk furste med nära kopplingar till riket. Trots stöd från kyrkan och det sachsiska hertigdömet misslyckades hans försök att omvandla Abodritenriket från en personbaserad stat till en territoriell stat.

     

    Generation 5 Barn till Prins Udo ca 970 + 1030

    1.                Gottschalk Född cirka år 1000, avliden år 1066. Han var son till den kristne abodritfursten Udo och uppfostrades i klostret Sankt Michael i Lüneburg. Regeringstid 1030-1066. Kristen (allierad med kejsare Konrad II 1027-1039).[3] År 1032 gick Gottschalk i exil i Danmark och stred under kung Knut den store i England och Normandie. I och med Knuts död 1035 trädde han i tjänst hos den senare danske kungen Sven Estridsson, vars dotter Sigrid han gifte sig med. År 1043 etablerade han en abotritisk territoriell stat. Gottschalk mördades i Lenzen den 7 juni 1066.[4]

     

    Generation 6 Barn till Fürst Gottschalk ca 1000 + 1066

    1.                Buthue/ Budivoj /Budziwoj. F. ca 1030. + 1075. Nakonoidernas prins 1066-1071. Budivoj, son till Gottschalk ur dennes första äktenskap, kunde under en kort tid stabilisera situationen i landet innan han fick fly från den hedniske prinsen Kruto av Wagrierna. Budivojs försök att återta makten med en kontingent trupper från områdena Bards, Holsten, Stormaren och Dithmars, som Hertig Magnus av Billung hade lagt under sig, slutade 1073 med Budivojs död nära Plön. Gottschalks änka Sigrid, utvisades från Mecklenburg och flydde till sin far i Danmark med sin son Heinrich, som senare kom att bli kung Heinrich av Obotriterna.

     

    Generation 7 Barn till Furst Budvioj (ca 1030 + 1075) och Sigrid Estridsson

    1.                Heinrich 1090-1127 Kung av Obotriterna, rex slavorum. Även kallad Heinrich von Alt Lübeck. Äktenskap 1 Slavina. Äktenskap 2 Furst Krutos änka. För att befästa sitt anspråk på att regera över Wagrien gifte sig Heinrich med Fursten Krutos änka och lade med hjälp av hertig Magnus av Billung under sig den kombinerade armén av Polaberna och Obodriterna i slaget vid Schmilau. Han erövrade sedan 14 av de 18 borgarna i Obodriternas land och utvidgade sitt direkta herravälde till Kessiner och Zirzipan, medan Lutici och alla stammar i Pommern fram till Oder var skyldiga att betala tribut till honom. Han slöt ett fredsfördrag med de nordalbinska sachsarna, som förpliktade dem att följa armén. Heinrich omtalas i samtida källor som slavernas kung. Efter Kung Heinrichs död delade flera furstar på Obodriternas rike. Efter hans död 1127 kämpade hans söner Knut och Svantipolk sinsemellan om överhögheten, men Svantipolk mördades och Knut föll i strid.[5]Överhögheten föll då 1129 på Knud Lavard, underställd av Lothar von Supplinburg, medlem av den danska kungafamiljen, som hade köpt förläningen av Lothar till ett högt pris. När Knud mötte en våldsam död 1131 i den danska trontvisten upphörde det abodritiska samstyret. Det Obodritiska riket upplöstes i de partiella stamfurstendömena Wagria och Polabia i väster under Heinrichs brorson Pribislav och Obodriternas, Kessiner och Zirzipanens länder under Niklot i öster.[6]
    2.                Pribislaw ? död efter 1156. Pribislaw var en abodritisk furste från ätten Nakoniden, som härskade över abodritiska delstammarna Wagrierna och Polaberna från 1131 till senast 1142. Hans konstitutionella roll efter 1142 är oklar. Ännu år 1156 framträdde han i Lübeck gentemot biskop Vizelin från Oldenburg som talesman för den slaviska befolkningen. Pribislaw var son till den nakonidiska fursten Budivoj och brorson till den abodritiska samfursten Heinrich av Alt-Lübeck. Efter mordet på den abodritiska samfursten Knud Lavard stötte man på Pribislaw år 1131 i Helmold von Bosaus slavernas krönika, först som furste över abodritiska delstammar av Wagrier och Polaben. Hans snabba nedgång berodde på hämndtåg från Holstein 1138/39 mot de hedniska slaverna och den wagriska konkurrensen från Kruto-ätten. År 1142 förlänade den sachsiska hertigen Heinrich der Löwe Adolf II von Schauenburg med Segeberg och hela Wagrien samt Heinrich von Badewide med Ratzeburg och Polabernas land. Pribislaws ställning efter 1143 förblir oklar. Endast år 1156 förekommer han igen i källorna: som uppenbarligen maktlös, men förmögen man, deltog han i en gudstjänst i det wagriska Oldenburg, som förkroppsligande av "slavernas reträtt och förfall" (Lammers) i Nordelbien.[7]
    3.                Niklot (1090 - augusti 1160) var en hövding eller furste av de slaviska abodriterna och en förfader till huset Mecklenburg. Han blev hövding över abodritförbundet, inklusive Kissini och Circipani, mellan åren 1130 och 1131. Han behöll denna position fram till sin död 1160. Samtidigt var han herre över Schwerin, Quetzin och Malchow. I nästan 30 år motsatte han sig sachsiska furstar, särskilt Heinrich der Löwe under Wendiska korståget. Niklot började sitt öppna motstånd när den tyske kungen (senare kejsaren) Lothar III överlämnade obodritriket till sin danske vasall Knut Lavard. Tillsammans med Pribislav av Wagrien, son till Budivoj och brorson till Henrik, kämpade Niklot mot Lothar och Knut. Efter mordet på Knut år 1131 delade Niklot och Pribislav upp obodriternas land, där Niklot fick de östra områdena. För att försvaga Pribislav i kommande år allierade sig Niklot med sachsiska härskare, särskilt med greve Adolf II av Holstein, och tillät slaviska pirater att attackera danskarna.[8] Sachsiska allierade till fursten vände sig mot honom under Wendiska korståget 1147. Trots att Niklot motstod belägringen av sin fästning i Dobin, tvingades han betala tribut till de kristna korstågsfararna. Därefter kom han överens om fredliga villkor med Adolf av Holstein, hertig Henrik Lejon av Sachsen och Henrik av Ratzeburg. Efter den kristne obodritiske fursten Heinrichs död sägs det att Niklot eventuellt avvisade kristendomen till förmån för traditionella hedniska övertygelser. Detta är dock osäkert; enligt Helmolds Chronica Slavorum lovade Niklot att kristna sina länder som en del av fredsavtalet, och i slutet av 1150-talet skrev han till Henrik Lejon: "Låt Gud som är i himlen vara er Gud; ni ska vara vår Gud, och det är tillräckligt för oss. Ni ärar Honom, och i gengäld ska vi ära er."[9] År 1158 började kung Valdemar den store av Danmark betala Henrik der Löwe för hans hjälp, vilket fick Niklot att hämnas. Den danska kungen och den sachsiska hertigen förenades sedan 1160. Medan danskarna ödelade kusten och distraherade Rani, dödade sachsarna Niklot i hans fästning Burg Werle; Obodritens område delades till stor del av de kristna.[10] Niklots död avslutade den slaviska kontrollen över Mecklenburg fram till Peene.

     

    Generation 8 Barn till Kung Heinrich av Obotriterna

    1.                Zwantepolck + 1128 Härskade i Obotriternas land 1127 till sin död i strid mot det tyska riket år 1128.
    2.                Waldemar + 1124 i strid
    3.                Mistowoi Medregent, fältherre. Betydelse av namnet på polska är Stadsbekämparen Miasta betyder stad och voj betyder Kamp.
    4.                Ärvde herrskapet i Obotriternas välde 1127 + 1128 i strid.[11]

     

    Generation 8 Barn till Niklot (1090-1160)

    1.                Pribislav/Heinrich. Pribislav, med det tyska namnet Heinrich, blev 1167-1178 obodritisk prins och furste av Mecklenburg. Han återtog sitt arv som furste av Mecklenburg genom att underkasta sig det sachsiska länssystemet. Pribislav var en av tre söner till obodritfurst Niklot, som dödades år 1160 under en gemensam kampanj av hertig Henrik Lejon av Sachsen och kung Valdemar den store av Danmark. Obodriternas område delades i stor utsträckning under sachsiskt herravälde, men Pribislav fortsatte att kämpa mot Henrik från befästningen i Werle vid Warnow nära Rostock, det enda område som hade lämnats kvar för Pribislav och hans bror Wertislav.[12] Niklots söner organiserade en omfattande uppror mot sachsiskt styre 1163. Medan Wertislav och större delen av den slaviska adeln fångades av Henrik under belägringen av Werle, förstörde Pribislav många av de tidigare obodritiska borgarna, inklusive Mecklenburg, där alla manliga försvarare från Flandern massakrerades.[13] Efter att Pribislav hade återtagit Malchow och Quetzin undertryckte Henrik Lejon upproret med mycket blodspillan. Wertislav blev offentligt hängd i Malchow. Med stöd från en dansk flotta besegrade den sachsiska armén slaverna i den blodiga slaget vid Verchen 1164. Pribislav flydde sedan till Pommern men genomförde senare plundringståg i grevskapen Schwerin och Ratzeburg. Den zisterciensiska missionären Berno von Amelungsborn övertygade Pribislav att ställa sig på kristnas sida mot de hedniska slaverna. I konflikt med den sachsiska adeln och på jakt efter en allierad återinsatte Henrik Pribislav som furste av Mecklenburg, Kessin och Rostock 1167; grevskapet Schwerin förblev under kontroll av de frankiska saxonerna. Pribislav dog av en skada han fick under en turnering i Lüneburg den 30 december 1178, och hans kropp begravdes i St. Michaelis-kyrkan i Lüneburg. År 1219 flyttades hans kvarlevor av sonen Heinrich Borwin till det nybyggda Doberaner Münster, där de nu finns i en sarkofag i Pribislavs kapell. Pribislavs återinrättande i makten grundade en ursprungligen slavisk dynasti i Mecklenburg, som varade fram till 1918. Jämfört med det hade områdena Polaben och Wagrier i väster övertagits av sachsiska herrar.
    2.                Wertislav var far till Nikolaus I, herre av Mecklenburg. Wertislav och en stor del av den slaviska adeln fångades av Henrik under belägringen av Werle.[14]

     

    Generation 9 Barn till Wertislaw

    1.                Nikolaus (även Niklot, * före 1164; † 25 maj 1200 vid Waschow) var furste av Mecklenburg från och med 1178. Han var son till obodritfurst Wertislaw, herre över Rostock. Han kämpade med danskarna och Fredrik I mot Heinrich der Löwe och ledde, stödd av danskarna, krig mot sin kusin Heinrich Borwin mellan 1183 och 1185. Detta familjekrig i Mecklenburg och bristen på hjälp utifrån gav den danska kungen Knut VI möjlighet att stärka sin position vid Östersjön. Således var Nikolaus I och hans kusin tvungna att underkasta sig danskarna som vasaller 1185. Han fick dock Rostocks herravälde som förläning. I kriget mot Adolf III av Schauenburg och Holstein i allians med danskarna dog han barnlös den 25 maj 1200 (eller 1201) i slaget vid Waschow, vilket säkrade furstendömet Mecklenburg området i nuvarande sydvästra Mecklenburg.

     

    Generation 9 Barn till Pribislaw

    1.                Heinrich Borwin I (Buruwe), furst av Mecklenburg († 28 januari 1227) från huset Mecklenburg var herre över Mecklenburg från 1178 fram till sin död 1227. Han var son till obodritfurst och herre över Mecklenburg Pribislaw från dennes första äktenskap med en okänd slavisk adelsdam. Efter sin fars död den 30 december 1178 under en turnering vid hertig Henrik Lejons hov i Lüneburg övertog han tronen. Han var gift med Mathilde, dotter till Henrik Lejon från dennes utomäktenskapliga förhållande med Ida, dotter till greve Gottfried von Blieskastel. I äktenskapet föddes två söner, Nikolaus II († 1225) och Heinrich Borwin II († 1226). I sitt andra äktenskap var Heinrich Borwin I gift med en annars okänd Adelheid. Med henne hade han en dotter Elisabeth († 1265), abbedissa i Wienhausen från 1241. Heinrich Borwin I befann sig under lång tid i krig med sin kusin Nikolaus I (Niklot), son till Wertislaw. Denna familjekonflikt i Mecklenburg och bristen på yttre hjälp gav den danske kungen Knut VI möjlighet att stärka sin ställning vid Östersjön. Danskarna lyckades ta Heinrich Borwin till fånga, vilket ledde till att han – liksom Nikolaus I – underkastade sig som vasall och avträdde Rostock till danskarna. Han fick dock tillbaka det som ett län år 1200. År 1201 deltog han i slaget vid Stellau. Som tack för detta erhöll han 1203 Gadebusch och Ratzeburg som län. Åren 1218/19 stödde han Danmark i erövringen av Estland och 1225–1227 mot Schauenburgarna. Det är på Heinrich Borwin som återgrundandet av städerna Rostock och Wismar samt grundandet av klostren i Dobbertin, Tempzin och Neukloster kan tillskrivas.


    [1] Wolfgang H. Fritze: Probleme der abodritischen Stammes- und Reichsverfassung und ihrer Entwicklung vom Stammesstaat zum Herrschaftsstaat. In: Herbert Ludat (Hrsg.): Siedlung und Verfassung der Slawen zwischen Elbe, Saale und Oder.W. Schmitz, Gießen 1960, S. 141–219, hier S. 163.

    [2] Christian Lübke: Die Beziehungen zwischen Elb- und Ostseeslawen und Dänen vom 9. bis zum 12.Jahrhundert : eine andere Option elbslawischer Geschichte ? in: Ole Harck, Christian Lübke (Hrsg.): Zwischen Reric und Bornhöved. Steiner, Stuttgart 2001, S. 23–36, hier S. 31.

    [3] Ruth Bork: Die Billunger. Mit Beiträgen zur Geschichte des deutsch-wendischen Grenzraumes im 10. und 11. Jahrhundert. Dissertation, masch., Greifswald 1951, S. 128.

    [4] Knabenschuh Dieter. Amt Lenzen-Elbtalaue. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft! ISBN 3-930401-09-2 S 36.

    [5] Helmold I, 48.

    [6] Helmold I, 52, 71.

    [7] Helmold von Bosau: Chronica Slavorum, Band 1, Kapitel 52f, 55, 83f; B. Schmeidler (MGH SRG [in us. schol.] 32, 1937).

    [8] Christiansen, Eric (1997). The Northern Crusades. London: Penguin Books. ISBN 0-14-026653-4. S 65.

    [9] Zaroff, Roman (2001). "Perception of Christianity by the Pagan Polabian Slavs". Studia Mythologica Slavica. S 92.

    [10] Christiansen, Eric (1997). The Northern Crusades. London: Penguin Books. ISBN 0-14-026653-4. S 66.

    [11] Bork Ruth: Die Billunger. Mit Beiträgen zur Geschichte des deutsch-wendischen Grenzraumes im 10. und 11. Jahrhundert. Dissertation Greifswald 1951 S. 157,160,185-188 

    [12] Tschan, Francis Joseph (1935). The Chronicle of the Slavs by Helmold, Priest of Bosau. New York: Columbia University Press. S. 232.

    [13] Tschan, Francis Joseph (1935). The Chronicle of the Slavs by Helmold, Priest of Bosau. New York: Columbia University Press. S. 255.

    [14] Tschan, Francis Joseph (1935). The Chronicle of the Slavs by Helmold, Priest of Bosau. New York: Columbia University Press. S. 255.


    DIRSICO-STOIGNEW, FURSTAR, GREVAR OCH RIDDARE (PRIGNITZ, SACHSEN, POLEN, SCHLESIEN) födda ca 990 – 1299

     

    Generation 2 Barn till abotritiske fürsten Stoignew (Ca 905-955)

    1.               Stoignew (II). Trol. Stoignew (I)s son, eller möjligen sonson, eftersom han har samma förnamn, vilket följer de slaviska namngivningsprinciperna, där en av sönerna oftast fick samma namn som sin far eller en variant därav. Stoignew omnämns år 1015 som den Polske kungen Boleslaws utsände. D.v.s. han står den Polska kungamakten mycket nära och har förmodligen fått beskydd av den Polske regenten. Familjens betydande godsinnehav från Machow vid krakow upp till Prignitz, med stamgodset i Polen, visar att familjen härstammar från öster. Stoignew omnämns i följande kontext år 1015. Mot rådet från ärkebiskop Gero, som också fick majoritetens godkännande från furstarna, beslutade Kejsare Heinrich att släppa Boleslavs son Miesco fri och hedersamt föra honom till fadern. Både sonen och fadern krävdes på löfte ”ut nullum cesari incommodum amplius inferrent nec suos decipi paterentur amicos”.[1] Löftet gavs men hölls inte. Troligtvis som ett resultat av detta, lät kejsaren från Pöhlde, där han firade jul, rikta uppmaningen till Polens hertig att infinna sig i Merseburg inför honom till påsk år 1015.[2] Boleslav skickade, troligen som svar på inbjudan, ett sändebud vid namn Stoignew till kejsaren för att lösa tvisten med sin frus bröder i januari/februari 1015 i västra delen av riket tillsammans med Markgreve Hermann av Meissen, Polenhertigen Boleslaws svärson, som tros ha vistats hos Thietmar i Frankfurt i februari 1015 för att be om nåd för sina släktingar, där kejsaren Heinrich och flera furstar var närvarande vid en högtidlig hovsammankomst där en gränsstrid mellan Eichstädt och Bamberg löstes. Den fullständiga lösningen av tvisten ägde dock först rum vid riksdagen i Aachen, (se även 1017 s. 223 nr 1), men Boleslav själv var frånvarande vid mötet i Merseburg där kejsaren enligt Thietmar anlände på onsdagen före påsk, det vill säga den 6 april, eftersom Stoignew avsiktligt hade rapporterat något annat än vad kejsaren hade befallt. Istället kom hans svärson Markgreve Hermann av Meissen tillsammans med Stoignew och presenterade nya förslag. Men kejsaren genomskådade Stoignews list (Stoignew bevisades vara falsk och skapade förvirring inför kejsaren och furstarna) och Thietmar insisterade på att hertigen personligen skulle närvara. Då blev Boleslav återigen kallad av kejsaren för att försvara sig eller korrigera sin olydnad, (se kapitel 4, i början). Han vägrade att närvara inför kejsaren, men begärde att dessa frågor skulle tas upp inför sina egna furstar.[3] För tredje gången sändes en inbjudan till Boleslav, denna gång med ett bestämt befäl att överlämna markerna år 1015 enligt Quedlinburg-annalerna. Kejsaren beslutade också att sända en delegation till Boleslav för att återställa de områden han hade tagit. Boleslav svarade högmodigt som han brukade och sa att han inte bara ville behålla sina egna territorier utan hellre plundra andras. Upprörd över detta förberedde han sig för krig och kallade till vapen många tappra män, med vilka han nådde Polens gränser.  I början av juli påbörjades fälttåget efter att kejsaren hade begett sig till Magdeburg och bett den helige Mauritius om skydd (Thietmar VIII 16 VII 11). Sedan fortsatte de med sin armé till platsen Sclancisvordi nära Scheltz, i Lausitz (I 55). Enligt Kurze gick de vidare till Kunzewerda nära Torgau och passerade Furtmühle vid gränsen mellan Trossin och Meltitz. Därifrån fortsatte de med den samlade armén och vållade stor skada för lokalbefolkningen och markgreve Gero (8 juli). ”Vi hade vårt möte den 8 juli för att försvara och skydda invånarna i området från plundring. Efter att våra trupper hade passerat floden Elbe väntade kejsarinnan och jag med henne i Merseburg på kejsarens ankomst till detta område. När våra trupper nådde Lusici blev de anfallna av en stor styrka som kom från garnisonen i staden Ciani-Zahna. När de insåg detta dödade de en stor del av fienden” (kapitel 17). Sedan fortsatte kejsaren till Oder-floden till platsen som kallas Crosna (Crossen) och skickade en trupp av de bästa soldaterna till Miesco, som var stationerad på högra stranden, för att påminna honom om det löfte han hade gett och för att be honom att inte genom sin kapitulation riskera att hans far och hans trupper förlorade sina tillgångar. Miesco avböjde detta begäran med hänvisning till de förpliktelser han hade gentemot sin far och sina trupper (kapitel 18). Samtidigt begärde hertig Bernhard och hans anhängare, tillsammans med biskopar och grevar, stöd från Boleslav och fick honom att stödja dem vid Oder-floden där de befästade sig från alla håll (kapitel 18, 12 juli). Men kejsaren, efter att ha passerat Oder-floden på Kristi första martyr (3 augusti), besegrade den motvilliga polska folkmassan och ingen av de tyska trupper föll, förutom ungdomen Hodo, etc. Interim Bernhardus dux cum suis fautoribus episcopis et comitibus et profanorum turba Liuticiorum ab aquilone Bolizlavum peciit et hunc presentem munita undiquessecus Odera habuit c 18 VII 12 Cesar autem in inventione Christi protomartiris 3 August Oderam transmeans reluctantem Poleniorum multitudinem admodum prostravit et nemo ex nostris nisi Hodo iuvenis cum – etc”[4]
    2.               Siegfried. Troligen född omkring 945. När den antagna fadern Stoignew mördades år 955 efter slaget vid Raxa, fanns det en god anledning att uppfostra barnen av den vendiska fursten i den kristna tron, för de tyska erövrarna. Detta skedde faktiskt i klostret i Lüneburg, precis som det berättas i sägnen om Roswitha von Mellen."”Om den megalitiska graven i Mellen, vid Lenzen i Prignitz finns en legend. Här vid graven sägs att den slaviske furstesonen Siegfried, som var uppväxt i den kristna tron, gick det sorgliga ödet tillmötes att han blev mördad av sin hedniske rival. Han begravdes även där.   Enligt legenden fanns under den tid som kallades Slavernas tid, i Prignitz ingen skönare mö än Roswitha, dotter till Herr Ludowin von Mellen. Denne var en förmögen och inflytelserik man. Hans förmögenhet hade tillkommit honom som krigsbyte under många krigståg. Det enda som felades honom var en son som hade kunnat ärva allt och föra familjen vidare. Detta fick honom att bli en förbittrad fiende till kristenheten och han beslöt att hans enda dotter, endast skulle få gifta sig med en hedning. Däremellan hade bud om Roswithas skönhet spritt sig och lockade friare från när och fjärran. Den ende som föll den stränge fadern i smaken var Jagomir, som till hövdingen Dragid, en hedning tillika rövare. Genast lovade Ludowin sin dotter den till kristenheten svurne fienden.  Roswitha kunde inget göra däremot, men var inte intresserad av den råe Jagomir. Hon hade istället förälskat sig i Siegfrid, son till Herr von Stavenow. Siegfried var allt annat än en hedning, som kristen och utbildad vid klostret i Lüneburg höll Siegfried en djup avsky för all grymhet. Under lång tid hade denna söta hemlighet undanhållits den råe Jagomir, som sedan han fått reda på den bara hade en tanke: att eliminera sin förmodade rival. Möjligheten lät inte vänta på sig. En kväll träffades det älskande paret utanför byn för en promenad till sjön Rambow. Men efter några steg hoppade en mörk gestalt fram ur buskarna. Det var Jagomir som högg ned den oförberedde Siegfried med kniv. Siegfried blev begravd på stället där han mördades. Till hans åtanke, byggdes en grav: man tog de största stenarna som kunde hittas i området. Och Roswitha? Siegfrieds död kom hon aldrig över, hon förlorade sitt förstånd, vissnade bort och begravdes senare vid Siegfrieds sida. På varje årsdag efter Siegfrieds död kan man se henne: en vitklädd gestalt med ett blekt ansikte, sittandes på graven och sorgligt ropandes efter sin älskade”."[5]Legenden om Roswitha von Mellen, där Ludivin von Mellen bodde, Mellen är granngodset till Stavenow, kan sättas i ett mycket tydligt tidsmässigt spann. Greve Hermann, som kallas Hermann Billings son, beslutade sig för att anlägga ett nytt gränsslott mot venderna på det s.k. Kalkberge i Lüneburg, vilket började byggas omkring år 951. I slottet grundade han ett kloster för benediktinmunkar för att utbilda kompetenta missionärer och en skola för att kristna de vendiska barnen. Detta skedde före år 956. Kejsare Otto godkände hans initiativ och visade sig mycket nådig och mild mot den nya institutionen. År 956 den 13 augusti skänkte han tullrätten för salt (Sülzzoll) i Lüneburg till Klostret i Lüneburg.[6] Detta var alltså den institution som Siegfried som barn sattes i skola i och det var i samband med segern vid slaget vid Raxa som man på allvar började bygga upp de kristna institutionerna. Om det var Siegfrieds farbror Nakon, eller om han blev tillfångatagen efter slaget vid Raxa och satt i klostret av de erövrande Germanerna, vet vi givetvis inget om. Men, Nakon som var kristen, skonades uppenbarligen och regerade vidare i Obotriternas rike. Förmodligen, är det här som familjernas framtida ställning avgörs. Stoignews barn, kommer aldrig in i den regerande linjen, vilket istället Nakons ättlingar gör. Därför anses också Nakon i litteraturen vara den äldre brodern, denna slutsats är dock ifrågasatt och många anser att Stoignew var den äldre brodern som agerade självständigt som härförare. Skolan i klostret i Lüneburg som Siegfried gick i, startades alltså med syfte att kristna de slaviska barnen och kom till i samband med att germanerna vann över abotriterna vid slaget vid Raxa 955. Eftersom Stoignew är den ende fursten vi känner till med namnet Stoignew/Stavenow, måste alltså Sigfried ha varit hans son.

     

    Generation 3 Barn till Stoignew + efter 1015

    1.               Dirsico Född omkring 990. Dirsico omnämns 1028 då han tilldelas 4 kungsgårdar av Kejsare Conrad II. Han kejsarens ”Lieben Getreuen” och tilldelas allodialgods, d.v.s. ett litet eget rike utan krav på inflytande från Kejsaren eller någon annan makt.

     

    Generationerna 4-6 Okända barn och ättlingar till Dirsico Stoignew, ägare till bl.a. godset Circuitus Dirsicrai, vid Jauer.

     

    Generation 7 Barn till okänd Ättling till Dirsicraus, bl.a. ägare av området Circuitus Dirsicrai, Gassava, Contratovo, sjön Golse.

    1.                Dirsicraus-Stognew. Född omkring 1120. Omnämnd 1143, 1173 i Pommern, 1177 i Schaup. År 1143 den 28.4 anges att: Hertig Mesco-av Polen., i Gnezden; tar klostret Trzemeszno i sin vård och bekräftar donationerna som gjorts av ledarna och soldaterna i Polen till stöd för samma kloster. Greve Dirsicarius donerade därvid byarna Gassava och Conratovo med sjön Golse och alla dess förmåner.[7] År 1168 omnämns Dirsico som Kastellan i Demmin (PUB I 51a).[8] År 1174 omnämns Dirsico som vittne vid grundandet av Klostret Dargun, genom Berno Biskopen av Schwerin. Den Pommerske hertigen Kazimir Prins över Mecklenburg och Pommern omnämns i brevet som överhuvud.[9] År 1175 uppträder han återigen som vittne i en urkund från Kasimir I, såsom kastellan.[10]  År 1177 omnämns Dirsicraus nära Goldberg. ( Michael von Stabenow I och II i Lehnhaus, där även Michael II:s gravsten finns bevarad sedan 1591, medan fadern stammade från Goldberg. Lehnhaus var länsborg i området). Av ortnamnen i Jauer finner vi Lehnhaus (Wlan), Probsthain, Röchliz, Seichau, Schlaup förekommer tidigt och relativt ofta i handlingar, medan andra platser, som Jauer, Prosten, Poischwitz, bara nämns sent och då sällan. Vi finner Landesburg Lähn för första gången i ett skyddande dokument av påven Hadrianus VI, registrerat den 23 april 1155. Ett tz-dokument från 10.7. 1206 namnger ”Len” som utgivningsort. Den första tyska tjänstemannen där är 1261 Vogt Martin (Reg 1091). Marienkirche i Lähn dokumenterad 1217. Var distriktets polska sockenkyrka, som då ännu var helt polsk, och vars invånare fortfarande betalade ränta i Grauwerk 1226 (Stenzel, Bisthumsurk. s. 4).[11] 1177 Notera att området Schlauper Bezirk, enligt urkunden nedan på latin heter „Circuitus Dirsicrai“ d.v.s. Dirsicrais område. Detta torde helt säkert syfta på den på föregående sidan 1028 omnämnde Dirsicraus. Han ägde landområden från Schlesien/Polen hela vägen till Meissen och Elbe och måste således ha varit mycket inflytelserik och förmögen.„1177 Apr 26 6 Kal. Maji ind. 10.I metropolen Knizen (Gniezno). - Misico, hertig av hela Polen, bekräftar på begäran av abboten Florentius från Leubus, med munkarnas samtycke och abbots beskyddare, hertig Boleslaw, utbytet av egendomen Zlup (Schlaup nära Jauer), som Konrad och Moyco, söner till Stoygnew, förvärvat. Vittnen: Hertig Boleslaw, Hertig Kasimir, Hertig Mesco den Yngre, Hertig Lizstek (Lesko), Zisdek, ärkebiskop av Gniezno, Lupus, biskop av Masovien, Ciro(s)laus, biskop av Breslau, Lodimir, Sira, Habraham, Jawor, Stoinir, Stephanus, Pribezlaus, Adalbertus, Jaxon, Vizlaw, Marl, Bozota, Obezlau, Baram, Bars, Pomeranus, och många andra som deltog i mötet i Knizen. Büsching 16. Mosbach Wiadomości 1.. (48)“[12]I enlighet med ordensföreskrifterna, fick en klostergård (grangie) aldrig ligga längre än en dagsresa från klostret. På gårdarna verkade de s.k. lekbröderna „Die Konversen“, vilka var klosterfolk med ordenskaraktär, d.v.s. bröder, som tjänade klostret som jordbrukare eller hantverkare och tjänade på klostergodsen, medan munkarna själva inte levde utanför själva klostret. Detta geografiska förhållande, gjorde att sönerna till den adliga Dirsicraus-Stognew kunde byta Schlauper Bezirk (Circuitus Dirsicrai) som låg vid Liegnitz, Jauer och Neumarkt mot byarna Frankenstein (Protzan) och Bogenau „Dobrogoztowo“ (Jfr. Doberchow på tyska). Området kunde nås snabbare till häst från klosret Leubus än Bogenau och Protzan. Men sönerna till Dirsicraus-Stognew måste ha gynnats av utbytet. Ett dokument daterat den 26 april 1177 (†) rapporterar om bytesaffären, där båda platserna ges de slaviska namnen "Bogunowo" och "Dobrogoztowo". Detta dokument bekräftades av hertig Mesko, härskare över Ratibor-Oppeln och Teschen. Ett år tidigare hade Mesko drivit ut sin bror hertig Boleslaus av svartsjuka i allians med den äldre Mesico den Gamle och gjort sig själv till ensam härskare i Schlesien.[13] En kort tid senare fick Boleslaus den Långe tillbaka sin schlesiska del av den nye storhertigen Casimir. Utbytet av byn Protzan, dokumenterat den 26 april 1177 och bekräftat av hertig Mesko, bekräftades igen 1202 av brorsonen, hertig Heinrich I ungefär som "representerad by". En av Dirsicraus-Stognew-sönerna som hade bytt ut Protzan mot Schlaup hette troligen Konrad och hade två söner: Seteh ‡ från sitt första äktenskap och Stognew den yngre från sitt andra äktenskap. Konrad eller Stognew var ägare till byn Protzan (Frankenstein) 1202.[14] Storleken på egendomen Circuis Dirsicrai beskrivs i Jauersche Fürstenthums Blätter, Schlesiche Heimat. „Före 1200 bytte Dirsicraus söner sin egendom, 4895 hektar, "Circuis Dirsicrai" mot byarna Bogenau och Protzan vid Lebus Abbey. Hädanefter heter "circuitus Dirsicrai" Schlauper District och tillkommer den 10 augusti. 1201 som sådan till Leubusklostret. Bekräftat av påven Innocence III. (Reg. 74). Seichau tillhörde inte arvet efter Dirsikraus utan var en hertigby som troligen fanns redan vid Boleslaus Altus tid (1163-1201) och som tillhörde det gamla vägfortet, senare hertigpalatset, Röchlitz. De hertigliga besittningarna här omfattade byn Seichau - Sychovici -, en andra by eller ”hertig” utbyggnad - alii Sychovici - och Sychowerskogen (Mönchswald) med Heinzenburg och Pombsens utkant. Beträffande kyrkan räknade dock båda Seichau till distriktet Marienkirche i Schlaup“.[15] Det var alltså ett betydande landägande som man bytte bort.

     

    Generation 6 Barn till Greve Dirsico (II) Stoygnew känd 1143, 1177

    1.                Moyco Stognew 1177. Till godsen Bogenau (Bogowno) och Protzan, (Dobrogoztowo) i Schlauper Bezirk, Kreis Frankenstein, skogsegendomar vid Liegnitz i Schlesien.
    2.                Konrad (I) Stognew 1177, 1202. Konrad till godset Protzan (Dobrogoztowo) i Kreis Frankenstein omnämnd år 1202.[16]f
    3.                Johannes Dirskewitz (PUB I 66). Förmodligen en yngre son till Dirsico. Det antas när han nämns som kastellan i samma ämbete som Dirsico, mellan 1176-1180 (PUB I 84), 1187 (PUB 1106), 1215 (PUB 1167, samma som MUB I 220). Dessutom är han vittne till olika utfärdare i PUB 66, 90 (= MUB I 135), 116, 161).[17] Troligen stamfader till släkten Dirskewitz och har således förmodligen ärvts godset Dirskewitz från fadern, Direkewitz är ett gods/ortssnamn som kan härledas från det faktum att orten namngetts efter personen ”Dirske” med ändelsen ”witz”.[18] Sannolikt tillkommer således detta gods denna gren, medan de äldre bröderna får Bogenau och Protzan i Schlesien i arv.
    4.                Domanus/Dahmen (Adam). Omnämnd som vittne i en urkund från 1220, då en greve Budziwoj avsäger sig sina rättigheter till byn Glewa till förmån för Mikołaj, vars far Polanin förvärvade denna egendom från Wison. Från originalet. I översättning lyder urkunden: ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Året från vår Herre Jesu Kristi inkarnation tusentvåhundratjugo, under Mark, palatinen av Kraków, väcktes en fråga till Herren Nicolaus, son till Polaninus och hans bror, av greve Budiuoyo och hans söner angående hans arv, som kallas Glevo, vilket hans far av god åminnelse hade köpt rättsligt ärftligt från greve Wison och lugnt ägt, nämligen att greve Budiuoy påstod att han inte deltog i nämnda köp, vilket dock Martinus, Poznanis far, deltog i och samtyckte till. När frågan hade diskuterats tillräckligt, och greve Budinoy ansåg sin rätt vara svag, särskilt eftersom Herren Nicolaus försvarade sig med preskription, och även palatinen, för att främja freden, erkände inför Poznano, nämnda Martins son, försäljningen och den ärftliga köpet till Herren Nicolaus och avstod med alla sina söner från alla invändningar, och förband sig att tillräckligt svara Poznano, om något i framtiden skulle orsaka någon tvist med Herren N. för detta. Som en konsekvens av detta gav Herren Nicolaus tio mark ren silver till Budiuoyo och hans söner tolv alnar av brunt tyg. Och för att denna transaktion inte ska ifrågasättas av eftervärlden, begärde båda att detta dokument skulle bekräftas med sina sigill i närvaro av vittnena. Namnen på vittnena är följande: Själv palatinen Marcus, arvingen Budiuoy med sina två söner, Stres och Wison, tribunen Predslau, Racibor, son till Alberti, Domanus, son till Dirsierai, Andreas, son till Sulconis, Martinus Lucasouic, Borislau thesaurarius, Michal, son till Potreconis, Radeuanus, son till Bodepori, Boguslaus, son till Ramoldi, Petrus förvaltare, Gedco, hertigens underkamrer, Petrus Rsucouic, Benec, son till Poloni, Milozlaus. Dessa var med palatinen. De andra vid kapitlet: Herr dekanen, mästaren Benedictus, Doman, Ermannus, kustos, Troian, Gaudencius, Robert, Stephan, Sdislau, Martinus, Alexander, Silvester, Laurencius, Henricus, Blaseus, Jacobus.”[19]

     

    Generation 7 Barn till Greve Konrad Stognew I känd 1177-1202 (Till stamgodset Machow)

    1.               Seteth Stognew + 1224 Korsriddare, Johanniterriddare. Barnlös. Donerar familjens stamsäte Makow, fästning och liten stad i Polen nära gränsen till Ukraina till Johanniterorden. Inga söner. Det är den första registrerade donationen till Johanniterhospitalet i Opol-regionen omfattade överföringen av en egendom i själva Makowo av korsfararen, Seteh, enligt hänvisning i en dom som senare meddelades vid domstolen i Kazimierz i Opole 1224. Schiesisches Urkundenbuch innehåller denna registrering av handlingen: Kazimierz, hertig av Opole förklarar att Stognev hade upprätthållit ett exklusivt krav på Makow gentemot sin kusin Dirsicraus, men att Seteh, sedan Stognevs halvbror, hade överlåtit egendomen till bröderna till hospitalet i Jerusalem, medan han tjänstgjorde utomlands. Stognev själv tillerkände även där sina rättigheter inför hertigen och hans baroner. Ursprunget till ordens status av herrskap i Makowo bör sökas i villkoren för den ursprungliga donationen av greve Stognevs familjegods; genom detta upprättades orden som överherrar över egendomen. Denna ägandestatus, som hospitalet innehade i endast ett fåtal andra fall, var av den sorten att tillåta medgivande av privilegier som är lämpliga för en stadsby eller "miasteczko".[21]
    2.               Greve Werner Stognew d.y. 1220. Omnämnd 22.11. 1221 som Kastellan av Ratibor i Trebnitz.[22] Skänker byn Gossintin till Klostret Lebus 1221.[23] År 1222 donerar han hela godskomplexet Protzan vid Goldberg till klostret i Lebus. I Schlesien nämns greve Werner Stognew den 22 november 1221 i samband med att han av sin kusin Dirsicraus tvingades under ed att avträda sitt arv Macowe, med förklaringen att han och hans familj, för alltid gav Gud alla de gods de tog i Schlesien till Leubus-klostret. Greve Werner vittnar för munkarna i Leubus l, att byn Bogunove tillhör dem genom arvsrätt efter hans avlidne bror Stognev genom att denne skänker dem det i hans närvaro så att efter St. s hustrus död, om hon inte gifter om sig tillfaller klostret 2, att Stognew genom sin bror Dirsicraus tvingades svära en ed över att Macowes gods, som han absolut inte ville avstå i närvaro av utställaren, som då var Palatin till hertig Casimir av Oppeln, D., förklarade att hans söner och släktingar aldrig skulle få ärva, utan att Gud ensam skulle få hans arv (243 Vetter vergl. Cod. Dipl. Siles. VI. 113. Anm. 1.).[24]
    3.               Stoygneus, son till greve Konrad. 1221 skänker med sin kusin Graf Dirsicraus (III) byn Gossintin (Kostenthal vid Kosel) till klostret i Lebus.[25] Omnämnd år 1231 i Goldberg, Schlesien. Juni 6. Uraz (Auras) in die b. Vinc. episcopi. ”H(einrich), dei et b. Joh. patrisque nostri gracia, hertig av Schlesien, dokumenterar att Stoygneus, son till greve Konrad, gav godset Bogunowo och hälften av Vezurocona till Leubus-klostret, med hans och hans son Henriks samtycke.”[26] Detta är möjligen ett skäl till flytten till Brandenburg, eftersom släktgrenen sannolikt står utan gods i Schlesien efter donationen.

     

    Generation 7 Barn till greve Moyco Stognew 1177 (Ägare till godsen Bogenau och Protzan, i Schlauper Bezirk „Circuis Dirsicrai“ i Kreis Frankenstein)

    1.               Dirsicraus (III) Stognew greve (Comes) samt Palatinus de Lantsizcia, d.v.s. borgfogde i Lantsizcia. 1221 skänker med sin kusin Graf Stognew byn Gossintin (Kostenthal vid Kosel) till klostret i Lebus.[27] Denne försöker år 1231 förgäves att återvinna det av farbrodern donerade godset Frankenstein (Protzan) i Schlesien utan framgång. Godset lydde på denna tid under polsk rätt. 1231 Org Texten. ”In nomine domini nostri Iesu Christi amen. Ne facta maiorum a vilioribus depraventur, necesse est, ut scriptis et testibus, ne depravari seu annullari valeant, roborentur. Inde est, quod nos Heinricus dei gratia dux Zlesie notum facimus tam presentibus quam futuris, quod occurrentes eum exercitu archiepiscopo Magdeburgensi, cum essemus in Crozna, dominus Guntherus abbas de Lubens coram nobis et filio nostro Henrico nobilibusque nostris venit volens testes producere contra Rosec, qui diutino tempore predictum abbatem querimoniis inquietavit super hereditatibus Bognowo et medietate Zwrocine asserens ipsum predictas hereditates non iuste, sed violenter detinere. Sed memoratus abbas munitus bonis privilegiis et testibus legitimis volens litibus finem imponere Rosec affirmabat se sine patruo suo nee velle nec posse procedere. Verumtamen medio tempore ibidem cum exercitu nobis commorantibus baronibus nostris se interponentibus Stephano scilicet castellano de Bolezlawizc, Tader castellano de Svina et Conrado castellano de Crozna super quadam compositione convenerunt, licet abbatem de Lubens nullum ius vel necessitas, sed sola bonitatis concordia et bonum pacis ad ipsam astringeret. Utrisque igitur concordantibus in dictata compositione coram nobis et filio nostro nobilibusque nostris est recitata sub hac forma, quod dominus abbas de Lubens pro nulla conventione seu necessitate, sed pro sola pacis firmitate et sue quietis honestate viginti marcas dare promisit Rosec, duos anulos aureos, qui fuerunt comitis Stognevi, et loricam eius, ut omnem deinceps de predictis hereditatibus a se et omnibus sibi attinentibus ammoveret querimoniam, ita ut domus Lubensis quiete et secure hereditates memoratas a comite Stognevo castellano de Ratibor iuste oblatas et collatas possideret. Nichilominus si pater Rosec comes Dirsicraus palatinus de Lantsizcia huic compositioni acquiesceret et sigillum suum huic privilegio apponeret faceretque donationem sollempnem de predictis hereditatibus, dominus abbas promissum suum iure debito persolveret. Si vero nollet, quod negocium memoratum in festo sancti Martini legitimum coram nobis haberet processum. Actum anno gratie M°CC°XXX°, XVIII° kalendas octobris, istis presentibus: Heinrico filio nostro, nepotibus nostris Zobezlao et Bolezlao, Petro preposito Wratislaviensi, Iarozlao castellano de Nemizc, Stephano castellano de Bolezlawizc, Conrado castellano de Crozna, Radzlao iudice nostro, Henrico comite fratre episcopi et comite Dirscone et aliis quam pluribus.”[28] Sv: I vår Herre Jesu Kristi namn, amen. För att inte våra förfäders handlingar ska förvanskas av mindre värda personer och för att de skrivna dokumenten och vittnena inte ska kunna förvanskas eller ogiltigförklaras, är det nödvändigt att styrka dem. Därför gör vi Henrik, av Guds nåde hertig av Schlesien, känt för alla närvarande och framtida, att när vi befann oss i Crossen, där vi mötte ärkebiskopen av Magdeburg, kom herr Gunther, abbot av Lebus, fram inför oss och vår son Henrik samt våra ädla män, med önskan att framställa vittnen mot Rosec. Under lång tid har nämnda abbot blivit störd av klagomål från Rosec om ägorna Bognowo och halva Zwrocine, där han påstår att Rosec ojuste, utan rätt, håller fast vid dessa ägodelar med våld. Men den nämnda abboten, som var försedd med goda privilegier och legitima vittnen, ville avsluta tvisten och hävdade att han var villig att inte fortsätta med tvister utan sin farbror. Under tiden medan vi var där med vår här och våra baroner, nämligen Stefan, borgmästare av Bolezlawizc, Tader, borgmästare av Svina, och Konrad, borgmästare av Crossen, kom de överens om en viss uppgörelse, även om abboten av Lebus inte hade någon rätt eller skyldighet, utan bara på grund av god vilja och för fredens skull. Båda parterna kom överens om uppgörelsen inför oss, vår son och våra ädla män, och den lyder som följer: Herr abbot av Lebus lovade att ge Rosec tjugo mark, två guldringar som hade tillhört greve Stognev, samt hans brynja, så att han skulle upphöra med alla klagomål om nämnda ägodelar och allt som hörde till dem. Så skulle Lebus-huset i lugn och säkerhet få ägna sig åt de nämnda ägodelarna som rättvist hade överlämnats och beviljats av greve Stognev, borgmästare av Ratibor. Trots detta, om Rosecs far, greve Dirsicraus, palatin av Lantsizcia, godkände denna uppgörelse och sätta sitt sigill på detta privilegium, och gjorde en högtidlig donation av de nämnda ägodelarna, skulle herr abbot fullgöra sitt löfte enligt rätt. Men om han vägrade, skulle ärendet i fråga ha en rättegång inför oss på festen för den helige Martin. Upprättat år 1230, den 18 september, med följande närvarande: Vår son Henrik, våra barnbarn Zobezlao och Bolezlao, Peter, provost av Wrocław, Iarozlao, borgmästare av Nemizc, Stefan, borgmästare av Bolezlawizc, Konrad, borgmästare av Crossen, Radzlao, vår domare, Henrik, bror till biskopen och greve Dirscone och många andra.

     

    Generation 8 Barn till Greve Dirsicraus (III) Stoygneus Palatin av Lenzyk känd 1230-1240 (Radzyn, Polen)

    1.               Rosech. Greve . Son till Greve Dirsicraus Palatin av Lenzyk. Född i Radzyn/Radzyń vid Ukrca senast 1209. Myndig åtminstone från 18 oktober år 1230, då han driver processen för att återfå klostergodsen Bogowno och halva Zworocine gentemot Heinrich, Hertig av Schlesien. Utgången av processen är visserligen negativ, i så mån att godsen kvarstannar i Klostret Lebus ägo, men Rosec får genom förlikningen 20 Mark och två guldringar samt rustningen som tillhört Greve Stognew.[29] Resultatet av förlikningen meddelas 1231, en uppgörelse som, även om abboten av Luben inte hade vare sig skyldighet eller nödvändighet, utan endast genom sin godhet och för fridens skull förpliktade sig att utge viss ersättning. Båda var därför eniga om förlikningens föreskrifter och Hertigens son och hans adelsmän, förtecknade att Herre abboten i Luben lovade att ge tjugo mark utan överenskommelse eller nödvändighet, men blott för hans frids fasthet och hans frids ärlighet, den tillhörande greve Stognevs bröstarvinge för att ta bort alla klagomål från honom och allt som var honom besläktat angående de förutnämnda arven, så att Klostret Luben rättmätigt äger de tilldelade gods som donerats av Greve Stognew, kastellanen i Ratibor. Icke desto mindre, som Rosecs fader, greve Dirsicraus, palatin av Lantsizcia, samtyckte till denna uppgörelse och satte sitt sigill på detta privilegium för att göra en högtidlig donation av de förutnämnda godsen.[30]Men donationerna upphörde inte med detta. År 1233 gav Greve Rosec, son till Greve Dirsicraus, Klostret i Lebus byn Rzetnia i Kreis Kalisz (Sitna) (SUb II 36).[31]
    2.                Stognev. Greve. Omnämnd år 1240 med sin broder Resco (Rosec). Bröderna försöker på rättslig väg få tillbaka sitt stamgods Mackau, som donerats till Johanniterorden av farbrodern Seteth Stognew som var korsfarare och johanniterriddare. I en urkund utställd i Grossowitz (nära Oppeln) tilldelar Mescko, hertigen av Oppeln, Makow (Mackau) till Johanniterorden mot grevarna och bröderna Resco och Stognevs vilja, efter att sex adelsmän, Goslaus, Nicol, Falco, Andr, Maur, och Rasicha detta datum försummat att svära en ed avseende anspråken från bröderna Stognew. Greve Bertold, son till Thom, hans bror Stefan Greve av Chotes och hans bror Jacoslavus, greve Crimisl, greve Elias, son till Bogisl. Greve Marcus Prendlin bevittnade urkunden. [32] Möjligen är det densamme eller en son till denne som år 1290 i Polen bevittnar urkunden när Hertig Przemisl II av Polen och Kraków år 1290 bekräftar den rätt som gavs av hertig Henrik IV av Schlesien, av Breslau, Kraków och Sandomierz till bröderna Jesco och Hesinbold att grunda staden Wieliczka enligt frankisk lag och inom en halv mils längd förstärka etableringsbyarna genom dess befrielse från bördan av polska markrättigheter med utökade förmånerna som tullbefrielse för salthandeln. En av vittnena var Graf Stognew, Jägermeister von Kalisch. [33] I originalet står dock Grevarna efter vittnena, och efter dateringen „Datore huius privilegii et facti ordinatore, Comite Stognew venatore Kalissiensi nec non fratre suo Comite Rostone”, vilket betyder: ”Givaren av detta privilegium och arrangören av detta faktum, Greve Stognew, jägaren från Kalisz, samt hans bror Greve Rostone”. Bröderna Stognew torde därför ha varit betydligt mer drivande än vittnen gällande denna händelse.
    3.                 Petrus, Dirsicraus son. 1250.” Sv. XXXII. 3 augusti 1250, Zawichost. Hertig Boleslaus kallad Pudicus av Kraków och Sandomierz, bekräftar donationen av byn Tarszawa med dess bofasta invånare, som tidigare skänktes av hertig Casimir av Polen till klostret Cistercienser i Andrzejów. För att inte dessa handlingar ska gå förlorade, meddelar jag, Boleslaus av nåd hertig av Krakow och Sandomierz, detta till närvarande och framtida generationer. Jag har övervägt det fromma minnet av min far, hertig Leschon, som var hertig av de nämnda hertigdömena. I detta privilegium står det att enligt en donation från min farfar hertig Casimir till domstolen i Andrzejów äger och har rätt att äga byn Tarszawa med alla dess invånare, och att de som frivilligt vill tjäna domstolen under min tillsyn, med Guds överseende. Jag ger och bekräftar, i enlighet med detta privilegium och med tanke på min själs frälsning och min fars, den tidigare nämnde hertigen, och min mor, den ädla hertiginnan Grzymyslava, som ville att min donation och bekräftelse av domstolen i Andrzejów skulle vara evig och orubblig, byn kallad Tarszawa, inklusive alla familjer som sägs härstamma från samma by, nämligen Johannes och Thomas, söner till Wenceslas, Mallech och Vianceth, söner till Martin weaver, Chollech, son till Rage, och andra upp till tio, som Przybislaus, då son till Preuodowicz, borde ha tilldelat abboten och bröderna i det nämnda huset, eftersom han bekräftade att det var så många från samma by i min närvaro. Jag ger och bekräftar detta med evig bekräftelse till de nämnda bröderna och det nämnda huset i Andrzejów, tillsammans med alla generationer eller efterföljande generationer av de nämnda familjerna, för min själs frälsning och för botemedlet för min fars och den ädla hertiginnan Grzymyslava. Vittnen som var närvarande: Gosselaus slottsfogde i Sechcova, Petrus, son till Dirzecrai, Jakob, son till Pachoslai, Jan, son till Marcusson, Johannes, kanik i Sandomierz, Bartholomeus, bror till den tidigare nämnde Gosselai, Iassech sulte i Zawichost, Zdigoth vicekamrer. Detta utfärdades i Zawichost år 1250, på helgonet St. Stephens första upptäckt.[34]
    4.                 Dirsicraus (IV) omnämnd 1233. I Urkunden där Greve Rosech överlämnas byn Sitna till klostret i Lüben, så omnämns hans döde broder Dirsicraus. ”Den 18 juli 1233, vid sammanträdet vid Neszobes vatten. I vår Herre Jesu Kristi namn, amen. Eftersom alla jordiska ärenden förgängs genom tiden och endast de som är bevarade genom skriftens minne förblir, förkunnar jag, Rosec, son till Dirsicraus, för de närvarande och framtida som ska granska denna sida, att jag för frälsningen av min själ, min farfar och min bror Dirsicraus har överlämnat till Gud och den saliga jungfru Maria en gård kallad Sitna i Kalisz-territoriet med all tillhörande rättighet, nämligen åkrar, ängar, fruktträdgårdar, betesmarker, till klostret Luben i Cisterciensordens ära av samma saliga och obefläckade jungfru Maria, inför hertig Wlodizlao av Polen, son till den tidigare hertigen av välsignad minne Odonis och många andra vittnen, nämligen biskop Paulus av Poznań, Zandiwoyo slottsfogde i Kalisz, Gozyzlao tribun, Domerat, Johannes son till Dobrogosti, Bogus son till Sceszlay; och för att dessa handlingar ska förbli orubbliga för alltid, har jag låtit bekräfta dem med sigillet från den tidigare nämnde hertigen och mitt eget. Dessa handlingar utfördes vid sammanträdet som hölls vid vattnet som kallas Neszobe, år 1233 efter Herrens nåd, den 18 juli.”[35]Winfried Irgangs kommentar till detta dokument från 1977 måste dock beaktas här eftersom den berör läget på byn, han säger: ”Chroust, Monumenta Palaeographica III. Reihe 11. Lieferung Tafel 8a. - Büsching Nr. 47; CD maioris Poloniae l, Nr. 151. - SR 413. Fullständigt felfritt original, av Stenzel, se Grünhagen SR 413, felaktigt misstänkt; även sigillet, som Grünhagen hade invändningar mot, är äkta. - Dorsualnotizen: Collatio de villa Sitna (13. århundradet); Collacio de villa Sitna, quam Rosek dedit nobis sub sigillo ducis Wladislai, qui fuit pater fundatoris nostri (!) (14-15. århundradet); alias Schmechtenhayn (75. århundradet). Denna sista anteckning beror på en missuppfattning av Leubus-arkivarien; Schmachtenhain nära Breslau kan inte avses, eftersom det inte ligger i territoriet Kalisensi; jämför V. Seidel DQ 17, S. 69. Det handlar emellertid inte heller om Schmachtenhagen i kretsen Crossen, enligt en anteckning av en okänd hand i handexemplaret av regesterna, utan om Rzetnia söder om Schildberg, som redan redaktörerna av CD maioris Poloniae hade rätt identifierat. - Maleczyński, Studya nad dyplomami Odonica S. 48 f. har konstaterat att dokumentet författades av samma dikterare som nr. 37 (se förordet till följande dokument). Det utlovade sigillet från Rosec har aldrig funnits på dokumentet, som bevisas av de saknade sigelskårorna. Skriften tillskrivs mottagaren av Chroust”.[36] Byn Rzetnia ligger således i området Kalisz (söder om Schildberg).

     

    Generation 9 Trol. son till Greve Stognew. (Byn Radzyn, Polen byts till Byn Bialkow vid Crossen i Schlesien)

    1.              Stognew, Riddare. Omnämnd i en urkund med Hertig Wladislaus av Polen, känd 1299. Förmodligen har donationerna av de många godsen till tyska intressen, varav Machow torde ha varit ett grevskap, gjort sig av med grevetitteln, eftersom Stognew numera titulerar sig som Riddare. Möjligen har det sin förklaring i att han redan har gått över till den tyska sidan, som inte accepterade slaverna i fursteståndet, utan regelmässigt lät deras furstar bli vasaller och adelsmän, i vart fall inledningsvis blev många sådana ätter degraderade från furstliga i den polabiska/slaviska rätten till det ridderliga ståndet om de ville gå över och göra tjänst under de germanska furstarna. Wladizlaus, Hertig för kungariket Polen, etc. 1299 feb. 24, i Vartha; bekräftar utbytet av orten Radyczyn mot Białków..[37] Två pergament, original. Identiska. På en silkessträng, grön. Hänger vid varje fragment av sigill utan läsbar prägling. Poznan Arkiv. Kapitel I, 4. - Gniezno, Arkiv. Metropol. Kapitel Nr 66. Lyder: "Vladislav, hertig av Polens rike etc., den 24 februari 1299 i Vartha; bekräftar utbytet av arvsrättigheter för Gneznensis-kyrkans egendom Bialkow, med arvsrättigheterna för riddare Stognews egendom Radczyn ”I Herrens namn, amen. De visa beslutade att auktoriteten hos skrifter skulle bekräfta människors lagliga handlingar. Därför vill vi, Vladislav, av Guds nåde hertig av Polens rike, Pommern, Cuyavie, Lanchicie och Syradie, genom detta skrivna dokument kungöra för alla närvarande och framtida, att vi har för avsikt att bekräfta den förordning som vår älskade och ärevördige fader, herre Jakob II, av Guds nåde ärkebiskop av det heliga Gneznensis-kyrkan, har gjort med vår trogne riddare Stogno genom att ge honom andel i sin egendom i Balocicz som är blandad med den nämnde riddarens arv, och att likaså den nämnde ärkebiskopens andel i Radnycicz blandas med den nämnde riddarens arv, tillsammans med vägen som ska leda till den nämnde ärkebiskopens närmaste arv, kallad Balocicz, och vi godkänner och bekräftar denna nämnda andel i Radnycicz för vår nämnde fader, ärkebiskopen, och hans Gneznensis-kyrka, med all den frihet som alla andra arv av Gneznensis-kyrkan åtnjuter. Eftersom vi ännu inte har Polens rikes sigill, har vi låtit detta privilegium som vårt sigill används för att ges som ett bevis på alla ovanstående. Givet i Vartha år 1299, den sjätte dagen före mars, i den tredje indiktionen, i närvaro av kloka män: greven Zavissa, Syradie-palatinus, Lexiton, Velunensisk borgmästare, Ubizlaw, vår kalisinska skänk, Iascone, vår Velunensiska advokat, och många andra trovärdiga män, genom handen av vår skrivare Dominicus.” Ortsnamn i texten. Balicicz = Bialkow. Radnycicz = Radyczyn. Vartha = Warta. Velunensis = från Wielun. När det gäller byn Bialkow, vid Crossen, så ägde alltså riddarna Stognew byn på 1300-talet. Intressant nog är minst två av de tre direkt efterföljande släkterna ingifta i släkten v. Stavenow till Woldenberg, nämligen v. Waldow och v. Grünberg. Detta är ytterligare omständigheter som indikerar att namnet Stognew och Stavenow är samma namn på olika språk. Samma familjer ingick ofta allianser med varandra över många generationer och arvsandelarna i godsen medförde också att man ofta såg delägarskap i godsen med just ingifta släkter.


    Bialkow:

    En by som ligger i kommunen Cybinka i Słubice poviat, med äldre rötter som går tillbaka till 1100- och 1200-talet. År 1413, övergår egendomen till Gabriel Berckolz, som 1416 åter nämns som Gabriel von dem Bercholze. Troligen tillhörde den släkten von Birkholz, som uppträdde i dessa trakter omkring 1333. År 1427 sålde Gabriel von Birkholz en del av marken i byn till Konrad von Waldow och en del till bröderna Ertmer från Frankfurt.

        År 1480 tillhör en del av byn bröderna Fritz och Jorge (Georg) von Grünberg (Grüneberg). Fritz von Grünberg (Grüneberg) som godsägare nämndes många gånger under åren: 1491, 1499, 1502, 1504. 1515 och 1519 nämns bröderna Peter och Kaspar, söner till Georg von Grünberg (Grüneberg), . 1516 och 1519 nämns även Balzer von Grünberg (Grünebergk) från Białków och Sądowo. 1536 dör Peter von Grünberg (Grüneberg) och efterlämnar tre söner: Melchior, Georg och Siegmund. 1551 dör Georg von Grünberg (Grüneberg). År 1565 fanns det två riddarboställen i byn som tillhörde von Grüneberg. Melchior, som köpte en del av aktierna i Joachim von Grünberg (Grünebergk), dör 1567 och lämnar godset till sina sex söner: Melchior, Georg, Siegmund, Wolf, Benn och Tobias. 1580-88 var ägaren i Lietzen tjänstgörande kapten Melchior von Grünberg (Grüneberg), vars söner: Karl (gift 5.7 1620 med Barbara von Stavenow),[38] Levin, Zacharias, Melchior, Benno och Wolf 1598 var delägare i Białków. Georg, Melchiors andra son, levde fortfarande 1574. Det finns vid den tiden inga uppgifter om Siegmund von Grünberg, den tredje av Melchiors söner. Wolf von Grünberg, en annan av Melchiors söner, omnämnd 1588, ägaren till Białków och Swarzynice (en stad som ligger i kommunen Trzebiechów i Zielona Góra poviat), levde fortfarande 1598. En annan son till Melchior, Benno, levde fortfarande 1586. Hans bror Tobias dog troligen i ett upplopp i Nedre Lausitz 1578. Siegmund, bror till Melchior och Georg, ägde fram till 1557 aktier i Białków och Sądowo. 1557 sålde han sina aktier. Han dog 1565. Han hade en son, Peter. Kaspar, Peters bror, överlät 1557 sina andelar i godset till sina söner: Hermann och Joachim. Under senare år ärvdes denna del av Joachim von Grünberg, som, som tidigare nämnts, 1565 sålde sin del av godset till sin kusin Melchior von Grünberg. År 1571 nämndes gården Grimnitz, nu byn Grzmiąc. 1575 tillhörde en del av marken i byn familjen von Kalckreuth. Åren 1608 och 1644 fanns fortfarande två riddarresidens i byn. Omkring 1644 sålde familjen von Grünberg egendomen till familjen von Kalckreuth. Från 1659 var egendomen i släkten von Wesenbecks händer. År 1715 tillhörde 4 ägaravdelningar: 1:a till den pensionerade kaptenen Anton von Pannwitz från Budachów nära Krosno Odrzańskie och hans omyndige son Friedrich, 2:a till Hans Friedrich von Wesenbeck, bosatt i Białków med sin omyndige son Otto Friedrich, 3:e tillhörde 3:e godset till 3 bröder: Matthaus, Karl Wilhelm och Hans Viktor von Wesenbeck, 4:e godset tillhörde Friedrich Wilhelm von Wesenbeck, bosatt i Białków med sonen Friedrich Wilhelm. Samma ägarordning fanns i folkräkningen 1718/19. Vi pratar om gården Grzmiąc (Grimnitz) som är en del av godset. Sedan 1724 har ett av godsen tillhört familjen von Tauenstein/Tauentzien/. År 1761 tillhörde det andra godset änkan Wittib von Wesenbeck, född von Grünberg. År 1777 säljer Otto Friedrich von Wesenbeck egendomen till den preussiske generalen Friedrich Bogislaff von Tauenstien (18 april 1710 Tawęcin-20 mars 1791 Wrocław). Hans hustru var född von Knesebeck. På den tiden tillhörde det andra godset Dorothea Eleonora von Stosch, född von Pannewitz, som köptes av general von Thiele, som representerade general von Tauenstien. År 1804 ägdes den av major von Tauentzien, senare av hans son Bogislav. Bogislavs gods 1850-53 omfattade 6 026 tunnland mark. År 1879 täckte godset von Tauentzien 1544,12 hektar mark. År 1914 tillhörde godset med en yta på 766 hektar Landgesellschaft "Eugene Scholle", G.m.b.H., från Frankfurt an der Oder. Godset omfattade byn Grzmiąc (Grimnitz) och gården Tawęcin (Tauentzienshof). 1929 omfattade fastigheten som ägdes av änkan Kühn 227 hektar. Den sista ägaren av godset var familjen Kühn.[39]

     

     

    Generation 10 Ev barn till Stognew, Riddare.

    1.                Dominus Stognew de Snekoz. ”CCLXIV 1362. die 6. mensis Ianuarii. Petrus de Gorzyczany fratri suo Dworconi partem hereditatis in Zdaków XL marcis grossorum Pragensium vendit  Nouerint uniuersi presencium paginam inspecturi, quod ego Petrus de Gorziczan non compulsus nec coactus, verum spontanea voluntate recognosco, me vendidisse Dworconi fratrimeo vterino, partem meam hereditatis in Zdakow pro quadraginta Marcis grossorum pragensium cum omnibus vsibus et prouentibus ad eandem partem hereditatis pertinentibus, sibi nec non suis posteris perpetuo possidendam , habendam et hereditarie tenendam ac pro suis vsibus , prout sibi et suis posteris melius videbitur expedire , conuertendam; tali condicione , quod si aliquis ausu temerario aliquomodo predictum fratrem seu suos posteros inposterum pro prefixa hereditate inquietare presumpserit, extunc ab omni invasione impedicionis eum et posteros suos eripere mea intercessione promitto; sin autem casu infortunato premissa hereditas a fratre meo siue a posteris suis fuerit ammota , extunc de consensu Budzislawa (s) mea conthorali siue in Gorziczan seu in Iezdowicz prefato fratri meo seu suis posteris trium Marcarum Solucionis annuatim in kmethonibus teneor conplere. In cuius reitestimonium Sigillum meum presenti pagine est appensum. Actum et Datum in die epyphanie, Sub Anno incarnacionis dominj Millesimo cccmo Sexagesimo Secundo. Presentibus hijs testibus: Domino Bogsse de paruo Thursco, Nycolao aduocato Polenciensi, Domino Dirscone plebano, Woythcone de Sedlecz, Domino Bernhardo de Wlostow, Domino Stognewo de Snekoz et alijs quam pluribus fidedignis.”[41] SV: CCLXIV 1362. den 6 januari. Petrus av Gorzyczany säljer sin bror Dworconis arv i Zdaków för 40 tjeckiska mark "Må det vara känt för alla som granskar detta dokument att jag, Peter av Gorzyczany, inte tvungen eller påtvingad, utan av min fria vilja, erkänner att jag har sålt min arvslott i Zdakow till min halvbror Dworconis för fyrtio tjeckiska mark, med alla rättigheter och intäkter som tillhör samma arvslott, att han och hans efterkommande för evigt ska ha, besitta och inneha arvet, och använda det enligt hans och hans efterkommandes bästa bedömning, under förutsättning att om någon vågar på något sätt störa min ovan nämnda bror eller hans efterkommande angående det nämnda arvet, lovar jag att, genom min medling, befria honom och hans efterkommande från all inblandning och störning; om det olyckliga fallet skulle inträffa att nämnda arv tas ifrån min bror eller hans efterkommande, åtar jag mig, med samtycke från min hustru Budzislawa, att årligen betala tre mark som kompensation, antingen i Gorzyczany eller Iezdowicz, till min nämnda bror eller hans efterkommande. Som bevis på detta har mitt sigill fästs vid denna handling. Utfärdat och daterat på trettondagen, det sextioandra året efter Herrens inkarnation. I närvaro av dessa vittnen: Herr Bogsse de Klein Thursco, Nicholas advokat från Polencien, Herr Dirscone, präst, Woythcone de Sedlecz, Herr Bernhard de Wlostow, Herr Stognewo de Snekoz och många andra pålitliga personer."[42]


    Källhänvisningar

    [1] Böhmer, Johann Friedrich: Regesta imperii, Bd.: 2,4, Sächsisches Haus: 919 - 1024 ; 4, Die Regesten des Kaiserreiches unter Heinrich II. 1002 - 1024, nach Johann Friedrich Böhmer neubearb. von Theodor Graff, Wien ; Köln ; Weimar, 1971. Heinrich II 1015 Reg 13 Imp. 2 Ind. 13. S 1023

    [2] Böhmer, Johann Friedrich: Regesta imperii, Bd.: 2,4, Sächsisches Haus: 919 - 1024 ; 4, Die Regesten des Kaiserreiches unter Heinrich II. 1002 - 1024, nach Johann Friedrich Böhmer neubearb. von Theodor Graff, Wien ; Köln ; Weimar, 1971. Heinrich II 1015 Reg 13 Imp. 2 Ind. 13. S 1024

    [3] Böhmer, Johann Friedrich: Regesta imperii, Bd.: 2,4, Sächsisches Haus: 919 - 1024 ; 4, Die Regesten des Kaiserreiches unter Heinrich II. 1002 - 1024, nach Johann Friedrich Böhmer neubearb. von Theodor Graff, Wien ; Köln ; Weimar, 1971. Heinrich II 1015 Reg 13 Imp. 2 Ind. 13. S 1028

    [4] Böhmer, Johann Friedrich: Regesta imperii, Bd.: 2,4, Sächsisches Haus: 919 - 1024 ; 4, Die Regesten des Kaiserreiches unter Heinrich II. 1002 - 1024, nach Johann Friedrich Böhmer neubearb. von Theodor Graff, Wien ; Köln ; Weimar, 1971. Heinrich II 1015 Reg 13 Imp. 2 Ind. 13. S 1031. a) Boleslav hatte, den Merseburger Abmachungen entgegen, an dem Römerzug Heinrichs sich nicht beteiligt, ja durch Trugbotschaften an den Papst Misstrauen zwischen diesen und den König zu säen versucht (s 1014). Während Heinrichs Abwesenheit suchte er den Böhmenherzog Udalrich von der Treue gegen den deutschen König abzuziehen, indem er durch seinen Sohn Miesco an ihn die Aufforderung richtete ut memores mutuae consanguinitatis se invicem pacificarent et cunctis hostibus suis et maxime cesari pariter resisterent. Udalrich aber hielt Miesco gefangen in Böhmen fest. Der Kaiser liess nach seiner Rückkehr die Auslieferung des polnischen Prinzen fordern. Udalrich weigerte sich zunächst ein so kostbares Pfand dessen Besitz ihn vor polnischen Feindseligkeiten sicherte herauszugeben gehorchte aber einem zweiten, Gebot als ihm der Kaiser deutsche Hilfe für den Fall eines polnischen Angriffs, versprach Bolizlavus autem de erepcione filii gavisus per internuntios suimet cesari gratias egit postulans ut eum sibi remitteret et futuram utriusque remunerationem ipse agnosceret. Wider Erwarten erfüllte der Kaiser die Hoffnungen Boleslavs nicht sondern vertröstete ihn auf einen Fürstentag zu Merseburg (November 1014? am 1 November urkundet Heinrich in Merseburg, Stumpf 1636, doch vgl. Ficker Urkundenlehre I, 339) wo er in Gemeinschaft mit den Fürsten seine Entscheidung treffen werde.1

    Hoc Bolizlavus ut audivitn non bene suscepit qualiterque filium in suam redigeret potestatem semper – revolvit, Thietm VIII 11 (VII 7) - c 12 (8) Ad condictum cesar ut venit locum cunctos optimates quid sibi de hac re esset faciendum, consuluit.

    Entgegen dem Rate des Erzbischofs Gero, der auch den Beifall der meisten Fürsten fand, ward die Freilassung vom König beschlossen und der Sohn in ehrenvollster Weise dem Vater zugeführt. Beiden wurde das Versprechen abverlangt ut nullum cesari incommodum amplius inferrent nec suos decipi paterentur amicos.

    Das Versprechen ward geleistet doch nicht gehalten. Wohl infolge dessen liess der Kaiser von Pöhlde aus wo er Weihnachten feierte an den Polenherzog die Aufforderung richten er möge zu Ostern in Merseburg vor ihm erscheinen ann hildesh 1015. Boleslav schickte wohl in Beantwortung der Ladung einen Gesandten Stoignew an den Kaiser als dieser um den Streit mit den Brüdern seiner Gemahlin zum Austrag zu bringen zu Anfang des Jahres 1015 im Westen des Reichs. weilte Thietm VIII 9 VII 6 generos suos gratiam eiusdem nudis pedibus querentes misericorditer suscepit vielleicht zu Frankfurt Febr. 1015, wo presente imperatore Heinrico et multis principibus in curia solemni ein Grenzstreit zwischen Eichstädt und Bamberg geschlichtet ward, Stumpf 1646a Nachtrag p. 476; doch fand der volle Austrag des Streites erst auf dem Reichstag zu Aachen statt, s. u. 1017 S 223 n 1 doch fehlte er selbst auf dem Tage zu Merseburg wo der Kaiser am Mittwoch vor Ostern d i am 6 April eingetroffen war nach Thietmar, weil Stoignew absichtlich alia quam cesar preceperit domi retulisset. An seiner Statt kam begleitet von Stoignew sein Schwiegersohn Markgraf Hermann von Meissen mit neuen Vorschlägen. Aber der Kaiser der Stoignews In gue durchschaute (Stoignew in conspectu inperatoris et principum eius fallax et in invicem disturbans esse convincitur) Thietm 1 c bestand auf persönlichem Erscheinen des Herzogs Thietm 1 c Tunc iterum Bolizlavus se ad excusandum vel inobedientiam ad emendandum a cesaro vocatus, vgl. c 4, im Anfang; in presentiam eius venire noluit sed coram principibus suis haec fieri postulavit.

    Zum 3 Male erging an Boleslav die Ladung diesmal mit dem bestimmten Befehl die Marken herauszugeben ann. quedlinb. 1015 Addidit etiam imperator hoc anno legationem mittere ad Bolizlavum pro restituendis regionibus quas abstulerat. Ille ut solebat superbe respondit se non solum propria retinere velle quin potius non sua diripere malle. Ad haec imp indignatus bella parat fortiaque virorum milia vocat in arma cum quibus Poloniae attigit fines.

    Anfang Juli ward der Feldzug angetreten nachdem sich der Kaiser zu Magdeburg dem Schutze des heiligen Mauritius empfohlen hatte Thietm VIII 16 VII 11 Dehinc ad locum qui Sclancisvordi nach Scheltz G d Lausitzen I 55 Kunzewerda bei Torgau nach Kurze die Furtmühle am Grenz oder Schleulsbach zw Trossin und Meltitz cum exercitu glomerato perrexit et magnum comprovincialibus et marchioni corum Geroni intulit damnum 8 Idus Iulii 8 Juli fit nostra congregatio et pro defensione debita habitatoribus hiis praedatio magna. Postquam nostri Albim transierunt inperatrix et ego cum illa ad Mersburg pergentes cesaris adventum in his partibus expectavimus Nostri autem ut ad pagum Lusici venerunt a presidio ex Ciani urbe Zahna egresso temptantur quod agnoscentes magnam ex eo multitudinem occidunt c 17 Inde usque Oderam inperator profectus ad locum qui Crosna Crossen dicitur optimos ab exercitu ad Miseconem ibi d h auf dem rechten Ufer turmatim sedentem misit ut eum de promissa sibi fide ammonerent et ne propter eum ab inperatore sua perderent bona cum dedicione sua preoccupare voluisset rogarent Miesco wies dieses Ansinnen mit Berufung auf die Verpflichtungen die er seinem Vater und seinen Truppen gegenüber habe zurück ”Interim Bernhardus dux cum suis fautoribus episcopis et comitibus et profanorum turba Liuticiorum ab aquilone Bolizlavum peciit et hunc presentem munita undiquessecus Odera habuit c 18 VII 12 Cesar autem in inventione Christi protomartiris 3 August Oderam transmeans reluctantem Poleniorum multitudinem admodum prostravit et nemo ex nostris nisi Hodo iuvenis cum – etc.”

    [5] Lenzener Elbtalaue, natürlich sagenhaft. Dieter Knabschuh. Ausgegeben von Amt Lenzen-Elbtalaue. 1994. S 119-120, 2 / Gerichtslinden und Thingplätze in Deutschland. Anette Lenzing. Die Blauen Bücher. S 60-61, 3: Der Streit um die Prignitz. Kreisverwaltung Perleberg. Kerstin Beck 1992 S 12. / Neue Sagen aus der Mark Brandenburg, Seite 26. Ein Beitrag zum Deutschen Sagenschatz von E. Handtmann, verfasst in Seedorf bei Lenzen a. Elbe zur Zeit der Sommersonnenwende 1883.

    [6] Kurze Geschichte des Klosters St.Michaelis in Lüneburg. Ludwig Albrecht Gebhardi. Celle. 1857. S 7. (Als Quellen wurde angegeben: Imp. Ottonis Orig. Caps. Lüneb.1) Confirm. CaroliV. de An.1532. ib.2)

    [7] Trzemeszno. Arkiv har originalet. Rzyszczew. Myczków. Cod. diplom. Polon. II., Nr. 436.

    [8] Heike Reimann. Der niedere Adel im Umfeld mecklenburgischer und pommerscher Fürsten zur Zeit beginnender deutschrechtlicher Veränderungen der Siedlungsstruktur in Mecklenburg und Westpommern (Ende 12.-1. Hälfte 13. Jahrhundert) S 507 not 41.

    [9] Meklenburgisches Urkundenbuch - Band I 786-1250, Schwerin (1863) -, Nr. 115, S. 182.

    [10] Heike Reimann. Der niedere Adel im Umfeld mecklenburgischer und pommerscher Fürsten zur Zeit beginnender deutschrechtlicher Veränderungen der Siedlungsstruktur in Mecklenburg und Westpommern (Ende 12.-1. Hälfte 13. Jahrhundert) S 507 not 41.

    [11] Jauersche Fürstenthums Blätter Schlesiche Heimat. Monatschrift für heimatpflege der Stadt, des Kreises und des ehemaligen fürstentums Jauer. Sonderbeilage zum Jauerschen Stadtblatt. Verlag von Th. Buresch. Nr 7 (76) Jauer, 26 Juli 1936. 7 Jahrgang. S 602 f.f.

    [12] Codex Diplomaticus Silesiae. Vereine für Geschichte und Alterthum Schlesiens. Siebenter Band. Regesten zur Schlesischen Geschichte. Erster Theil. Bis zu 1250. Josef Max & Comp. Breslau 1868. S 37.

    [13] Geschichte des Dorfes Protzan, Doris Minale. S 8.

    [14] Geschichte des Dorfes Protzan, Doris Minale. S 9.

    [15] Jauersche Fürstenthums Blätter Schlesiche Heimat. Monatschrift für heimatpflege der Stadt, des Kreises und des ehemaligen fürstentums Jauer. Sonderbeilage zum Jauerschen Stadtblatt. Verlag von Th. Buresch. Nr 7 (76) Jauer, 26 Juli 1936. 7 Jahrgang. S 602 f.f. Översättning.

    [16] Geschichte des Dorfes Protzan, Doris Minale. S 9.

    [17] Heike Reimann. Der niedere Adel im Umfeld mecklenburgischer und pommerscher Fürsten zur Zeit beginnender deutschrechtlicher Veränderungen der Siedlungsstruktur in Mecklenburg und Westpommern (Ende 12.-1. Hälfte 13. Jahrhundert) S 507 not 40.

    [18] Witz, eingedeutschtes, urspr. slawisches Suffix in Ortsnamen und davon abgeleiteten Familiennamen. Die Endung -witz (polnisch -owice, serbisch -ovići) ist eine Suffixverbindung mit -itz und kommt in Deutschland insbesondere bei ursprünglich sorbischen (dort auch -fitz, -vitz, -pitz) und polabischen sowie darüber hinaus auch bei anderen slawischen Ortsnamen vor. Es hat ursprünglich patronyme Funktion, verweist also auf den Gründer des Ortes oder zumindest eine wichtige, namensgebende Person des Ortes. Die Endung war in allen deutschsprachigen Gebieten Mittel- und Ostmitteleuropas verbreitet (Preußen, Schlesien, Böhmen, Mähren sowie Rumänien). Deutsches Ortsnamenbuch. Manfred Niemeyer. De Gruyter, Berlin/Boston 2012, ISBN 978-3-11-018908-7 S 293.

    [19] Diplomata Monasterii Clarae Tumbae Prope Cracoviam. Zbiór dyplomów klasztorumogilskiego przy krakowie wydany staraniem i nakładem

    c.k.towarzystwa naukowego krakowskiego.. w krakowie. drukarni uniwersytetu jagiellońskiego 1865. S 1.

    [20] Pergamentsdokument med tre sigill i blekt vax på röda silkesband; från det första återstår en liten del; det andra, en rund kapitelsigill från Krakows kapitel, avbildar en kyrka med två torn med inskriptionen: SIGILL.CRACOVIENSIS ECCLE.SCI.WENCEZLAI; det tredje är längsgående och delat i två delar med ett vapen som avbildar en uppåtvänd hästsko, nedanför ett kors som korsar den; runt omkring står det: MARCUS; det fjärde och femte är helt avlägsnade tillsammans med banden.

    [21] Crusade And Society In Eastern Europe: The Hospital And The Temple In Poland And Pomerania 1145 – 1370 Submitted for the degree of Ph.D. in the University of London's School of Slavonic and East European Studies, 1994.

    1145 – 1370 Submitted for the degree of Ph.D. in the University of London's School of Slavonic and East European Studies, 1994.

    [22] Codex Diplomaticus Silesiae. Vereine für Geschichte und Alterthum Schlesiens. Siebenter Band. Regesten zur Schlesischen Geschichte. Erster Theil. Bis zu 1250. Josef Max & Comp. Breslau 1868. S 113.

    [23] Die Zisterzienserabtei Leubus in Schlesien von ihrer Gründung bis zum Ende des 15. Jahrhunderts. Waldemar P. Könighaus. Harrassowitz Verlag. ISBN 3-447-05069-1. 2004. S 433. Liste eder mittelalterlichen Besitzungen und Einkünfte.

    [24] Codex Diplomaticus Silesiae. Vereine für Geschichte und Alterthum Schlesiens. Siebenter Band. Regesten zur Schlesischen Geschichte. Erster Theil. Bis zu 1250. Josef Max & Comp. Breslau 1868. S 113.

    [25] Geschichte und Alterthum Schlesiens. Namens des Vereins. Dr Colmar Grünhagen. Achter Band. Erstes Heft. Breslau, Josef Mar & Komp. 1867 S 55-56.

    [26] Codex Diplomaticus Silesiae, Bd. 7, 1884; Regesten zur schlesischen Geschichte, Th. 1: Bis zum Jahre 1250. Herausgegeben von Colmar Grünhagen. S 371

    [27] Geschichte und Alterthum Schlesiens. Namens des Vereins. Dr Colmar Grünhagen. Achter Band. Erstes Heft. Breslau, Josef Mar & Komp. 1867 S 55-56.

    [28] Schlesisches Urkundenbuch, Herausgegeben von der Historischen Kommission für Schlesien, Zweiter Band: 1. Lieferung 971 - 1216, 1963; 2. Lieferung 1217 - 1230, 1968; 3. Lieferung Fälschungen und Register, 1971; Bearbeitet von Heinrich Appelt, Verlag Hermann Böhlaus Nachf., Wien-Köln-Graz

    [29] Codex Diplomaticus Silesiae, Bd. 7, 1884; Regesten zur schlesischen Geschichte, Th. 1: Bis zum Jahre 1250. Herausgegeben von Colmar Grünhagen. S 362.

    [30] Codex Diplomaticus Silesiae, Bd. 7, 1884; Regesten zur schlesischen Geschichte, Th. 1: Bis zum Jahre 1250. Herausgegeben von Colmar Grünhagen. S 371.

    [31] Die Zisterzienserabtei Leubus in Schlesien von ihrer Gründung bis zum Ende des 15. Jahrhunderts. Waldemar P. Könighaus. Harrassowitz Verlag. ISBN 3-447-05069-1. 2004. S 453. Liste eder mittelalterlichen Besitzungen und Einkünfte.

    [32] Codex Diplomaticus Silesiae. Vereine für Geschichte und Alterthum Schlesiens. Siebenter Band. Regesten zur Schlesischen Geschichte. Erster Theil. Bis zu 1250. Josef Max & Comp. Breslau 1868. S 207.

    [33] Helbig, Herbert (Hsrg.): Urkunden und erzählende Quellen zur deutschen Ostsiedlung im Mittelalter, Bd. 2, Darmstadt 1970, S. 305ff.

    [34] Typis impressorum collegii historici academiae literarum cracoviensis N. 9. Monumenta Mediiaevi historica Res gestas Poloniae illustrantia. Tomus Iii. Continet: Codicem Diplomaticum Poloniae Minoris 1178-1986. S 38. ”XXXII. 1250. die 3. mensis Augusti, Zawichostiae. Boleslaus dictus Pudicus dux Cracoviae et Sandomiriae, donationem villae Tarszawa c u m rusticis ipsam incolentibus, a Casimiro duce Poloniae coenobio Cisterciensium Andreoviensi factam, renovat. Ne resgestaprocessutemporiseuanescat, Ego Boleslausdeigracia dux Cracouie et Sandomirie, notum facimus presentibus et futuris, quod uiso priuilegio pie recordacionis patris mei ducis Leschonis, ducis inquam predictorum ducatuum, in quo priuilegio continetur, quod ex donacione ducis Kasimiri aui mei domus Andrzeiouiensis uillam de Tharssowa 2) cum familia, que ad uillam eandem pertinebat,legittime possidebat et possidet, seruis eiusdem uille sub m e a redigi uolentibus seruitute, deum habens pre oculis, tam uillam dictam Tharssowa 2), quam omnes familias, que de eadem uilla superesse dicuntur, Iohanne uidelicet et T h o m a filijs Vencelai , Mallech et Vianceth filijs Martini tex- toris, Chollech filio Rage et alijs usque ad decem,quas mandato meo Przybislaus centurio 3) tunc filius Preuodowicz debuit assignare abbatti et fratribus dicte d o m u s , quia tot esse .de dicta uilla in m e a presencia recognouit, eam dictis fratribus et domui supradicte cum omnibus generacionibus siue successionibus dictarum familiarum, perpetua con- firmacione confero et confirmo, et hoc pro salute anime mee et pro remedio animarum patris mei superius memorati , et illustris ducisse Grzymyslaue matris mee, que hanc donacionem meam et confirma- cionem predictorum domui de Andrzeiow, perpetuam esse uoluit et quietam. Testes qui presentes fuerunt: Gosselaus castellanus de Sechecoua 4), Petrus filius Dirzecrai , Iacobus filius Pachoslai ,Ianus gener Marcussonis, Iohannes canonicus Sandomiriensis, Bartholomeus frater predicti Gosselai, Iassech sultetus (s)de Zauichost,Zdigoth subtezaurarius. Actum est hoc in Zawichosth 5), anno domini Millesimo ducentesimo quinquagesimo, in die Inuencionis prothomartyris sancti Stephani.

    [35] Codex Diplomaticus Majoris Polonia. Kodeks Dyplomatyczny Wielkopolski obejmujący dokumenta tak już drukowane, jak dotąd nie ogłoszone, sięgające do roku 1400. Wydany staraniem Towarzystwa Przyjaciół Nauk Poznańskiego. Tom I. zawiera numera 1 - 616 lata 984 - 1287. Poznań 1877. Nakładem Biblioteki Kórnickiej. Drukiem J. I. Kraszewskiego (Dr. W. Łebiński). S 151. ”Efter ett pergamentoriginal. På ett sidenband av rött och gult garn hänger en sigill från hertig Władysław, (sigill VI.) utan spår av att det andra har fästs. Wrocław. Königl. Staats Archiv Leubus 49. Urkunden des Klosters Leubus XLVII.”

    „1233 Julii. 18, in colloquio super aquam Neszobe In nomine Domini nostri Ihesu Christi amen. Quoniam omnia que temporaliter aguntur, per decursionem temporis annullantur preter ea que litterarum apicibus communita sequatium memorie relinquntur, inde est quod ego Rosec filius Dirsicrai notum facio presentibus et futuris hanc paginam inspecturis, quod pro remedio anime mee et avi mei et fratris mei Dirsicrai contuli Deo et beate Marie villam Sitna nuncupatam in territorio Kalisensi cum omni iure attinenti, videlicet agris, pratis, pomeriis, pascuis, cenobio Lubensi Ordinis Cysterciensis constructo in honore eiusdem beate et intemerate virginis Marie, coram duce Polonorum Wlodizlao filio quondam ducis pie memorie Odonis aliisque testibus quam pluribus, scilicet episcopo Posnaniensi Paulo, Zandiwoyo castellano Kalisensi, Gozyzlao tribuno, Domerato, Iohanne filio Dobrogosti, Bogusa filio Sceszlay; et ut hec inconvulsa perpetuo permaneant, roborare curavi sigillo prenominati ducis et meo. Acta sunt hec in colloquio quod fuit super aquam que vocatur Neszobe anno gratie Domini M.CC.XXX.III, XV Kalendas Augusti.“

    [36] Schlesisches Urkundenbuch, Herausgegeben von der Historischen Kommission für Schlesien, Zweiter Band 1231 - 1250, Bearbeitet von Winfried Irgang, Verlag Hermann Böhlaus Nachf., Wien-Köln-Gratz 1977. S 36.

    [37] Codex diplomaticus Majoris Poloniæ documenta, et jam typis descripta, et adhuc inedita complectens, annum 1400 attingentia. Poznaniae, sumptibus Bibliothecae kornicensis. Zakrzewski, Ignacy 1877. Urkund Nr 806 S 22. S 169-170. ”Wladislaus dux regni Polinie etc. 1299 Febr. 24, in Vartha; confirmat commutationem sortis hereditatis ecclesiae Gneznensis, dictae Bialkow, cum sorte hereditatis militis Stognew nomine Radczyn.

    In nomine Domini amen. Sapientum decrevit auctoriatas, ut litterarum notitia actus hominum legitimi confirmentur. Hinc est igitur quod nos Wladizlaus, Dei gratia dux regni Polonie, Pomoranie, Cuyavie, Lanchicie et Syradie, tenore presentium notum esse volumus universis presentibus et posteris ad quos pervenerit scriptum presens, quod ordinationem venerabilis ac dilecti patris nostri domini prima (1a). Secundi, Dei gratia sancte Gneznensis eccleise archiepiscopi, quam fecit cum fideli nostro milite Stogneo, dando sibi sortem ecclesie sue Gneznensis permixtam hereditati dicti militis in Balocicz, pro sorte eiusdem militis Stogney permixta similiter hereditati dicti domini archiepiscopi in Radnycicz, cum via que debet ducere ad proximam hereditatem sepedicti domini archiepiscopi, eodem nomine, Balocicz videlicet nuncupatam, ratam et ratam habentes, predictam sortem in Radnycicz prefato patri nostro domino archiepiscopo et ecclesie sue Gneznensi, presentibus cum omni libertate qua gaudent omnes alie hereditates ecclesie Gneznensis duximus confirmandam. Et quia sigillum adhuc regni Polonie non habemus, presens privilegium nostri sigilli quo utimur sibi dari fecimus in dictorum omnium testimonium munimine robaratum.

    Datum in Vartha anno Domini M.CC.XC nono, VI Kal. Martii, Indictione III, presentibus viris providis: comitibus Zavissa palatino Syradiensi, Lexitone castellano Velunensi, Ubizlao pincerna nostro Kalisiensi, Iascone advocato nostro Velunensi, et multis aliis fide dignis, per manus Dominici scriptoris nostri.”

    [38] Carl von Grünberg, der auch auf Dietersdorf sass, wurde mit Barbara von Stavenow verheiratet im Jahr 1620 5.7. Cop Neumarch f 288. Sieh auch v Mülverstedt, Ehestiftungen. Carl v Grünberg auf Dietersdorf und Barbara v Stabenow. 1000 Thlr Eheg. Conf. 5 juli 1620. Ibid 288. Herrenhaus Charlottenhof. Kreis Landsberg.

    [39] https://zamkilubuskie.pl/bialkowbialkow/

    [40] https://zamkilubuskie.pl/bialkowbialkow/

    [41] Typis impressorum collegii historici academiae literarum cracoviensis N. 9. Monumenta Mediiaevi historica Res gestas Poloniae illustrantia. Tomus Iii. Continet: Codicem Diplomaticum Poloniae Minoris 1178-1986. S 312.

    [42] Typis impressorum collegii historici academiae literarum cracoviensis N. 9. Monumenta Mediiaevi historica Res gestas Poloniae illustrantia. Tomus Iii. Continet: Codicem Diplomaticum Poloniae Minoris 1178-1986. S 312.