Släktträd (inte komplett) med DNA-träffar
Röda linjer visar exempel på giftermål inom familjen. Varje nummer representerar ett nytt släktträd.
Generation 1
Generation 2 Sohn von Radbard/Valdar
Randver sägs ha varit gift med Ingild, dotter till en sveakung, och därmed fortsatte den kungliga sveaätten genom honom. Han är en centralgestalt i den genealogi som förbinder de gamla kungarna av Danmark, Svitjod och Götaland med karolingiska och slaviska furstehus enligt flera sagor.
Enligt vissa teorier och arkeologiska tolkningar kan han ha begravts i Valsgärde, en välkänd båtgravsplats strax utanför Uppsala där flera hövdingar och kungliga personer tros ha begravts under vendel- och vikingatid.
Källhänvisningar:
Hervarar saga ok Heiðreks – en isländsk fornaldarsaga som utgör en av de viktigaste källorna till Ivar Vidfamnes och Randvers släktlinje.
Jónsson, Finnur (1905). Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie.
Sawyer, Birgit & Peter (1993). Medieval Scandinavia: From Conversion to Reformation, Circa 800–1500.
Duczko, Wladyslaw (2004). Viking Rus: Studies on the Presence of Scandinavians in Eastern Europe – diskuterar Radbard och hans kopplingar till Gardarike.
Generation 3 Sohn zu Randver Radbardsson (680-770)
Enligt dessa källor fick Sigurd först regera över Sverige som en vasallkung under sin farbror Harald Hildetand. Senare gjorde han uppror mot Harald i syfte att själv erövra den danska kungamakten. Konflikten kulminerade i det mytomspunna slaget vid Bråvalla (Brávellir), där det enligt sagorna sägs att självaste Oden ingrep i striden och dödade Harald Hildetand. Sigurd Ring stod som segrare och säkrade därmed sin makt både över Sverige och Danmark.
I de isländska sagorna nämns Sigurd Ring dessutom som far till den legendariska vikingen och kungen Ragnar Lodbrok – en av de mest mytomspunna gestalterna i nordisk sagotradition.
Enligt Bósa saga ok Herrauds fanns det en gång en egen saga om Sigurd Ring, men denna saga är idag förlorad och finns inte längre bevarad i någon känd handskrift.
Källor och referenser: Hervarar saga ok Heiðreks – nämner släktskapet mellan Ivar Vidfamne, Harald Hildetand, Randver och Sigurd Ring.
Sögubrot af nokkrum fornkonungum – en isländsk fragmentarisk saga som beskriver slaget vid Bråvalla och Sigurd Rings konflikt med Harald.
Bósa saga ok Herrauds – där det sägs att det funnits en saga om Sigurd Ring som nu är förlorad.
Saxo Grammaticus, Gesta Danorum – ger alternativa och mer latinska versioner av händelserna kring Sigurd och Ragnar.
Ármann Jakobsson (2007). Nine Saga Studies – analyserar Sigurd Rings roll i sagalitteraturen.
Jesse L. Byock (2005). Viking Age Iceland – diskuterar bl.a. genealogier i fornisländska sagor.
Generation 4 Sohn zu Sigurd Randversson Ring (724-812)
Han ska ha varit jarl under den danske kungen Harek (regerade ca 814–854), och tillsammans med honom och en flotta på 120 skepp seglade de till Frankrike, där de plundrade Paris. Den frankiske kungen Karl den skallige (Karl II, regerade 843–877) erbjöd enligt vissa källor 7000 pund silver för att få dem att lämna staden. Efter återkomsten till Skandinavien dog Ragnar enligt vissa traditioner.
Ragnar antas också ha deltagit i det berömda vikingaangreppet på klostret Lindisfarne år 794, som markerar början på vikingatiden enligt anglosaxiska krönikor.
Efter hans död blev hans söner, de så kallade Lodbroksönerna (bl.a. Ivar Benlös, Björn Järnsida och Sigurd Orm-i-öga), vida berömda och ledde flera fälttåg mot England och Frankerriket.
Källor och genealogisk kontext:
Hervarar saga ok Heiðreks: anger att Ragnar var son till Sigurd Ring, och att Randver var son till Radbard och Aud Alfhild Ivarsdotter, dotter till Ivar Vidfamne.
Sögubrot af nokkrum fornkonungum: beskriver slaget vid Bråvalla och Sigurd Rings arv efter Harald Hildetand.
Heimskringla av Snorre Sturlasson: innehåller flera referenser till Ragnars söner, särskilt i Ynglinga- och Sagalitteraturen om svearnas kungar.
Ragnarssona þáttr (Saga om Ragnars söner): beskriver Ragnar, hans fru Aslög (även kallad Kraka), deras barn och deras fälttåg.
Bósa saga ok Herrauds: nämner Aslög som dotter till Sigurd Fafnesbane och Brynhild.
Gesta Danorum av Saxo Grammaticus: ger en mer historiserad version av Ragnar och hans söner, men med avvikelser från de isländska sagorna.
Annales Bertiniani: en frankisk krönika som nämner vikingaplundringar, inklusive anfallet mot Paris 845.
Anglosaxiska krönikan (Anglo-Saxon Chronicle): beskriver attacken på Lindisfarne år 793/794 – även om Ragnar inte nämns vid namn, har han ibland kopplats till denna händelse i senare tradition.
Genealogi enligt sagorna:
Ivar Vidfamne (ca 600-talet)
↳ dottern Aud Alfhild Ivarsdotter
↳ gift med Radbard av Gardarike
↳ sonen Randver
↳ sonen Sigurd Ring
↳ sonen Ragnar Lodbrok
↳ gift med Aslög (Kraka), dotter till Sigurd Fafnesbane (enligt Völsungasagan)
Generation 5: Ragnar Lodbroks söner (ca 820–890-talet)
Se även: Anglo-Saxon Chronicle, Annals of Ulster (ASC), Hervarar saga ok Heiðreks, Ragnarssona þáttr, Gesta Danorum
Generation 7 – Söner till Björn Järnsida (kung av Munsö, ca 820 † 862)
Huvudkällor: Hervarar saga ok Heiðreks, Ragnarssona þáttr, Landnámabók, Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum, samt vissa uppgifter i Adam av Bremen och Ynglingatal
Sammanfattande notering:
Både Erik Björnsson och Refil Björnsson tillhör övergången från saga till historia. De finns inte i samtida frankiska eller anglosaxiska källor, men i isländska genealogier och sagor bildar de en viktig länk mellan Ragnar Lodbroks söner och de första historiskt belagda sveakungarna under 900-talet. Deras betydelse är därmed främst dynastisk och ideologisk – de formar det svenska kungahusets äldsta traditioner.
Generation 8 Söhne von Erik Björnsson
Källor: Hervarar saga ok Heiðreks, Langfeðgatal, Íslendingabók, Adam av Bremen, Saxo Grammaticus
Generation 8 Sohn von Refil Björnsson bekannt 796
Biografi: Erik Refilsson är en kunglig gestalt som förekommer i isländska genealogier och sagamaterial. Han sägs ha varit son till Refil Björnsson och därmed sonson till den berömde vikingen och Munsökungen Björn Järnsida, en av Ragnar Lodbroks söner. Erik ska enligt Langfeðgatal och Hervarar saga ha varit kung över Svitjod under 800-talets mitt. Även om få detaljer om hans regeringstid finns bevarade, pekar hans långa regeringsperiod – över 50 år enligt vissa genealogier – på en tid av relativ stabilitet, eller att hans namn blivit ett samlingsnamn för flera regenter i samma dynasti. Han placeras ofta i den s.k. Munsöätten eller Uppsalaätten, som tros ha regerat i Uppsala och kring Mälaren under vikingatidens tidigare del. Namnet Erik är typiskt för kungahuset i Svealand och återkommer i flera generationer, inklusive hos hans son Anund Eriksson (ibland kallad Anund Uppsale, men ibland som separat person), och vidare till Erik Väderhatt, Erik Segersäll och Erik den helige. Erik Refilsson fungerar som en central länk mellan Björn Järnsidas gren och de senare historiska kungarna. I vissa traditioner är han far till Anund Eriksson, farfar till Erik Anundsson (Väderhatt). Denna dynasti dominerar i svearnas rike under större delen av 800- och 900-talen.
Källor:
Langfeðgatal (isländsk genealogisk skrift från 1100-talet): anger honom som son till Refil, son till Björn Järnsida. Hervarar saga ok Heiðreks: ger en kungalängd som inkluderar Erik Refilsson. Íslendingabók: kungalängd i kortform som stödjer namnföljd. Johan Peringskiöld (1700-tal): rekonstruerar tidiga sveakungar, bl.a. Erik Refilsson. Erik är ett återkommande namn i svearnas dynasti; även Adam av Bremen nämner flera kungar med detta namn, vilket antyder kontinuitet.
Generation 9 Sohn zu Erik Refilsson. Kung ca 814-870
Källor:
Hervarar saga ok Heiðreks: anger Anund som kung i Uppsala, son till Erik Refilsson. Johan Peringskiöld (1700-talet): inkluderar Emund som Erikssons son i vissa genealogier. Saxo Grammaticus (Gesta Danorum): tolkar sveakungar i konfliktmiljö med Danmark. Adam av Bremen (c. 1075): nämner sveakungar i Birka, eventuellt kopplade till Emund.
Generation 10 Sohn zu Emund I Slemme Eriksson. Kung av Birka um 832-873
Hans smeknamn, "Väderhatt", sägs ha kommit från en särskild förmåga han hade med väder och vind. Enligt legenden, när Erik vinkade med sin hatt, blåste vinden åt det håll han pekade, vilket ansågs vara ett tecken på hans lycka och övernaturliga krafter.
Erik V Emundsson sades också ha en särskild ambition att återerövra de landområden som Sigurd Ring och hans son Ragnar Lodbrok en gång kontrollerade. Dessa områden omfattade Bohuslän, Kristiania (nuvarande Oslo), Göta älv och Västergötland. Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok hade tidigare styrt över dessa regioner, och Erik lovade att han inte skulle vila förrän han hade återtagit detta land i Viken och återställt Sveakungarnas överhöghet i dessa områden.
Enligt sagorna skickade Erik sin armé till dessa länder och krävde skatt från de olika områdena, inklusive Värmland, vilket också blev en del av det västsvenska maktområdet under hans styre.
Källhänvisningar:
Hervarar saga ok Heiðreks: Berättelser om Erik V Emundsson och hans plundringståg.
Íslendingabók: Nämner Erik som en skicklig och framgångsrik krigare som återupprättade Svearikets makt i Viken.
Saxo Grammaticus: Beskriver Erik V som en krigare och en kung som var känd för sina vinster och sin förmåga att styra över stora delar av Norden.
Peringskiöld: I sina genealogiska verk stöder han traditionerna om Erik V:s makt och hans försök att återerövra de gamla områdena som tillhörde Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok.
Generation 11 Son till Erik V Emundsson. ”Väderhatt” Ca 849-884
Källhänvisningar:
Hervarar saga ok Heiðreks: Ger en bredare kontext till Björns släktträd och hans kopplingar till äldre generationer av Sveakungar.
Saxo Grammaticus: En av de viktigaste källorna för information om den tidens kungar i Danmark och Sverige, som ger en del insikter om Björns tid och hans inflytande.
Íslendingabók: Även om denna källa mest fokuserar på Island, kan den ge en värdefull inblick i den nordiska politiska kontexten, där Björn och hans farfar var centrala personer.
Peringskiöld: Använder genealogiska verk för att sammanställa information om Björn och hans ätt, där han kan ha varit en del av den fortsatta utvecklingen av det svenska kungariket.
Generation 12 Söner till Björn III /IV ”Den Gamle” Eriksson Ca 867 ca 950
Erik VIII:s namn "Segersäll" reflekterar hans många segrar och hans skicklighet som krigare och ledare. Hans tid som kung av Danmark var kort men symbolisk för den maktfördelning och de allianser som präglade den skandinaviska världen vid denna tid.
Olof II Björnsson. Född ca 885 i Birka – Död 955 i Jylland, Danmark. Kung i Birka. Olof II Björnsson var en kung i Birka, som låg vid Mälaren i Svealand och var ett viktigt handelscentrum under vikingatiden. Hans liv och gärningar är omgärdade av en viss osäkerhet, eftersom det finns vissa frågetecken kring huruvida han var samma person som Olof den Svenske/Olof the Brasch, som erövrade Danmark under 890-talet och härskade där fram till 916. Vissa källor ifrågasätter om Olof II Björnsson faktiskt var densamme som den Olof som erövrade delar av Danmark.
Olof II:s far var troligen Björn III/IV Eriksson, och han var en del av den mäktiga kungliga ätten som hade inflytande över Svealand och delar av Danmark. Han dog i Jylland 955, och hans efterträdare var hans söner eller släktingar, beroende på hur hans specifika släktskap tolkas.
Olof II:s hustru var Ingeberg Thrandsdotter, dotter till den mäktige Thrand från Sula, en viktig familj i den tidens samhällsstruktur.
Källhänvisningar:
Hervarar saga ok Heiðreks: Ger en bredare kontext till kungarnas genealogier, inklusive detaljer om Olof och hans förfäder.
Saxo Grammaticus: En viktig dansk källa som belyser de skandinaviska kungarnas liv och maktkamper under vikingatiden.
Annaler von Ulster: Ger insikter om den tidens viktiga politiska händelser och bekräftar vissa aspekter av Olofs och Eriks regentperioder.
Svenska Krönikan: Innehåller detaljer om de svenska kungarnas linje och deras förhållanden till andra maktcentra i Skandinavien.
Generation 13 – Son till Erik VIII Segersäll, Kung i Svealand 945–995, Kung i Danmark 992–993
Generation 13 Barn till Olof II Björnsson (ca 885 i Birka – † 955 i Jylland, Danmark
Källhänvisningar:
Saxo Grammaticus: En viktig källa för den danska och svenska kungahusets historia under denna period, inklusive Gyrid och Styrbjörns liv.
Hervarar saga ok Heiðreks: Ger detaljer om de nordiska kungarnas genealogier och politiska förbindelser, där Styrbjörn och Gyrid är nämnda.
Svenska Krönikan: Dokumenterar händelserna i Sverige under Olof II Björnssons tid och hans barns inverkan på den politiska utvecklingen.
Annaler von Ulster: Innehåller referenser till den skandinaviska historien, särskilt om den politiska och dynastiska utvecklingen i Sverige och Danmark.
Generation 14 Barn till Olof Skötkonung (ca 980–ca 1022)
Emund den gamle dog 1060, och med hans bortgång förlorade Ynglingaätten sin direkta manliga linje på den svenska tronen. Hans son Anund dog 1056 i strid mot Kvänerna, vilket innebar att hans dynasti gick i graven. Emund efterlämnade en dotter som troligen gifte sig med Stenkil Ragnvaldsson, som skulle bli kung av Sverige senare.
Källhänvisningar:
"Svenska medeltidens historia", Carl Grimberg. En omfattande källa som ger en detaljerad översikt över de svenska kungarnas liv och regeringsperioder, inklusive Emund den gamle och Anund Jakob.
"Adam av Bremens Krönika" (skriven av Adam av Bremen), som ger insikter i den tidens politiska och religiösa situation.
"Fornsvenska krönikor": En samling med medeltida källor om Sveriges och andra nordiska länders historia, som bland annat beskriver Anund Jakobs och Emund den gamles regeringstider.
"Sagas of the Norse Kings": Innehåller information om de nordiska kungarnas dynastier, särskilt de som var nära förbundna med den svenska och norska tronen under 1000-talet.
Generation 6 – Son till Sigfrid Orm i Öje † 891 (Jelling-ätten)
Helge gifte sig senare med Hardeknuds tvillingsyster, Aslaug den Yngre, och de fick en son, Sigurd Hart. Sigurd var samtida med den nästa danske härskaren, Gorm den Gamle, och erövrade kungariket Ringerike. Sigurd var också farfar till Harald Blåtand. Adam av Bremen nämner också en kung Helge, som avsattes, och att Danmark erövrades av Olof den Brasch från Sverige. Tillsammans med sina söner Gyrd och Gnupa erövrade Olof riket med vapenmakt och de regerade det gemensamt, vilket grundade Olof-ätten i Danmark. Efter Olof följde hans son Sigtrygg, som var son till Gnupa och en dansk adelsdam vid namn Asfrid. Sigtrygg är dokumenterad på två runstenar nära Schleswig, som hans mor reste efter hans död. Adam rapporterar att under ärkebiskop Hoger av Bremens tid (909–915/917) kom en man vid namn Hardegon, son till Sweyn, från "Northmannia" (möjligtvis Norge, Northumbria eller den nyligen av danska vikingar koloniserade Normandie, eller kanske Nordjylland). Hardegon avsatte den unge kungen Sigtrygg och regerade sedan utan motstånd i ungefär trettio år. Hardegon jämförs ofta med den legendariske Hardeknud, men vissa historiker, som Lis Jacobsen, anser att de kan vara olika personer.
Källhänvisningar:
"Saga om Ragnar Lodbroks söner" – En samling av isländska sagor som beskriver Ragnar Lodbroks söner och deras äventyr, inklusive berättelser om Sigurd Schlangenauge och Gudfred.
Adam av Bremen – En känd tysk biskop som på 1000-talet skrev detaljerade krönikor om den nordiska världen, inklusive information om den danska och svenska politiken och härskare som Hardeknud och Olof den Brasch.
"Nordiska kungasagor" – En samling med detaljer om de nordiska härskarna, inklusive historier om Sigurd Hart, Gorm den Gamle och Harald Blåtand.
"Danmarks historie i middelalderen" av Lis Jacobsen – En bok som analyserar den danska politiska historien och diskuterar skillnaderna mellan Hardegon och Hardeknud.
Generation 7 Son till Hardeknud I Kung av Dänemark (Jelling Dynastin)
– Adam av Bremen I, 52. I en annan del av Gesta Hammaburgensis beskrivs det så här: "Abud Danos eo tempore Hardecnudth Vurm [Zusatz in Handschriften B und C: filius Hardewigh] regnavit …" "Vid den tiden regerade Hardeknut Vurm [son till Hardewigh] över danskarna …"
– Adam av Bremen I, 55.
Källhänvisningar:
Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum – Adam av Bremen var en tysk historiker och präst som på 1000-talet skrev om den nordiska världens historia, inklusive de danska och svenska kungarna.
Jelling-stenarna och gravhögarna – Ett betydelsefullt monument i Danmark som markerar kunglig gravplats och är kopplat till Gorm den Gamle och hans son Harald Blåtand.
"Danmarks Historie", av Sven Rosborn – En bok om den danska medeltidens historia som även behandlar Gorm den Gamle och hans dynasti.[8]
Generation 8 Söner till Gorm den Gamle, Kung av Danmark (936–958) ⚭ Thyra. (Jelling Dynastin) [9]
Källhänvisningar:
Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum – Denna källa innehåller information om de danska kungarna och deras kontakter med andra europeiska makter under medeltiden.
Jelling-stenarna och gravhögarna – En viktig arkeologisk plats som markerar Gorm den Gamles och Harald Blåtands kungliga gravar. Dessa monument är centrala för den danska kungafamiljens historia och har blivit UNESCO-världsarv.
"Danmarks Historie", av Sven Rosborn – En bok om Danmarks historia som beskriver Harald Blåtands politiska och religiösa inflytande i Skandinavien.
"The Viking World", red. David M. Wilson – En omfattande bok som diskuterar vikingarnas historia och deras fälttåg, inklusive Harald Blåtands erövringar.
Generation 9 – Söner till Knut Gormsson
Runstenen från Harald Blåtand vid kyrkan i Jelling, Danmark Runstenen i Jelling är en viktig arkeologisk och historisk artefakt som är kopplad till Harald Blåtand. Texten på stenen lyder: "Haraldr Konunkr lét ræisa kumbl þausi aft Gorm faður sinn ok aft Þórví móður sina, sa Haraldr es ias at vann Danmǫrk alla ok Norveg alla ok tani karpi kristna." Översättning: "Kung Harald lät resa denna sten efter sin far Gorm och efter sin mor Tyra, den Harald som erövrade hela Danmark och hela Norge och kristnade danskarna." Denna runsten är en symbol för Harald Blåtands framgångar som kung, särskilt hans erövring av Danmark och Norge samt hans kristnande av danskarna.
Generation 6 Söner till Ivar Benlös (Ivar Ragnarsen)
Bárd (även Barith eller Barid mac Imair) Född omkring 848, död cirka 881. Bárd kallas i de irländska källorna Barid mac Imair – alltså Barid, son till Ivar. Han omnämns som kung i Dublin och var en framträdande vikingaledare under slutet av 800-talet. Enligt Smyth (1977) ledde Bárd år 877 slaget vid Strangford Lough mot Halfdan, där Halfdan sägs ha stupat. Även om det inte finns definitiva källor som bekräftar detta, anses det rimligt av vissa forskare. År 867 deltog Bárd enligt Fragmentary Annals (FA) i ett slag tillsammans med en viss Haimar som dog i striden. År 872 plundrade han enligt FA området kring Lough Ree och omtalas samtidigt som fosterfar till en kungason, som tolkas som en ung son till Olaf (troligen Óláfr Kváran). Annalerna CS 881 och FM (”878”) beskriver Bárd som en ”stor despotsfigur bland nordmännen” vid hans död. Möjligen fanns en sonson till Bárd uppkallad efter honom som dog ung, vilket antyder en fortsatt släktlinje som inte utvecklades vidare.
Sigtrygg (även Sitric) Född ca 851, död 896. Sigtrygg tros ha blivit kung i Dublin år 888 efter att hans kusin mördats (enligt Annals of Ulster [AU] och Chronicon Scotorum [CS]), men källorna säger inte uttryckligen att han faktiskt tog makten. År 893 nämner AU konflikter mellan Sitric och Sigfrid, sannolikt om makten i Dublin. År 896 dog Sitric, enligt AU och FM, efter att ha blivit dödad av sina egna landsmän – möjligen efter ett internt uppror eller förräderi.
Godfred (även Gudfred eller Guðrøðr) Född cirka 853, död 891. Godfred är inte omnämnd i de irländska annalerna, men nämns av Adam av Bremen (Gesta Hammaburgensis, bok II, kap. 25) som far till Anlaf (Óláfr), Sigtrih (Sitric) och Reginold (Ragnarr eller Rögnvaldr). Godfreds existens styrks indirekt genom att hans son Sigtrygg Silkeskägg (Sitric Cáech) inte kan vara son till den äldre Sigtrygg enligt källornas släktlogik, utan måste ha haft en annan far – vilket stödjer hypotesen om Godfred som mellanliggande generation. Denna släktgren grundade viktiga dynastier i både Dublin och York, med flera kungar på båda sidor av Irländska sjön.
Olaf, Hedeby Olaf. Född ca 854, död 906. Denne Olaf är endast känd genom Adam av Bremen, och beskrivs som att han omkring år 894 blir kung i Västdanmark (Jylland), där det inte längre fanns någon lokal kunglig kandidat att välja. Olaf är inte nämnd som son till Ivar i irländska källor, men släktband och namnmönster tyder på att han kan ha tillhört samma gren. Olafs namn förekommer tillsammans med andra typiska namn från Ivars ätt (t.ex. Sigtrygg), vilket stärker hypotesen att han tillhörde Hus Ivar. Enligt Lundeårbøgerne dör Olaf år 906, efter att ha regerat både i Danmark och delar av södra Jylland (bl.a. Schleswig/Haithabu). Olaf förknippas även med styret över Hedeby, vilket var ett viktigt maktcentrum under 800–900-talet. Under Olafs och hans sons tid förlorar svenskarna tillfälligt makten över Schleswig, vilket bekräftas av Adam av Bremen och tyska krönikor. Hans son Gnupa regerade över vikingar och obodriter i samma region. Koppling till Obodriterna och skandinavisk expansion söderut Under 800–900-talen nämns flera nordiska namn bland de västslaviska (obodritiska) hövdingarna: Thrasko (Drasco) och Nakon (även Naccon) styrde över wagrier och polaber.
Harald Blåtand, dansk kung, var enligt Adam av Bremen svärson till Mistiwoi, en slavisk furste. Adam nämner även andra Winuler-furstar med nordiska namn: Gneus och Anatrog. Om man följer J. Marquarts teori från 1903, så är Nacon/Nakon troligen son till en viss Gyrd eller Gurd – ett skandinaviskt namn, vilket antyder att de obodritiska furstarna var av svensk härkomst, men ingick äktenskap med danska kvinnor under flera generationer. År 931 förlorar de nordisk-slaviska furstarna till kung Henrik I av Tyskland, som döpte både danska och obodritiska ledare. Detta markerar slutet på en lång period av nordisk kontroll över delar av Nordtyskland.
Källor:
Annals of Ulster (AU) – irländska krönikor som beskriver maktkamper bland vikingarna på Irland.
Chronicon Scotorum (CS) och Fragmentary Annals of Ireland (FA) – viktiga irländska källor för Barid, Sitric och deras strider.
Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (ca 1075), särskilt bok II, kap. 25 – nämner Godfred och hans söner.
Smyth, Alfred P. (1977). Scandinavian Kings in the British Isles 850–880.
J. Marquart (1903), "Die Chronik von Novgorod" och vidare tolkningar kring svensk påverkan bland obodriter.
Lundeårbøgerne – medeltida danska krönikor som omnämner Olaf Hedeby och hans död.
Heinrich I:s fälttåg 931 – omnämnt i både tyska och slaviska källor.
Danske vikingekonger - én slægt med mange grene af Peter Lawætz (1940 - 2021) https://www.vikingekonger.dk/Vikingekonger%20HTML/Referencer/Referencer%20til%20Regnar%20Lodbrogs%20slaegt.htmBild unten. Ahnentafel aus Osteuropäosche und ostasiatische Streifzuge. J. Marquard. Leipzig 1903. S 329.
Die Namen der vermuteten Nachkommen von Stoignew, insbesondere die Namen Dirsico und Dirsicraus, die mehrfach in der Familie Dirsico-Stoignew vorkommen, auf eine mögliche Verwandtschaft mit dem älteren abotritischen Fürstenhaus hin, wo der Name Thrasko/Drazko kommt von in verschiedenen Formen. Möglicherweise stammen diese Namen mütterlicherseits in die Familie. Die Namen Anadrog und Mizzidrog erscheinen nach Stoignew. Diese Namen enthalten im zweiten Teil den Namen, wie zum Beispiel Mizzi-drog (drago/trasko/dirsco).
Gnupa wird zusammen mit anderen christlichen slawischen Fürsten im Jahr 931 tributpflichtig. Dies deutet auch darauf hin, dass auch Stoignew Christ war, auf jeden Fall zu dieser Zeit, aber möglicherweise nach dem Verrat der Germanen im Jahr 954 vom Glauben abfiel, als sie versuchten, die Burg Krohn zu erobern, die Nakon und Stoignew erfolgreich verteidigten. Die Nachkommen von Stoignew sind aus der Liste der Nakoniden ausgeschieden, indem sie sich offensichtlich dem polnischen Fürsten unterwarfen. In dieser Hinsicht wurden die Familie Dirsco-Stoignew polnischen Grafen, behielten jedoch enorme Ländereien in Polen. Durch das Erbe in der Prignitz kehrten sie jedoch zurück nach 1231, nachdem sie ihre polnischen und schlesischen Erbgüter dem Kloster Lüben und die Johanniterorden geschenkt hätten.
[1] Ilisch, JMP 1997/8, nummer 23.15.
[2] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 127.
[3] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 91.
[4] Mittlere Geschichte. Die politische Bedeutung der Elbslawen im Hinblick auf die Herrschaftsveränderungen im ostfränkischen Reich und in Sachsen von 887 bis 936 – Politische Skizzen zu den östlichen Nachbarn im 9. und 10. Jahrhundert Inaugural-Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Westfälischen Wilhelms-Universität zu Münster (Westf.) vorgelegt von Christian Hanewinkel aus Beelen 2004. S 97.
[5] Knabenschuh Dieter. Amt Lenzen-Elbtalaue. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft! ISBN 3-930401-09-2 S 33.
[6] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S S 53.
[7] Römisch Germanische Kommission des Deutchen Archäologischen Instituts Frankfurg A. M. Frühmittelalterliche Archäologie zwischen Ostsee und Mittelmeer. Band 4. Slawen an der unteren Mittelelbe. Beiträge zum Kolloquium vom 7 bis. 9 April 2010. Reichert Verlag. Wiesbaden. ISBN 978-3-89500-962-4. Felix Bierman. Die Schlacht bei Lunkini 929. S 152 f.
„Quinto obsidionis die venere custodes exercitum barbarorum non longe ess adnuntiantes, et quia nocte contigua inpetum in castra facere decrevissent […]. Interea dies transit, et nox solito tenebrosior cum ingenti pluvia adest nutu divino, quatinus consilium pessimum inpediretur barbarorum. Ut ergo iussum est, tota nocte illa armati erant Saxones […]. Orto autem sole – nam post I pluviam clara redit serenitas -, erectis signis procedebant castris. In prima quidem fronte legatus in barbaros inpetum faciens, sed cum pauci non prelaverent adversus innumerabiles, reversus est ad exercitum referens, quia barbari non plures haberent equites, peditum vero innumerabilem multidudinem et nocturna pluvia in tantum inpeditam, ut vix ab equitibus coacti ad pugnam procederent. Igitur sole cadente in humida vestimenta barbarorum, fumum ascendere fecit usque in caelum, spem fiduciamque prestans die populo, cuius faciei claritas atque serenitsas cirumfulsit illos. Igitur dato signo et exhortante legiones legato cum clamore valido irruunt in hostes. Cumque nimia densitate iter pertranseundi hostes non pateret, dextra laevaque ferro erumpentes, quoscumque a sociis secernebant, neci caban. Cumque iam bellum gravaretur, et multi hinc atque inde caderent, et adhuc barbari ordines tenerent, legatus collegam, ut legioni bus auxilio esset, expostulat. Ille vero prefectum cum quinquaginta armatis lateri hostili inmisit et ordines conturvabit; ex hoc caedi fuga eque tota die hostes patebant. Cum ergo per omnes agros caederentur, ad urbem vicinam fugere temptabant. Collega autem hoc eis precavente, proximum mare ingressi sunt, et ita factum est, ut omnis illa nimia multitudo aut gladio consumeretur aut in mari mergeretur. Nec peditum ullus superfuit, equitum rarissimus, deponiturque bellum cum casu omnium adversariorum. Ingens interea oritur laetitia ex recenti victoria […]. Postera autem luce movent signa urbi prefatae; urbani vero arma deponunt, salutem tantummodo deposcunt ac merentur. Inermes igitur urbe egredi iussi; servilis autem conditio et omnis pecunia cum uxori bus et filiis et omni supellectili barbaro rum regis captivitatem subibant. Cediderunt etiam ex nostris in illo prelio duo Liutharii et alii nobiles viri nonnulli. Igitur legatus cum collega et aliis principi bus Saxoniam victores reversi honorifice a rge sunt suscepti satique laudati, qui parvis copiis divina favente clementia magnicixam perpetraverint victoriam. Nam fuere qui dicerent barbaro rum ducenta milia caesa. Captivi omnes postera die, ut promissum habebant, obtruncati” (widukind von corvey i,36 [übersetzung nach e. rotter/b. schneidmüller]).
[8] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 127.
[9] Christian Lübke: Die Beziehungen zwischen Elb- und Ostseeslawen und Dänen vom 9. bis zum 12.Jahrhundert : eine andere Option elbslawischer Geschichte ? in: Ole Harck, Christian Lübke (Hrsg.): Zwischen Reric und Bornhöved. Steiner, Stuttgart 2001, S. 23–36, hier S. 31.
[10] Sven Rosborn, The Viking Kings Golden Treasure. About the discovery of a lost manuscript, Harald Bluetoths Grave and the location of the fortress of Jomsborg. ISBN 978-91-986780-1-7-. Exakta Print 2021. S 325.
[11] Kurze Geschichte des Klosters St.Michaelis in Lüneburg. Ludwig Albrecht Gebhardi. Celle. 1857. S 7. (Als Quellen wurde angegeben: Imp. Ottonis Orig. Caps. Lüneb.1) Confirm. CaroliV. de An.1532. ib.2)
[12] Lüneburger Urkundenbuch. Wilhelm von Hodenberg. Siebente Abtheilung: Archiv des Klosters St. Michealis zu Lüneburg. Urkundenbuch des Klosters St. Michaelis. Heft I. Bis zum Jahre 1300. Hannover. 1860. S 3.
[13] Lenzener Elbtalaue, natürlich sagenhaft. Dieter Knabschuh. Ausgegeben von Amt Lenzen-Elbtalaue. 1994. S 119-120, 2 / Gerichtslinden und Thingplätze in Deutschland. Anette Lenzing. Die Blauen Bücher. S 60-61, 3: Der Streit um die Prignitz. Kreisverwaltung Perleberg. Kerstin Beck 1992 S 12. / Neue Sagen aus der Mark Brandenburg, Seite 26. Ein Beitrag zum Deutschen Sagenschatz von E. Handtmann, verfasst in Seedorf bei Lenzen a. Elbe zur Zeit der Sommersonnenwende 1883.
Generation 1 Olaf aus Schweden, König von Dänemark
Olaf erobert Dänemark im Jahr 891 und behielt das Land bis zum 916. Er erobert danach eine Herrschaft in Schleswig. In der Zeit bis zu König Heinrich I. hat das Obodritenland zeitweise zu Schweden gehört. König Olav von Schweden eroberte ein Gebiet um Schleswig mit Haithabu und sein Sohn Gnupa war König der Wikinger und Obodriten. Bereits Thrasko sowie Naccon herrschten auch über die Wagrier und Polaben. Der dänische König Harald Blauzahn war Schwiegersohn Mistiwois. Neben dem Herrscher Uto werden von Adam von Bremen zwei andere principes Winulorum mit nordischen Namen genannt, Gneus und Anatrog. Wenn, wie J. Marquart (1903) annimmt, Naccon mit seinem schwedischen Namen ein Sohn von Gyrd oder Gurd ist, ist die auf Naccon folgende Dynastie der Obroditenherrscher schwedischer Herkunft. Sie heirateten über mehrere Generationen dänische Frauen. Im Feldzug von König Heinrich I. 931 gegen Dänen und Obodriten wurden die Schweden aus Haithabu vertrieben und der dänische und obodritische Fürst getauft.[1]
Generation 2 Kinder von Olaf aus Schweden
Generation 3 Söhne von Gyrd/Gurd
Generation 3 Sohn von Gnupa (Knut) König der Abodriten und Normannen und Astrid, Tochter des Hauptling Odinkar.
Generation 4 Sohn von Sigtrygg – Fürst der Wagrier
Generation 5 Son von Selibur, Fürst der Wagrier
Generation 3 Kinder von Nakon + 965
Generation 4 Kinder von Mistewoij + um 990
Generation 4 Kinder von Mistislaw - Geboren ca. 940, † ca. 999
Generation 5 Kinder von Prinz Udo - Geboren ca. 970, † 1030 (Lenzen)
Regierungszeit 1030-1066. Christlich (verbündet mit Kaiser Konrad II. 1027-1039). Im Jahr 1032 ging Gottschalk im Exil nach Dänemark und kämpfte unter König Knut dem Großen in England und der Normandie. Nach Knuts Tod im Jahr 1035 trat er in den Dienst des späteren dänischen Königs Sven Estridsson, dessen Tochter Sigrid er heiratete. Gottschalk verweilte, als seon Vater Uto III., Fürst der Wenden, im Jahre 1032 erschlagen wurde, im Kloster zu Lüneburg unter dem Bischof Gottschalk, wo er den Studien oblag. „Anno domini M.XXXII. - - Vto III. filius Mistiwoi - - a quodam Saxonum transfuga interfectus est, filium habens Gideschalcum, qui per idem tempus apud Luniburg, monasterium Ducis, liberalibus erudiebatur studiis Goteschalco, Gothorum episcopo, eiusdem coenobii curam habente“.[31]
Im Jahr 1043 gründete er einen obodritischen Territorialstaat. Gottschalk wurde am 7. Juni 1066 in Lenzen ermordet.[32]
Generation 6 Kinder von Fürst Gottschalk - Geboren ca. 1000, † 1066
Generation 7 Kinder von Fürst Budvioj (ca. 1030 + 1071) und Sigrid Estridsson
Generation 8 Kinder von König Heinrich der Obodriten (1090 † 1127)
Generation 8 Kinder von Niklot (1090 † 1160)
Generation 9 Kinder von Wertislaw
Generation 9 Kinder von Pribislaw (1167-1178)
Sohn des Abodritenfürsten und Herren von Mecklenburg Pribislaw aus dessen erster Ehe mit einer unbekannten slawischen Adeligen. Nach dem Tod seines Vaters am 30. Dezember 1178 bei einem Turnier am Hof Heinrichs des Löwen in Lüneburg trat er dessen Nachfolge an. Er war verheiratet mit Mathilde, einer Tochter Heinrichs des Löwen aus dessen außerehelicher Verbindung mit Ida, einer Tochter des Grafen Gottfried von Blieskastel. Aus dieser Ehe gingen mit Nikolaus II. († 1225) und Heinrich Borwin II. († 1226) zwei Söhne hervor. In zweiter Ehe war Heinrich Borwin I. verheiratet mit einer ansonsten unbekannten Adelheid. Mit dieser hatte er eine Tochter Elisabeth († 1265), ab 1241 Äbtissin in Wienhausen. Heinrich Borwin stand jahrelang im Krieg mit seinem Vetter Nikolaus I. (Niklot), Sohn von Wertislaw. Dieser Familienkrieg in Mecklenburg und die fehlende Hilfe von außen verschafften dem dänischen König Knut VI. die Möglichkeit, seine Position an der Ostsee auszubauen. Den Dänen gelang es, Heinrich Borwin in Haft zu nehmen, woraufhin er sich – ebenso wie Nikolaus I. – als Vasall unterwarf und den Dänen Rostock abtrat. Dieses erhielt er im Jahr 1200 als Lehen zurück. 1201 beteiligte er sich an der Schlacht bei Stellau. Als Dank dafür erhielt er 1203 Gadebusch und Ratzeburg als Lehen. 1218/19 unterstützte er Dänemark bei der Eroberung Estlands und 1225–1227 gegen die Schauenburger. Auf Heinrich Borwin geht die Neugründung der Städte Rostock und Wismar zurück, sowie die Stiftung der Klöster in Dobbertin, Tempzin und Neukloster.
[1] Helmut Schröcke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 112.
[2] Adam von Bremen I, 48. Adam von Bremen: Bischofsgeschichte der Hamburger Kirche. (= Ausgewählte Quellen zur Deutschen Geschichte des Mittelalters. Band 11). Übersetzt von Werner Trillmich. Freiherr vom Stein Gedächtnisausgabe: Darmstadt 1978, ISBN 3-534-00602-X, S. 137–499.
[3] Helmut Schröcke: Germanen – Slawen. Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes S 114.
[4] Knabenschuh Dieter. Amt Lenzen-Elbtalaue. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft! ISBN 3-930401-09-2 S 33.
[5] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S S 53.
[6] Sven Rosborn. The Viking Kings golden Treasure. Exakta Print AB, Malmö 2021. ISBN 978-91-986780-1-7. S 128-129.
[7] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 130.
[8] Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde, Band 45 Friedrich Wigger, Bericht des Ibrahim Ibn Jaküb über die Slawen aus dem Jahre 973. (1880), S S 8.
[9] Vikingakungens Guldskatt, Svens Rosborn und Tomas Sielski 2021. ISBN 978-91-986780-1-7. S 325 i den Englischen Versionen. Excerpter aus Gesta Wulinensis ecclesiae pontificium, krönika för klostret i Wollin år 943, som omnämner ett invasionshot i Danmark vid kung Viljamur av Danmark, som fortfarande var ett barn flydde på grund av hotet av invasion från prins Stojgnews trupper.
[10] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 130.
[11] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 103.
[12] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 134. ”Sclavus barbarico more frendens et multa convicia evomens irrisit Geronem imperatoremque et omnem exercitum, sciens eum multis molestiis agravatum. Gero ad haec commotus, ut erat animi ardentissimi: Crastinus, inquit, dies declarabit, tu et populus tuus fortes viribus sitis an non. Cras enim nos vobiscum congredientes procul dubio videbitis. Gero denique, olim licet multis gestis insigniis clarus haberetur, iam tamen magnus ac celebris ubique predicabatur, eo quod Sclavos qui dicuntur Uchri cum magna gloria cepisset. Gero reversus in castra retulit quae audierat. Imperator vero de nocte consurgens iubet sagittis et aliis machinis ad pugnam provocare, et quasi vi flumen paludemque trancendere velle. Sclavi autem hesterna comminatione nichil aliud arbitrari ad pugnam pariter conspiravere, iter totis viribus defendentes. At Gero cum amicis Ruanis militario ferme uno a castris deschendens hoste ignorante tres pontes celeriter cunstruxit et misso nuntio ad imperatorem totum exercitum revocavit. Quo viso barbari et ipsi obviare legionibus contendunt. Pedites barbarorum dum longiorem viam currunt et certamen ineunt, fatigatione dissoluti militibus citius cedunt; nec mora, dum fugae presidium quaerunt, obtruncantur. LV. Stoinef autem colle eminenti cum equitibus eventurum rei expectabat. Socios inire fugam cernens fugit et ipse, lucocue quodam cum duobus satellitibus repertus a viro militari, cuius vocabulum erat Hosed, certamine fatigatus armiscue nudatus capite caesus est.”
[13] Om Nakon och Stoignews öde, se t.ex. Baltische Studien. Gesellschaft für Pommersche Geschichte und Alterthumskunde. 22 Jahrgang. Stettin 1869. Die Luitzen und Obotriten S 309 ff.
[14] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 134. ”Sclavus barbarico more frendens et multa convicia evomens irrisit Geronem imperatoremque et omnem exercitum, sciens eum multis molestiis agravatum. Gero ad haec commotus, ut erat animi ardentissimi: Crastinus, inquit, dies declarabit, tu et populus tuus fortes viribus sitis an non. Cras enim nos vobiscum congredientes procul dubio videbitis. Gero denique, olim licet multis gestis insigniis clarus haberetur, iam tamen magnus ac celebris ubique predicabatur, eo quod Sclavos qui dicuntur Uchri cum magna gloria cepisset. Gero reversus in castra retulit quae audierat. Imperator vero de nocte consurgens iubet sagittis et aliis machinis ad pugnam provocare, et quasi vi flumen paludemque trancendere velle. Sclavi autem hesterna comminatione nichil aliud arbitrari ad pugnam pariter conspiravere, iter totis viribus defendentes. At Gero cum amicis Ruanis militario ferme uno a castris deschendens hoste ignorante tres pontes celeriter cunstruxit et misso nuntio ad imperatorem totum exercitum revocavit. Quo viso barbari et ipsi obviare legionibus contendunt. Pedites barbarorum dum longiorem viam currunt et certamen ineunt, fatigatione dissoluti militibus citius cedunt; nec mora, dum fugae presidium quaerunt, obtruncantur.”
Ûbersetzung: ”Ein Slawe, auf barbarische Weise knirschend und viele Beleidigungen ausstoßend, verspottete Gero, den Kaiser und die gesamte Armee, wissend, dass sie durch viele Beschwerden geschwächt waren. Gero wurde durch diese Äußerungen erzürnt, wie sein Temperament es erforderte: 'Morgen', sagte er, 'wird es zeigen, ob du und dein Volk stark seid oder nicht. Denn morgen, wenn wir aufeinandertreffen, werdet ihr es zweifellos sehen.' Gero, obwohl er bereits für viele bemerkenswerte Taten bekannt war, wurde nun überall als groß und berühmt gepriesen, weil er die Slawen, die Uchri genannt werden, mit großer Ehre besiegt hatte. Gero kehrte schließlich ins Lager zurück und berichtete, was er gehört hatte. Der Kaiser stand jedoch mitten in der Nacht auf und befahl, den Feind zum Kampf mit Pfeilen und anderen Waffen herauszufordern, als ob er den Fluss und das Sumpfland mit Gewalt überqueren wolle. Die Slawen hingegen, die dies als Bedrohung deuteten, einigten sich darauf, sich auf den Kampf vorzubereiten und verteidigten die Straße mit aller Kraft. Doch Gero baute zusammen mit seinen ruanischen Freunden, fast alleine aus dem Lager heraustretend, heimlich drei Brücken und schickte dann einen Boten zum Kaiser, der das gesamte Heer zurückrief. Als die Barbaren dies sahen, eilten sie ebenfalls herbei, um den Legionen zu begegnen. Inzwischen rannten die barbarischen Fußsoldaten einen längeren Weg und traten in den Kampf ein, aber erschöpft von der Anstrengung wichen sie schnell zurück und als sie zu fliehen versuchten, wurden sie sofort niedergemetzelt."
[15] Widukind von Corvey III, 68, 69;Annalista Saxofür das Jahr 967
[16] Scriptores Rerum Germanicarum In Usum Scohalrum ex Monumentis Germaniae Historicis Separatim Editi. Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvei. Widukindi Editio Quinta. G. Waitz, K.A. Kehr, Paulus Hirsch. Hannover 1935 S 142. ”LXVIII. Erant duo Subreguli Hermanno duci, inimicritiae a patribus vicariae relicti; alter vocabatur Selibur, alter Mistav. Selibur preerat Warris, Mistav Abdritis. Dum invicem quam saepe accusantur, victus tandem ratione Selibur condempnatus est quindecim talentis argenti a duce.”
[17] Paul Hirsch, Hans-Eberhard Lohmann (Hrsg.): Die Sachsengeschichte des Widukind von Korvey. Monumenta Germaniae Historica. Scriptores. 7. Scriptores rerum Germanicarum in usum scholarum separatim editi. Bd. 60. 5. Auflage. Hahn, Hannover 1935. (Widukind III, 68)
Samt.
Adam von Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. In: Werner Trillmich, Rudolf Buchner (Hrsg.): Quellen des 9. und 11. Jahrhunderts zur Geschichte der Hamburgischen Kirche und des Reiches. Fontes saeculorum noni et undecimi historiam ecclesiae Hammaburgensis necnon imperii illustrantes (= Ausgewählte Quellen zur deutschen Geschichte des Mittelalters. Freiherr-vom-Stein-Gedächtnisausgabe. Bd. 11). 7., gegenüber der 6. um einen Nachtrag von Volker Scior erweiterte Auflage. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2000, ISBN 3-534-00602-X, S. 137–499.
[18] Bernhard Friedmann: Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts. (= Osteuropastudien der Hochschulen des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 197). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05886-0, S. 256 mit Hinweis auf einen bei Anton Christian Wedekind: Noten zu einigen Geschichtschreibern des deutschen Mittelalters. Bd. 3: Note LXXI – XCIV und Beilagen aus theils ungedruckten Handschriften, Nr. V – LIV. Perthes und Besser, Hamburg 1836, S. 4 wiedergegebenen Eintrag im Nekrolog der Kirche St. Michael in Lüneburg; vgl. dazu auch Gerd Althoff: Adels- und Königsfamilien im Spiegel ihrer Memorialüberlieferung. Studien zum Totengedenken der Billunger und Ottonen (= Münstersche Mittelalter-Schriften. Band 47). Fink, München 1984, ISBN 3-7705-2267-2, S. 387, der Wedekinds Anmerkung übernimmt.
[19] Peter Donat: Mecklenburg und Oldenburg im 8. bis 10. Jahrhundert. In: Mecklenburgische Jahrbücher. Bd. 110, 1995, S. 5–20 hier S. 13; Nils Rühberg: Obodritische Samtherrscher und sächsische Reichsgewalt von der Mitte des 10. Jahrhunderts bis zur Erhebung des Fürstentums Mecklenburg 1167. In: Mecklenburgische Jahrbücher. Bd. 110, 1995, ISSN 0930-8229, S. 21–50, hier S. 22.
[20] Franz Boll:Über den Obotritenfürsten Mistuwoi.In:Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde, Bd. 18.Schwerin 1853, S. 160–175, hier S. 173 eine „wendische Gemahlin.“
[21] Christian Lübke: Die Beziehungen zwischen Elb- und Ostseeslawen und Dänen vom 9. bis zum 12.Jahrhundert : eine andere Option elbslawischer Geschichte ? in: Ole Harck, Christian Lübke (Hrsg.): Zwischen Reric und Bornhöved. Steiner, Stuttgart 2001, S. 23–36, hier S. 31.
[22] Wolfgang H. Fritze: Probleme der abodritischen Stammes- und Reichsverfassung und ihrer Entwicklung vom Stammesstaat zum Herrschaftsstaat. In: Herbert Ludat (Hrsg.): Siedlung und Verfassung der Slawen zwischen Elbe, Saale und Oder. W. Schmitz, Gießen 1960, S. 141–219, hier S. 161. Aus der neueren Literatur ohne vertiefende Begründung Jürgen Petersohn: König Otto III. und die Slawen an Ostsee, Oder und Elbe um das Jahr 995. Mecklenburgzug – Slavnikidenmassaker – Meißenprivileg. In: Frühmittelalterliche Studien. Bd. 37, 2003, S. 99–139, hier S. 112.
[23] Bernhard Friedmann: Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts. (= Osteuropastudien der Hochschulen des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 197). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05886-0, S. 248–259.
[24] Adam von Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. In: Werner Trillmich, Rudolf Buchner (Hrsg.): Quellen des 9. und 11. Jahrhunderts zur Geschichte der Hamburgischen Kirche und des Reiches. = Fontes saeculorum noni et undecimi historiam ecclesiae Hammaburgensis necnon imperii illustrantes (= Ausgewählte Quellen zur deutschen Geschichte des Mittelalters. Freiherr-vom-Stein-Gedächtnisausgabe. Bd. 11). 7., gegenüber der 6. um einen Nachtrag von Volker Scior erweiterte Auflage. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2000, ISBN 3-534-00602-X, S. 137–499., II,43, Scholion 21.
[25] Helmut Schrecke Germanen Slawen Vor- und Frühgeschichte des ostgermanischen Raumes. Panorama Verlag, Wiesbaden ISBN 3-926642-20-3 S 112.
[26] Christian Lübke: Regesten zur Geschichte der Slaven an Elbe und Oder. (Vom Jahr 900 an). Teil 3: Regesten 983–1013 (= Osteuropastudien der Hochschulen des Landes Hessen. Reihe 1: Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des europäischen Ostens. Bd. 134). Duncker & Humblot, Berlin 1986, ISBN 3-428-05844-5, Regest 256 b; Christian Lübke: Zwischen Polen und dem Reich. Elbslawen und Gentilreligion. In: Michael Borgolte (Hrsg.): Polen und Deutschland vor 1000 Jahren. Die Berliner Tagung über den „Akt von Gnesen“ (= Europa im Mittelalter. Bd. 5). Akademie-Verlag, Berlin 2002, ISBN 3-05-003749-0, S. 91–110, hier S. 97.
[27] Gerd Althoff: Die Ottonen. Königsherrschaft ohne Staat. 3., durchgesehene Auflage. Kohlhammer, Stuttgart u. a. 2013, ISBN 978-3-17-022443-8, S. 209.
[28] Christian Lübke: Die Beziehungen zwischen Elb- und Ostseeslawen und Dänen vom 9. bis zum 12.Jahrhundert : eine andere Option elbslawischer Geschichte ? in: Ole Harck, Christian Lübke (Hrsg.): Zwischen Reric und Bornhöved. Steiner, Stuttgart 2001, S. 23–36, hier S. 31.
[29] Wolfgang H. Fritze: Probleme der abodritischen Stammes- und Reichsverfassung und ihrer Entwicklung vom Stammesstaat zum Herrschaftsstaat. In: Herbert Ludat (Hrsg.): Siedlung und Verfassung der Slawen zwischen Elbe, Saale und Oder. Gießen 1960. S. 161ff.
[30] Ruth Bork: Die Billunger. Mit Beiträgen zur Geschichte des deutsch-wendischen Grenzraumes im 10. und 11. Jahrhundert. Dissertation, masch., Greifswald 1951, S. 128.
[31] Lüneburger Urkundenbuch. Wilhelm von Hodenberg. Siebente Abtheilung: Archiv des Klosters St. Michealis zu Lüneburg. Urkundenbuch des Klosters St. Michaelis. Heft I. Bis zum Jahre 1300. Hannover. 1860. S 10.
[32] Knabenschuh Dieter. Amt Lenzen-Elbtalaue. Lenzener Elbtalaue Natürlich Sagenhaft! ISBN 3-930401-09-2 S 36.
[33] Erich Hoffmann: Sachsen, Abodriten und Dänen im westlichen Ostseeraum von der Mitte des 10. bis zur Mitte des 12. Jahrhunderts. in: Helge Bei der Wieden: ‘‘Schiffe und Seefahrt in der südlichen Ostsee.‘‘ Wachholtz, Neumünster 1986, S. 1–40.
[34] Bork Ruth: Die Billunger. Mit Beiträgen zur Geschichte des deutsch-wendischen Grenzraumes im 10. und 11. Jahrhundert. Dissertation Greifswald 1951 S. 157,160,185-188
[35] Herrmann, Joachim (1970). Die Slawen in Deutschland. Berlin: Akademie-Verlag GmbH. S. 530.
[36] Christiansen, Eric (1997). The Northern Crusades. London: Penguin Books. ISBN 0-14-026653-4. S 65.
[37] Zaroff, Roman (2001). "Perception of Christianity by the Pagan Polabian Slavs". Studia Mythologica Slavica. S 92.
[38] Christiansen, Eric (1997). The Northern Crusades. London: Penguin Books. ISBN 0-14-026653-4. S 66.
[39] Bork Ruth: Die Billunger. Mit Beiträgen zur Geschichte des deutsch-wendischen Grenzraumes im 10. und 11. Jahrhundert. Dissertation Greifswald 1951 S. 157,160,185-188
[40] Tschan, Francis Joseph (1935). The Chronicle of the Slavs by Helmold, Priest of Bosau. New York: Columbia University Press. S. 232.
[41] Tschan, Francis Joseph (1935). The Chronicle of the Slavs by Helmold, Priest of Bosau. New York: Columbia University Press. S. 255.