LINIE III SVERIGE III UPPSALA

 

STAVENOW

 

LUDVIG STAVENOW D.Y.

 

 

 

1864-1950 Ludvig Wilhelm Albert Stavenow, Professor i Historia och Statskunskap, rektor vid Uppsala universitet

Ludvig Stavenow föddes den 12 oktober 1864, och döptes i Tyska församlingen i Stockholm. Son till Pianofabrikör Ludvig Stavenow och Anna Christina Athenais f. Sundberg.

 

Såsom släktens mest framstående företrädare i Sverige, kunde man givetvis inte undgå att höra talas om Ludvig Stavenow som barn. Jag fick höras att Ludvig Stavenow skulle ha varit mycket sträng. Min pappa Anders var som barn vid tillfälle på slutet av 40-talet med min farfar Gunnar på besök hos Ludvig och Elin och kom  ihåg att han såg ut som en mycket gammal man med vitt skägg. Pappa berättade att Ludvig särskilt uppskattade egenskapen hos farfar Gunnar, att han kom på visit enkom för vänskaps skull. Hemma har vi i övrigt haft minnespengen över Ludvig Stavenow och något fotografi. I övrigt visste vi inte så mycket om varken människan Ludvig Stavenow, hans gärning eller familjen i övrigt. Även andra har sagt att det var sällan han drog på smilbanden. Han fick därför på äldre dagar det familjeinterna smeknamnet Lustige Ludde enligt Johan Tamm, son till Per-Gustaf Tamm och Ester Stavenow.

 

Det var när jag själv började studera juridik i Uppsala som intresset vaknade, man kunde knappast undgå att komma i kontakt med Ludvig Stavenow, där fanns det Stavenowska huset, där fanns ett porträtt på Stockholms Nation med Ludvig Stavenow som inspektor, där fanns även en hel del personer med historier och anekdoter att berätta om Ludvig och hans tid. Allt detta gjorde mig nyfiken på människan Ludvig Stavenow och hans livsverk. Efter några år i Uppsala, berättade även någon för mig att familjen, företrädesvis Åke Stavenow och hans efterkommande donerat material om familjen Ludvig Stavenow till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Materialet är omfattande, så går det att få en god bild av vem Ludvig Stavenow var.

 

Det som gjorde mig glatt förvånad vara att här trädde fram en helt annan bild än den jag hört talas om. Att han skulle varit sträng på gamla dar må vara. Men av alla brev och all konversation mellan släktmedlemmar och Ludvig Stavenow, framträder en bild av en generös och kärleksfull person, med stor omtanke om alla, särskilt familjen. Något som säkert inte alltid återgäldades honom. Han och Ernst var de som tog störst ansvar för syskonen, särskilt ekonomiskt. Självklart var han en man av sin tid, vilket naturligtvis senare generationer kan tolka på olika sätt. Han var förmodligen liberal ur sin tids perspektiv, och ansågs väl därför bli mer konservativ med åren. Som ung fick han hjälp av föräldrarna och emellanåt bröderna att klara studierna ekonomiskt. Som äldre, hjälpte han ofta familjemedlemmar i svåra situationer. 

 

Denna biografiska sammanställning ger kanske inte riktigt rättvisa till Ludvig Stavenows betydande livsverk, men är ett försök att ge en bild av honom som den framsträder ur källmaterialet. Att den i övrigt tidigare för oss så anonyma storfamiljen ständigt är närvarande i detta material, gör det riktigt intressant att ta del av även för en mer perifär släkting såsom undertecknad. Alla syskonen omnämns i olika brev.  

 

Bild nedan 

Ludvig Stavenow som skolungdom.

 

Skoltiden

Ludvig tog sin Mogenhetsexamen, det vill säga studenten, vid Nya Elementarskolan i Stockholm den 17 maj 1882. 


Den unge studenten Ludvig Stavenow

Ludvig Stavenow förlade därefter sina akademiska studier till Uppsala där han blev inskriven den 18 september 1882. Från den här tiden finns korrespondens bevarad som berättar om Ludvigs eget och familjens liv under ett antal år framöver. Ludvig Stavenows brevsamlig finns bevarad på Carolina Rediviva i Uppsala. En intressant aspekt av den bevarade korrespondensen är det som avser Ludvig Stavenows studietid. Det är nog många som mer än 100 år senare skulle känna igen sig, det gjorde i vart fall jag såsom student i Uppsala.  

 

Om den unge Ludvig Stavenow, finns det en hel del uppgifter i hans brevsamling på Carolina Rediviva som skapar en intressant och levande bild. Brev som berättar om villkoren som den stora familjen Stavenow och Ludvig själv upplevde vid sin studietid i Uppsala. Familjens historia, med både dramatik och utmaningar, var ofta en historia om ständiga penningbesvär från 1600-talets början och framåt, men här blev Ludvig Stavenow ett av de några undantag i vår familjehistoria.

I allt väsentligt har dock historien för många av oss tack och lov varit desto rikare på kärlek, vilket även framgår av nedanstående brev.

  

Första gången vi lär känna Ludvig, är i en brevväxling med Mamma och Pappa som börjar i september 1882. Mamma beskriver lite om livet hemma och Ludvig beskriver i sin tur Uppsala och ger oss en spännande bild in i dåtidens studentliv. Det är betryggande att se att så många likheter finns med dagens studentliv och funderingar och tankar kring framtiden hos en ung student.

 

Stockholm den 19 september 1882

Lilla älskade Lulle!

 

Hvad det gläder mig att höra att du finner det nya hemmet trefligt, och att om första intrycket när du kom var bra. Gud ske lof att du är bra i halsen igen. Jag kände mig riktigt orolig när du for. Jag har nyss slutat ett bref till John och nu tyckte jag att jag fick lof att skrifva några rader ord till min lilla Lulle. Vi har flera gånger idag undrat hvad Ludvig har för sig idag. Arthur har idag rest till Södertälje. Han var inbjuden till sin principal, jämte några utaf gästerna, han tycker ännu åtminstone mycket om sig där nere, och får han försöka sig med olika saker, samt slipper drängsysslorna som han hade hos Reinholds, så vi skall väl hoppas att det skall bli bra nu, och att han skall få lov från arbetet – I går var Pappa till Drottningholm på middag med tyska skolbarnen, det hade varit en ganska angenäm utflykt – Nog längtar jag mycket efter att få komma och se hur du har det, men jag skall väl försöka att vänta till din födelsedag, ty alltid tycker du väl att det är roligt om mamma och pappa komma då. Alma och Gertrud har fått riktigt som man säger myror i hufvudet. Hur de skall hinna de (du de) önskar till dess i de ha nu börjat sin nya skola, och skall Gud (måsta mästra nästa) en mängd nya böcker. Doris och Ammi har genom Alma och Gertrud, som de mött ute idag, bett mig helsa dig så mycket! Pappa Ernst och Oskar äro på theatern i afton. Jag skulle hälsa dig ofantligt mycket ifrån dem. Få se nu hur snart det blir Ernst kommer till Upsala, han har varit hemma ett par dagar, och hafvit snuffeber, men är nu så pass återställd att han som sagt är på theatern i afton och skall imorgon på kontoret igen. Min kära Ludvig lilla. Jag har ingenting att omtala för dig, det var sant angående piano. Tror jag Pappa sänder dig ett taffel. Nog hade det varit trefvligt om ett pianino hade gått upp ty det tar väl så stor plats i rummet med tafflen, men man kan ej skicka ett utan att vara säker att det går upp, och för dig att vänta till pappa kommer och får av det blir väl för tomt för dig – Kära Ludvig lilla, hur ligger du på dina nya sängkläder, jag var så ledsen för du ej fick en kudde till, jag skall försöka när jag kommer, att smyga en kudde med mig. Pappa har ibland sina egna ideér, att man ej skall skämma bort er, men eftersom det en gång redan har skett, så tycker jag det är synd om dig, om du tycker att du ligger illa – Nu slutar jag för denna gång. Många hjärtliga hälsningar från oss allesammans en underdånig vördnadsfull från lilla Pelle och var mest och innerligast hälsad från din tillgivna mamma.

Athenais

P.S. skrif snart!

 

Brev från Athenais till Ludvig 1 okt 1882

Min lilla Lulle!

 

Nu får jag på det hjärtligaste gratulera dig till din namnsdag samt äfven framföra de andras hälsningar här hemma. Jag hoppas när din födelsedag inträffar att jag personligen skall få gratulera dig. Jag börjar nu att längta mycket. Jag tyckte det var roligt att få höra när Ernst kom hem att du hade det så trefligt och bra och nu förmodar jag att du fått ditt piano välbehållet, och har nu musiken att roga bort mången ledig stund. Du är ju redan igång med att läsa hörde jag utaf Ernst – Jag kan hälsa dig ifrån Stavenow, vi har just idag varit på besök i deras nya våning och den är så fin och storartad, en stor salong och har de lagt sig till flera nya saker, samt skall de också ha ett nytt pianino som är då välbehöfligt. Jag skulle tacka dig så mycket från tant Lina för kortet, samt äfven från moster Hulda – nu skall du tro vi har piano hemma, det är bara smala gångar att gå ute, så nu är det allt utom hemtrefligt och så blir det väl nu en tid framåt. Gertrud och Alma de ha nu så mycket att göra i sin skola och äro de mycket rädda att ej kunna sina saker, så de tycks åtminstone fått en helt annan lust än hos Öbergs och Ivar han är förstås på verkstaden fast jag intet tycker om att han ej får några lektioner i att läsa – Och Arthur är nu Gud ske lof sysselsatt, han går tidigt om morgnarna, och kommer hem klockan åtta om aftnarna och finner sig som väl är – Vi har ingenting varit borta utan allt går sin gamla vanliga gång – Jag har nu intet mer för denna gång att tala om utan hälsar jag dig så hjärtligt så väl från allesammans, Pappa, syskonen lilla Ester Carl och Gertrud som från din tillgivna mamma

Athenais

P.S. skriv snart!

 

Uppsala d. 2 okt 1882. 

Älskade Pappa och Mamma!

 

Hjärtligen gratulerar jag, min älskade pappa på hans namnsdag, ehuru rimligen detta bref famkommer först något senare än Ludvig dagen, men jag hoppas att det ändock blifver lika välkommet. Här i Uppsala vet ingen af, att det idag är min namnsdag, och dagen är därför alldeles likadan, som de andra veckodagarna. Och icke bry jag mig heller om att tala om det, ty då skulle naturligtvis mina kamrater vilja, att jag bjöd dem på ett glas punsch, men därtill har jag ingen lust. 

Denna dagen är det mycket lifligt här i staden, ty nu pågår som bäst den stora marknaden här istaden, och torg och gator äro alldeles fullpackade af bondkärror, lastade med kålhufvuden och frukt etc. Och sån trängsel och sådant bråk sedan! Man kan knappast komma fram öfver broarna. Öfverallt vimmlar staden af bönder och bondgummor och månglerskor, som köpslå och gräla och skuffar och bråka. I skolan har man till och med lof öfver måndagen och tisdagen, och proffessorerna hafva också under dessa dagar inställt mina föreläsningar. 

    För mig som aldrig i Stockholm sett något dylikt, är detta ganska roligt att åse, det är alltid något nytt. Nu har jag äntligen lyckligt och väl fått upp mitt piano, och detta var ganska trefvligt. Södermark och jag pläga nu ibland efter middagen spela en timme eller 3kvart, för fyra händer, hvilket är både nyttigt och roligt. Jag trifves således ganska väl i Uppsala, men jag börjar förstås att längta litet efter pappa och mamma, och jag tänker väl att jag någon gång fram i November, åtminstånde får besöka Stockholm. Det ligger lyckligtvis så nära, att det kan ske ganska obehindrat. Jag hoppas dock, att pappa och mamma kommer upp hit till den tolfte oktober, och ser hur jag har det. I fall händelsevis pappa omöjligen kan resa den dagen, så skall mamma skrifva till mig, hvilken dag och hvilket tåg som förer er hit, så jag kan vara vid stationen och tage emot er. Ty annars blifver det väl något svårt att hitta hit upp. Sysslomannagatan ligger nämligen ganska långt från stationen, men hvad man här i Uppsala kallar för långt, det vill ej säga mycket i Stockholm. Ju mindre staden är, dess kortare blifva naturligtvis avstånden från den ena ändan till den andra, och som man nu i en stad alltid kallar det för långt, om man går från en utkant till en annank, så räknas äfven här Sysslomannagatan långt aflägsen från stationen. och dock är det ungefär ej längre än från Centralstationen i Stockholm och till Karl XIII´s torg. 

   Det gives dock något här i Uppsala, hvarmed jag ej är nöjd och det är den allt mer långtgående seden, att hvarje ny akademimedlem ägnar sig åt juridiska studier. Visserligen säger jag väl alltför mycket om jag säger "hvarje" nykomling, men faktiskt är emellertid, att större delen af den vid universiteten studerande ungdomen ägnar sig åt antingen juridik - och detta är det allra vanligaste - eller åt medicin. Detta är ett förhållande hvaröfver man ganska allmänt klagar, och i sanning de som mest klaga däröfver, äro just de, som egna sig däråt. Detta kan synas löjligt, men är i stället ganska naturligt, Ty desto större blifver följaktligen ock en gång i framtiden den täfvlan, som kommer råda emellan statens blifvande ämbetsmän. Redan nu lärer denna täfvlan enligt sakkunniga många utsago vara stor nog, och hvad eger man då att vänta sig! Härpå kan naturligtvis endast framtiden gifva svar, och den bästa trösten är den, som en framstående författare gifva, då han yttrar, att ”staten har svårare att besätta sina platser med förtjänstfulla män, än att skaffa förtjänstfulla män plats”. Det är alltså ytterst på förtjänsten framgången hvilar, och detta menar jag, är förhållandet på hvilken lefvnadsbana man än väljer.

   Jag har visserligen mången gång för mig själf öfvertänkt detta sedan långt tillbaka, och jag måste medgifva, att jag nästan alltid vid dessa tankar kommit till den slutsatsen, att jag eger större lust att ägna mig åt filosofiska studier, än juridiska. Men som man alltid, när man är mindre, lyser en mängd glänsande förhoppningar, och inbillar sig att framtiden jämt har i sitt sköte de mest lysande titlar och äretecken m.m, så har äfven jag däraf förmåtts att bestämma mig för juridik i stället för filosofi.

Ju äldre jag blifver, dess mer tvehågsen har jag åckså blifvit, och när jag nu i höst hotar risk upp till Uppsala, funderade jag sedan då starkt på att studera hvad jag helst önskade. Nu har jag, redan jag här tagit reda på examinationsfordringarna och satt mig in i de akademiska förhållandena, mer och mer öfvertygts, att jag bör studera på filosofiekandidaten. Denna examenskurs är föga längre än den juridisk filosofiska, som utgör den förberedande kursen till juris kandidat examen. Det gifves till och med exempel på, att man aflagt fil. kandidat examen på 2 ja 1 ½ års tid. Och sedan man aflagt denna examen, står det en ånyo fritt att välja mellan juris kandidaten och fil. doktorn. Ty om man aflagt fil. kandidatexamen fordras ej, att man aflägger juridico – filosofisk, utan anses bägge dessa examina såsom fyllande hvarandra, dock så att fil. kandidaten är något högre. Det skulle således, om jag framdeles finge lust att egna mig åt rättsvetenskapen, stå mig fritt att följa en sådan böjelse, utan att jag förspillt någon längre tid än kanske en termin eller ej ens det. Jag hade då endast i stället fått titeln fil. kandidat, eller troligen kommer jag att sedan studera till doktorsgraden, hvilket ej tager så lång tid som juris kandidaten, och kan framdeles engång stanna vid universitetet som docent, kanske professor. Jag säger ej detta, --- jag var nog förmäten att sträcka mina förhoppningar så högt, utan endast för att visa, att man äfven på denna kurs når fullt ut lika högt som på den osäkra juridiska vägen, där man kunde med hundratals får att slita om brödbitarne. Såsom exempel på en bana, som filosofiska studier kunna bereda, kunde jag nämna den allmänt kända nuvarande presidenten i kammarrätten, Hans Forsell, ex minister, ledamot af Svenska akademien etc. Han var först fil. doktor, men genom sina insigter i historien och några afhandlingar som visade hans förmåga, blef han bemärkt. Ett annat exempel är nuvarande ecklestiastikministern Hammarskjöld, som är professor i nationalekonomi (historia) vid Upsala universitet. Ja, man kan uppräkna hur många exempel som helst på framgång, man må följa hvilken bana som hälst, ty den varaktiga och säkra grunden för all framgång är och förblifver dock, att man följer den väg, hvilken man eger lust och fallenhet att vandra, och att man sedan med kraft, arbetsamhet och sparsamhet fortgår på densamma. Och jag tror icke, att dessa egenskaper skola fattas mig. Hvilket vore väl därför naturligare och rättare än att jag läste på ”graden” – som man säger?

    Under den tid, jag nu varit här i Upsala har jag läst lite latin och något statistik. Men som dessa ämnen äfven kunna ingå i fil. kandidatexamen, så är ingen tid alls förlorad, utan det kommer ej att göra någon förändring i mina studier. Jag skulle aldrig kunna tro, att mina kära föräldrar hafva något häremot, då först och främst jag har lust och fallenhet – såsom jag tror – därför, och som det för det andra – äfven såsom jag tror – kommer att förskaffa mig min utkomst fortare, än om jag såsom extra i ett ämbetsverk finge slita de många lönlösa år, som man nu för tiden måste göra, emedan verken äro formligen hvad man kallar ”belägrade”. – Jag äfven minnas att Pappa en gång, förra året sade, att han skulle vilja, att jag tage graden, och det skulle då vara roligt, om våra ----- möter.

Om denna sak kan jag kanske snart få tala med Pappa och mamma personligen, men ändock hoppas, att mamma skrifver bref dessförinnan, och talar så väl om denna sak, som en mängd andra saker.

   Det skall verkligen blifva högst trefligt, när jag får besök af pappa och mamma här uppe i Upsala. Nu har jag kommit att till största delen taga staden i närmare betraktelse, och det kan ej nekas, att den både är ganska stor, och på sina ställen rätt välbyggd. Först i våras, när Stråle och jag tillsammans reste upp hit, så gjorde Upsala ett tråkigt intryck. Och det var ej underligt. Staden ligger nämligen på en stor slättbyggd med intet annat vatten än den smala grumliga Fyrisån. Men då uppehöllo vi oss äfven i den äldre stadsdelen omkring stationen och denna del af Upsala. Helt annorlunda är det, när man kommer öfver broarne till den andra sidan af staden. Där ligga alla Nations-byggnaderna, det nya universitetshuset, som ännu är under uppförande, skolhuset, som verkligen är ganska stroartadt, ”Carolina Rediviva”, hvilken byggnad är bibliotekshuset och den förnämsta kyrkan i hela Sverige, den ståtliga domkyrkan. Denna är kanske den grannaste byggnad af den götiska stilen i hela Sverige, och ännu vackrare vare den, om blott tvenne smärta tornspiror sträckte sig upp mot himlen i stället för de fula, klumpiga och låga torn, som blivit uppförda, sedan den sista branden förstörde de forna tornspirorna. På den högsta platsen i hela Upsala ligger det gamla slottet, hvilket synes på långt afstånd när man kommer åkande på bantåget. Det gör ett sådant intryck, som jag just föreställt mig, att gamla medeltidsslott skola göra. Tunga väldiga stenmurar med små fönster och i hörnen tornlika byggnader. Det hela förefaller snarare som ett fängelse, än som boning för fritt lefvande människor. För närvarande residerar där landshöfdingen, hvilkens namn är Hamliton. – Upsala eger äfven ett vackert sjukhus. Där voro jag och Stråle inne, när vi första gången i höstas reste till Upsala. Stråles svågers bror är nämligen anställd där som kirurg – tror jag – och honom voro vi då och sökte upp. Men det bästa är dock, att vi hafva trevliga promenader, som vi kunna gå om qvällarna och morgnarne. Strax utanför det hus, där vi bo, ligger nämligen ett litet torg som är planterat med buskar och trän, och från detta lilla torg går en allé upp efter hela skolgatan. I slutet af Skolgatan vidtager en annan allé, som är än längre, och som går förbi kyrkogården hvilken är ganska vacker, vidare förbi Carolina – parken och in i den botaniska trädgården. Denna trädgård är mycket välvårdad, med stora välsandade och väl underhållna gångar och alléer, blomsterrabatter, lifsalar och andra goda saker finnas i en ordnad park. Äfven ligger en stor byggnad midt i trädgården, och här bor bland andra Professor Fries. Jag minnes ej, om jag i mitt sista bref omtalade, att jag åhörde en uppvaktning hos proffessorerna Fries och Liljeborg af Smålands nation. Detta var ganska roligt. Nu hoppas jag att jag för denna gång skrifver ett tillräckligt långt bref för de, som mamma skrifver ett lika långt tillbaka eller ej. Men Mamma kan förmodligen ej hafva så mycken tid därtill. Jag hade verkligen litet smått väntat, att småflickorna, som jämt förrut varit färdiga att kluttra en mängd bref, kunde hafva varit så goda och skrifva några kråkfötter äfven åt mig och sändt med mammas bref till min namnsdag. De tänker kanhända istället skrifva så mycket längre till min födelsedag, kan jag tro. Alla bref, som jag får hemifrån, äro oändligt välkomna. För mig må de gerna allihop, hur många som helst, äfven lilla Ester och Pelle, om de kunde. Angående Ester, så tycker jag, att jag kunde få hennes porträtt. Jag minnes, att Mamma hade en mängd sådana hemma i byrålådan. Jag tycker att Pelle också en gång skulle affotograferas, om man kunde få honom att sitta stilla.

Ännu en sak har jag att förtälja, och det var några små missöden, det första, att jag, som var så ovan vid paraply, glömmer det gråa qvar i kuppéen, och sedan for det iväg, jag vet ej hur långt. Det tycks som det vore på förhand bestämdt, att alla paraplyer skola förkomma på samma sätt, ty det gifves väl näppeligen någon sak, som går från den ena till den andra som en paraply. Det andra missödet var värre, och det var, att ett, tu tre – just, som jag lagt af mig klockan och sedan låg till sängs - det knäppte till i klockan, och så hade jag den angenäma överraskningen idag på morgonen af min namnsdag, att klockan icke går. Förmodligen har fjädern gått sönder. – jag vet ej- , men alltnog jag kan ej längre rätta mig efter den. Jag förstår ej hur mycket det kan kosta att laga den, men jag skulle tro, att det ej är så dyrt.

Helsa hjertligt till allesamman, syskon, slägt och vänner, och tacka särskilt Ernst för sist.

 

Jag helsar särskilt, mest och hjertligast till mina kära pappa och mamma och hoppas snart att få ett gladt och godt svar.

Pappas och mammas tillgifne son Ludvig Stavenow

 

P.S. Pianolåren fick jag lof att ställa i en vedbod, där jag hoppas att han står i godt förvar.

L.S.


Bild nedan 

Bild på Ludvig Stavenow som nybliven doktor i Historia.



Brev från Athenais till Ludvig 17 oktober 18—

Min älskade Lulle!

 

Just idag för en stund sedan kom skräddarn hem med rocken, hvilken jag nu sänder. Jag tycker han fått den rätt snygg så jag hoppas du blir nöjd med den – din present kom lyckligt och i oskadadt skick fram och blef mycket omtyckt, den var särdeles vacker och smakfull. John och Maria ha fått mycket presenter, hvilka nu om söndag skola dukas upp hos oss till beseende, vi antar att vänner och bekanta å vår sida då komma upp och gratulera. I söndags foro vi upp till söder ett tiden och gratulerade och sedan på eftermiddagen var Ehlerts och Stavenows samt kapten Schütt med far hos oss. Jag kan ej skrifva om alla saker de fått, du får väl se när du kommer det är så mycket, Lampor, speglar, kaffeserviser, skålar, klocka utaf Ernst, smycken, satäng av tant Lundberg etcetera – I går hade vi bref från Oskar, han är lyckligt och väl der nu, men har hafvit svår resa hårdt väder, samt varit mycket sjösjuk. Han har hälsat dig. Han frågar just om du kom i söndags till lysningen. Jag skall just skrifva till honom idag – nu får du säkert inget bref ifrån mig förn bröllopet ty nu får jag så mycket att styra med. Jag gläder mig åt att vi träffas då. Mänga hälsningar från oss alla. Jag sänder ett bref från Alma som visserligen har legat en tid, men kanske ändå är välkommet utaf bror, nu farväl för denna gång och var mycket hälsad

Din mamma

Athenais


Stockholm den 1 oktober 1886

Älskade Lulle!

Får på det hjertligaste gratulera till namnsdagen! Jag skulle önska jag kunde duka upp till kaffebord åt dig på ditt lilla rum. Jag är nog ledsen att ej kunna skicka dig något till livs, men jag är Gud nås så fattig på mynt. Jag kan visserligen alldrig hafvit godt om den varan men nu är det sämre än någonsin, det är tråkigt ty jag ville så gärna om jag kunde göra en liten glädje ibland, men kanske kan det komma bättre tider. Vi få väl hoppas - Ja kära Ludvig nog har jag läst i tidningarna om osäkerheten i Uppsala och jag har varit ock än så orolig hvar gång jag läser en sådan notis får jag rikligt ondt i bröstet. Kära du gå för all del ej ensam ut om qvällen utan ställ att du har någon kamrat med. Gud låt dem snart ställa om något för säkerheten och näpsa orosstiftarna riktigt. - Hvad det hade varit väl om du fått sålt pianot, kanske litet längre fram när flyttningen är öfver att det skulle kunna vara en möjlighet. Jag skulle känna mig rktigt lycklig om jag visste du hade ditt för hela terminen. Pappa kan jej sända dig idag pengar. Han har ej fått alla hyror än. Jag skulle hälsa dig så mycket från Maria, jag var nyss däruppe, hon hade blifvigt hastigt sjuk i går afton. Men hon var bättre nu. Anna ock han skulle idag ha rest till Westerlund i enköping, men nu fick anna resa endam. Maria är klen efter sin sjukdom och får vara mycket försiktig. Hvilket han har mycket svårt för. Nu skriver jag ej mera för den här gången. Jag hoppas pappas bref skall komma snart efter det här. Många hälsningar från oss alla och snälla Ludvig var försiktig att du ej råkar ut för några elaka menniskor beder din tillgifna mamma Athenais. 

 

Stockholm den 30 Maj 87

Min älskade Ludvig inneligende sender jag dig 30 Kr får sie när jag kan sända mera. Alla må wie bra fast det är så ond om penningar så jag inte hür man skall bära sig åt.

Många hälsningar från mama din alltid

Ludwig Stavenow

 

Stockholm den 21 sep 87

Min kära Ludvig

Innerligen sender jag dig 25 kronor i nästa veckan tisdag får du 100 Kr. Mamma häslar och alla må bra Arthur har tillträtt sin plats hos Andersson och trifves bra.

Helsingar från alla

Din

L Stavenow


Stockholm den 19 nov 1886

Tack skall du ha för ditt bref, det är roligt att höra att du mår väl, och äfven att du tycker att dagarna gå fort, det bevisar att du trifs och att du är rogad utaf ditt arbete. Nu tänker jag så mycket på dig dessa dagar som examen eller hvad man skall kalla det för står och önskan att det måtte gå bra för dig. Får du något betyg för denna skrifning? Jag är naturligtvis nyfiken att få höra.  

Till John skref jag för ett par dagar sedan vi har intet hafvit något bref på länge ifrån honom. Men ifrån Maria har jag hört att han ej trifs så särdeles bra i Hamburg. Han bor där nu hos Hülsebergs. Jan ska ha ett stort och trefligt rum hade Marta skrifit om tänk han hade skrifvit ett långt bref på svenska till tant Lina, visst var det många staffel men riktigt snällt föröfrigt. Jag gick upp till Stavenows i torsdags afton när pappa gick på Concordia och tog mitt arbete med mig. När jag kom dit var det fullt med främmande och Ernst hade nämligen riktig musik som der spelades piano, violoncell, fiol, det var herr Förberg en artist som hitte Carlson och en till som jag ej mins namnet, så hade Lina skickat efter Ephraim Reinhold tant Widmark och Ingeborg. Ferdinand var äfven med. Jag ville ej gå in men det hade ej ty jag hade ej någon vidare toilett, Oskar kom och hämtade mig. Kom en hem förrän half tolf. - Jag har ingenting nytt vidare att tala om, allt går sin vanliga jemna gång. Maria bad hälsa till dig. Jag hade bref nyligen han tyckte det var tråikigt han ej fick träffa dig när du var här, ty jag håller allt mycket utaf honom fast han jemt är så vresig skrifver han - Nu har du ju varit på symfonikonserten, hur fann du den? Var den lika bra som i Stockholm? Tänk att det varit norrsken redan, det bådar ju kall vinter, ocså har det börjat att kännas kallt här vissa dagar, har det ej öfvergått 4 grader men det känns alltid värst innan man blir van. idag urar det och snögar så det är riktigt högt med snö på gatorna. Nu slutar jag för denna gång med mågna hjertliga hälsningar från oss allesamman men mest från din tillgifna Mamma Athenais.


PS jag får väl skicka en del af tvätten snart, som strumpor och kalsonger nästdukar, jag vet ej om du behöfver något annat på din här tiden?   


Stodkholm den 6 decemberg 1885

Älskade Lulle

Hoppas att du nu är fullkomligt återställd i din hals? Jag skrifver nu blott några ord för att höra när vi får vänta dig hem, och så har jag lofvat Ebba Sundberg att du skulle göra henne en tjänst, det är nämligen så, att hon sytt Car ett par Tofflor till Julklapp, och Carl är för närvarande på utrikes resa och kommer ej hem förr än dagarne före jul, nu påstår Ernst att du och Carl ha precis lika stora fötter och nu har Ebba att få låna en gammal toffel utaf dig för att kunna lämna till skomakaren, han känner nämligen inte till vilken storlek Carl har. Men snälla du om du vill giva henne densamma så sänd den med det första. 

    Nu närmar det sig utaf med fart till julen. John och Maria ville att vi skall fira julafton hos dem. Fam Ehlert med sin son kommer också hit - Från Oscar har vi nyligen hafvit bref, han arbetar ifrån kl 04 till kl. 2 om nätterna. Men nu förtjänar han tilräckligt för att han har köpt sig så mycket nytt. Skrif snart och säg när du kommer hem till julen. Och hur du mår. Många hälsningar från oss allesammans din tillgifna mamma Athenais  


Ludvig Stavenow blev fil. Kand. 1885, fil. lic. i statskunskap 1890, och docent i historia 1890.  


Den 11 maj 1890 kallades han till ledamot i "det glada och konstälskande sällskapet Stjustjernan"  


Han erövrade doktorsgraden 1891. För sin doktorsavhandling erhöll han filosofiska fakultetens i Uppsala pris och Gjiejerska priset. Han hade mycket bra betyg i samtliga ämnen. 


Den 29 april 1895 fick han ett av Svenska akademiens anslag till vittra författare, bland nio andra författare varav Selma Lagerlöf var en av dessa.

"Motioner i Andra Kammaren, N:o 131. År 1895.


Till Konungen.

Till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning får svenska akademien, på grund af föreskriften i kongl. brefvet af den 11 december 1863, underdånigst  afgifva följande förslag till fördelning af det på akademiens stat för innevarande år uppförda anslag af sextusen kr., bestämdt att användas till honorarier åt vittre författare af utmärkt förtjenst, hvilka af dylikt understöd kunna vara i behof, eller till understöd åt yngre, mindre bemedlade personer, som visat framstående anlag för litterär

verksamhet.


Bland andra: Docenten L Stavenow 500 kr 


Bland de här ofvan föreslagna hafva hrr Kullberg, Hedberg, Mehn och Bååth samt fröken M. Roos under ett större eller mindre antal föregående år, amanuensen Hammarskjöld under år 1893 och litteratören  Lundegård under år 1894 fått uppbära understöd af ifrågavarande statsanslag, hvadan akademien å deras förtjenster vågar åberopa förut afgifna underdåniga yttranden.

   Docenten Stavenow har genom sina utgrina  historiska afhandlingar ådagalagt så grundlig forskning och så mycken vetenskaplig mognad, att han kan anses stå i främsta ledet bland våra yngre historici, hvadan akademien, som, tid efter annan, i hvad på henne berott, ansett sig böra uppmuntra historiska författare, trott sig ej böra underlåta att underdånigst förorda Stavenow till åtnjutande af ett understöd, som på samma gång lärer böra betraktas som en välförtjent
utmärkelse. Hvad ändtligen författarinnan Selma Lagerlöf angår, hafva hennes utgifna arbeten vittnat om mycken fantasirikedom samt tillvunnit sig så mycken uppmärksamhet hos allmänheten, att akademien, helst författarinnan synes vara stadd i utveckling till ökad mognad och konstnärlighet, funnit sig böra föreslå henne till åtnjutande af ett understöd.


Stockholm den 28 mars 1895.

Å svenska akademiens vägnar

underdånigst
C. D. af WIRSÉN,

akademiens n. v. direktör.

(Jarl Gustaf Malmström,
akademiens n. v. kansler."


1895 kallades han även till professor vid Göteborgs högskola, där han verkade till 1914. I samband med det så fick han ett brev från Hasse W. Tullberg från Svenskt porträttgalleri, där dåtidens mer framstående personer publicerades.

 

Bild nedan

Nedanstående utdrag från verket Svenskt porträttgalleri publicerades 1902. 


 

Ludvig Stavenow blev ledamot i vetenskap och vitterhetssamhället i Göteborg 1896 (LVVS). 1899 till 1909 var professor Stavenow pro-rektor vid Göteborgs högskola och från 1909 till 1914 var han rektor vid Göteborgs högskola. Han var inspektor för studentkåren i Göteborg mellan åren 1902-1914 och medlem av styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek, museum och orkesterförening. Han blev hedersledamot av Göteborgs Högskolas studentkår den 26 september 1914. I kallelsen står "Herr prof och kommendören Ludvig Stavenow", han hade alltså redan då fått kommendörsgraden av Nordstjerneorden.

 

Politiken

Följande stycke är hämtat ur Svenskt Biografiskt Lexikon, Ragnar Björk med bidrag av Andreas Tjerneld. Band 33 (2007-2011), sidan 169.

 

"En annan del av det offentliga livet var politiken. För Stavenow och för flera av hans samtida akademiska kolleger var deltagandet inte främst en fråga om att som "intellektuell" göra inlägg i den allmänna debatten. I självbilden för det i samhällsfrågor bildade skiktet fanns att ta ansvar, att leda, inte sällan också i meningen att ta plats i en vald församling eller, vid tillfälle, i den högsta politiska ledningen. Partipolitikens karaktär var dock ännu, några årtionden efter ståndsriksdagens upphörande, oklar. Vid ett par tillfällen blev det aktuellt för S att engagera sig i politiken. I samband med unionskrisen 1905 lät han vid höstens val av Liberala valmansföreningen uppställa sig som kandidat till AK. Han presenterade sig för väljarna som "moderat centerman". I majoritetsvalet kom denna vänsterlistas röster att, i en inskrivningsmanöver, splittras mellan Stavenow och socialde- mokraternas kandidat A C Lindblad, och på grund av det vann högerlistans kandidat Rudolf Kjellén.

1914 skulle Hjalmar Hammarskjöld (bd 18) bilda regering och var angelägen att Stavenow, en ungdomsvän, skulle bli ecklesiastikminister. Stavenow avböjde med hänvisning till hustruns då bräckliga hälsa. Politikens tilltagande partimotsättningar passade Stavenow illa, och hans moderata liberalism övergick till följd av samhällsutvecklingen till mer av konservatism."


Bild nedan

Ludvig Stavenow, fotografi från tiden i Göteborg. 

 

Minnesmärken över historiska personer

Sannolikt var det Ludvig Stavenows stora intresse för historiska skeenden och personligheter, som gjorde att han i likhet med flera av sina samtida ansåg att vissa frontfiguerer i nationens historia borde kommas ihåg med vackra och värdiga minnesmärken. Han var därför också engagerad i den typen av projekt.

 

Runt år 1900 deltog Ludvig Stavenow i projektet att uppföra en ryttarstaty över Kung Carl IX. I Bibliographica samlingarna finnes korrespondens med stadsfullmäktige, tidningsutklipp angående insamlingen av medel till statyns uppförande samt övrig korrespondens med de som verkade för statyns uppförande.

 

Den 7/3 1900 finns ett brev daterat då Martin Weibull bjuder in till möte den 11 mars kl 1/2 2 på eftermiddagen i Nationalmuséet i Köpenhamn - Prinsens Palats, direktionsrummet, af inbjudnarna till upprättandet af ett minnesmärke över drottning Margareta. Cal af ett verkställande utskott kommer att äga rum. Interimstyrelsen för Sverige, Martin Weibull.

 

1927 deltar Ludvig i invigningen av statyn över Prins Gustaf, sångarprinsen, vid Carolina Rediviva. Kronprons Gustaf VI Adolf deltog även vid invigningen av statyn.  

 

Bilder nedan

Till vänster Ludvig Stavenow 1901. Till höger Elin Stavenow 1901.  


Ludvig och Elin hade en villa i det då idylliska Lerum utanför Göteborg, fångad på ett vykort från tiden. 


 

Ludvig Stavenow, läraren

Under sin akademiska karriär föreläste Ludvig Stavenow om olika ämnesområden inom historievetenskapen. Bakom de efterlämnade föreläsningarna han höll, kan man ana en mycket stor och gedigen kunskapsbredd. Förteckningen av efterlämnade papper som återfinns i bibliographicasamlingen i Universitetsbiblioteket tar upp följande föreläsningar:

 

Föreläsningar / övningar vid Uppsala universitet

• Österrike och Preussen 1813 – 1815 ht 1890

• Englands historia från och med Tudorska husets tronbestigning till revolutionen 1689 vt 1891

• Kollegium i svenska statsförvaltningens historia ht 1891

• Valda viktigare moment af Sveriges politiska historia under frihetstiden vt 1892

• Öfversigt af det europeiska statssystemets historia från freden i Uutrechtska freden till

franska revolutionen 1713 – 1789 vt 1893

Föreläsningar / övningar vid Göteborgs högskola

• Öfversigt af det europeiska statssystemets historia från omkring 1618 vt 1894

• Öfversigt af det europeiska statssystemets historia efter freden i Utrecht 1713 vt 1894 ht 94

• Gamla tidens historia 1-4 vt 1895

• Om källorna till Sveriges medeltida historia 1-2 ht 1895 vt 96

• Det europeiska statssystemets historia under ränessansens och reformationens tidehvarf 1-3 vt 1896

• Sveriges historia från och med 1718 1-3 ht 1896

I band 3 är även del 1 av föreläsningsserien Sv. Historia från och med statsvälfvningen 1772. Vt 1898

• Folkvandringsmonarkierna (de äldsta germanska statsbildningarnas historia till och med

Karl den store vt 1897

• Det europeiska statsystemets historia under reformations tidehvarfvet 1-2 ht 1897

• Sveriges historia från och med statshvälfningen 1772 2-5 vt 1898

• Den svenska historieforsningens historia ht 1898 vt 99

• Det europeiska statssystemets historia 1789 – 1815 1-2 ht 1899

• Övfersikt af den allmänna historien vt 1900

• Sveriges historia 1792-1815 ht 1900

• Sveriges politiska historia från och med 1814 ht 1901

• Det europeiska statsystemets historia 1815-1832 ht 1902

• Tysklands historia 1848-1871 ht 1903

• Sveriges historia under konung Gustaf III 1772-1792 vt 1904

• Frankrikes historia efter 1789 1-3 ht 1904

• Sveriges historia efter 1815 ht 1905 vt 06

• Englands historia 1688-1832 1-5 ht 1906

• Inledning till nya tidens historia 1-2 vt 1909

• Det engelska världsväldets grundande vt 1909

• Sveriges yttre politik från 1523 1-2 ht 1909

• Karolinska tidens historia ht 1910

• Källor och litteratur rörande Sveriges historia under frihetstiden och gustavianska tiden 1718-1809 ht 1910 

Föreläsningar / övningar vid Uppsala universitet

• Erik Gustaf Gjeijers historieskrivning vt 1916

• Frankrikes historia från nya tidens början vt 1917

• Protokoll över seminarie och proseseminarie övningar 1914-18

• Föredrag och tal 1903-47

• Föreläsningar om Karl den IX jämte div vetenskapliga manuskript och avskrifter

• Diverse hälsningsanföranden, hyllnings och tacktal m.m.

• Resolution i Ålandsfrågan 1919

 

Ludvig Stavenow uppmärksammades även en del i media under sin karriär. Nedan är en artikel i veckotidningen Hvar 8 dag 1907. Artikeln är klickbar för läsning.

 

 

Ludvig Stavenow, författaren

Ludvig Stavenow var en flitig författare av historiska böcker. Detta är ett litet urval av samtliga titlar. 

 

• Om riksrådsvalen under frihetstiden. Bidrag till riksrådets historia. Uppsala 1890. Almqvist & Wiksell.

• Frihetstiden, dess epoker och kulturliv, upplagorna 1, 1898 till 3. Wettergren & Kerber, Göteborg.

• Om formerna för utskottsval under frihetstiden. Bidrag till svenska riksdagsformernas historia. Uppsala 1890. Almqvist & Wiksell.

• Om konungens provisoriska lagstiftningsmakt under frihetstiden. Wettergren & Kerber. Göteborg 1913.Några ord om FRIHETSTIDENS allmänna betydelse och plats i det svenska folkets historia. Wettergren & Kerber. Göteborg 1897.

• Den Gustavianska tidens författningshistoria I. Gustav III:s förarbeten och planer rörande riksdagens organisation vid begynnelsen av 1778 års riksdag samt återupplivandet av Gustav II Adolfs riddarhusordning. Almqvist & Wiksell. Uppsala 1918.

• Det Svenska stormaktsväldets uppkomst. En konturteckning av huvudmoment och ledande politiska ideer. Uppsala. A.-B. Akademiska Bokhandeln. Uppsala universitets årsskrift program 5, 1918.

• Inbjudan till deltagande i den minnesfest varmed universitetet högtidlighåller tvåhundraårsdagen efter konung Karl XII:s död. Utfärdad av Ludvig Stavenow.

• Den moderna vetenskapens genombrott i svensk historieskrivning. Några konturer av Ludvig Stavenow. Upplagor 1 uppl, 1913, 3 uppl. Wettergren & Kerber, Göteborg 1937.

- Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. En bok som såldes i över 10 000 exemplar. 

 

Ett av de största litterära projekten som Ludvig Stavenow engagerade sig i var ett samlingsverk om Sveriges Rikshistoria. Detta skrevs tillsammans med ett större antal författare och är återgivet i följande artikel av Adolf Schück i tidningen Ord och Bild, trettiosjunde årgången. 1928. Klicka på artikeln nedan för att läsa mer.

 

 

1914 Åter till Alma Mater

1914 kallades han åter till Uppsala och utnämndes på våren 1918 till rektor vid Universitetet i Uppsala. Han blev vid den tiden även ledamot av Vitterhets, historie och antikvitetsakademin (LHA). Han blev kallad till ledamot av vetenskaps samfundet i Uppsala den 2 maj 1914. 1916 blev han ledamot av samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1916 (LSkS). Han blev även ledamot av vetenskapssocieteten i Uppsala 1916 (LVS). 

Var även ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala (LHVS).

 

År 1919 blev han kallad till ledamot av Vetenskapsakademien (LVA) 1919.

 

Ludvig Stavenow blev utnämnd till hedersledamot av Rostocks universitet 1919. Utnämningsbrevet lyder enligt följande: "Die Universität Rostock ernennt durch diese Urkunde den Professor der geschichte und Staatswissenschaften, herrn Dr. Ludvig Stavenow, den Vehrtreter det Universität Upsala bei der fünfhundertjahrige feier der Universität Rostock, zu ihrem Ehren mitgliede." Undertecknat Rostock, den 12. November 1919 av Rektor Hertig. (Utnämningsbrevet med korrespondens finns i samlingarna på Carolina Rediviva i Uppsala i kartongen märkt bibliographica.)

 

Ludvig Stavenow blev även kallad som medlem av finska vetenskapssocieteten den 20 mars 1922. 

 

1926 Höll han ett tal vid nordiska studentmötet. 


Bilder nedan 

1924 kunde man läsa nedanstående trevliga artikel i tidningen Hvar 8 Dag. Artikeln är klickbar.

 

 

Statliga utmärkelser

Nordstierne orden 1927

För sina förtjänster blev han utnämnd till kommendör av stora korset, vilket är den högsta graden av den Svenska Kungl. Nordstjerne orden 1927.  

Georg I Orden av grekland

Hade blev även utnämnd till storkorset av den Grekiska Georg den I:s orden. Det var ordens högsta grad. Ordenstecknet bärs på ordensband över höger skuldra samt kraschan på vänster bröst.


Bild nedan

Kedja och kraschan för Kommendör av stora korset. Bild, Richard Nyström.


 

29 september 1928 höll han ett tal till de unga studenterna vid Receptionsfesten i Aulan. 

 

Ludvig Stavenow var Stockholms Nations inspektor mellan åren 1927-1929.

 

Han blev rektor emeritus 1929. Stavenows historiska forskningar har huvudsakligen berört frihetstiden, den Gustavianska tiden och Gustaf II Adolfs tidevarv. Bland hans arbeten märkas minnesskriften Gustaf II Adolf, hans personlighet och hans betydelse, Gustaf Adolfs problemet och den svenska historien samt Gustaf II Adolf och Uppsala universitet. Han blev ledamot av vitterhetsakademien 1902.

 

Den 15 november 1934 var det inspektorsskifte och gåsmiddag på Stockholms nation, Drottninggatan 11. Ett evenemang som beskrevs i Uppsala Nya Tidning. 

Närvarande var bl.a. Professor Ludvig Stavenow, professorskan Psilander, rector magnificus Thore Engströmer, förste kurator Gösta Knutsson, författare till Pelle Svanslös, och avgående inspektorn professor Hjalmar Psilander. 


Bild nedan

1934 Upsala Nya Tidning (tillsammans med utsnitt av PS02411) med följande bildtext: "Från middagen på Stockholms nation.

Fr. v. prof. Stavenow, professorskan Psilander, rector magnificus prof. Engströmer; 1:e kurator fil. mag. Gösta Knutsson; professorerna Psilander och Schück; 2:dre kurator kand. Gert Hornvall och prof. Blanck.". Foto Paul Sandberg. 

 

 

26 november 1935 Höll Ludvig ett anförande vid riksförbundet för sveriges försgars årsfest i Stockholm.

 

Minnesmedaljen på 75-årsdagen 12 oktober 1939 till Ludvig Stavenow. "Som ett uttryck för vår glädje över att forfarande se dig i verksamhet inom områden, hörande till din livsuppgift, och för vår tacksamhet mot hävdatecknaren, läraren och vännen och överlämnar vi härmed denna minnesmedalj. Den 12 oktober 1939. Gustaf Adolf, Carl och alla andra vänner!

 

 

Representation

Ludvig Stavenow hade ett hektiskt representationsliv vid sidan om tjänsten och familjen. Som några exempel kan följande nämnas;

År 1894, den 3-8 augusti närvarade han vid Amerikanska kongressen i Stockholm. 

År 1894 blev han medlem i HFR i samfundet SHT:s moderloge. Han blev även kallad som medlen till Gnistan den 3 oktober 1894.  

Den 20 september 1895 utnämndes han till hederledamot av Göteborgs Schacksällskap.  

Han blev ledamot av sällskapet "Jultomtarne" i Örgryte, med ändamål att vid jultiden bekläda fattiga, välartade och flitiga skolbarn inom kommunen. 

1904 blev han inbjuden av Akademiens nobelkommité att inkomma med förslag till nobelpristagare i litteratur.

År 1903 2-9 april närvarade han vid den historiska kongressen i Rom och deltog även i den historiska kongressen i Lund 1905 (Familje journalen 18/6 1905). 1926 Nordiska studentmötet med kristligt program i Uppsalal den 19-24 augusti 1926. 1928 deltog han i historiska kongressen i Oslo den 14-19 augusti. 


Bild nedan

Från Historiska kongressen i Lund. Ludvig sitter i mitten av bilden.

 

 

1909 den 6 december Stockholms högskolas invigningsbankett å Grand Hotell. 1909 10 dec. Nobelstiftelsens högtidsmiddag, utdelningen av nobelpriset.

1909 11 december Inbjudan till Kungl. slottet. Klädsel, civil. 

Vid middagen å Kungl. slottet serverades följande nio rätters ”diner”.

Consommé Trévise, Risoler de homard au vin (nid), Lephirs de turbotin amiral, Mignottes Dágneau Choiseuil, Supreme de perdreaux royale, Faisans rotis, salade, Cordons a la moelle, Friandises samt Dessert. Under den kungliga middagen trakterades gästerna även med musikunderhållning: 1. Triumfmarch Forni, 2. Förspel till operan ”Lohengrin” Wagner, 3. Fantasie ur operan ”La Boheme” Puccini, 4. Melodier ur operan ”Bröllopet på Ulfåsa” Söderman, 5. Serenata Italiana Mignone, 6. Potpurri ur ”Hoffmans sagor” Offenbach, 7. Irmelin Rose, Vid Frösö Kyrka, På fjället i sol Petterson Berger, 8. Treue um Treue, march Teike.

inbjudningar, placeringskort, menuer etc. till intressanta tillställningar finns bevarade i Bibliographica samlingen på Carolina Rediviva i Uppsala.

 

Den 19 maj 1917 Höll Ludvig Stavenow ett anförande vid vårfesten i Botaniska trädgården.

 

Bild nedan

Ludvig Stavenows tal. Carolina Rediviva Uppsala.

 

 

1921. Den 7 november firade Uppsala universitetsbibliotek med tal, procession och middag vid hotell Gillet i stora kaféet. 170 personer närvarade, bl.a. kronprinsen. "Rektor Stavenow föreslog konungens skål och höjde ett leve för honom följt av fanfarer, tal. Han hälsade alla de närvarande och vände sig särskilt till kronprinsen och de överiga inbjudna samt utbringade en skål för dem. Kronprinsen framförde i ett längre tal å allas vägnar ett tack till alla som förberett och ordnat denna minnesfest. Det hade varit honom en stor glädje att få komma tillbaka till sitt ungdoms Uppsala. Programmet bestod av en stor portion musikunderhållning.    

Kronprinsen satt till höger om Ludvig Stavenow vid festen. Vid den sidan om honnören satt även Ärkebiskopen, Kanslern Schwartz, Prof. Hammarsten, Landshövding Hammarskjöld, och prof. Henrik Schück. På andra sidan, bl.a. Riksbibliotekarien Dahlgren, Prof. Quensel, Prof Hjärne, Bibl. Hulth samt Prof. Östen Unden. 

 

1922 firades 400-årsminnet av reformationsriksdagen 1527, den 21 juni 1927 i Domkyrkan i Västerås. Ludvig Stavenow var placerad längst fram. 

 

1927 Firar Uppsala Universitet 450 år med stort firande. Den vid återkomsten till Uppsala inköpta fastigheten Järnbrogatan (nu S:t Olofsgatan) 14 var en mycket representativ bostad. Som rector magnificus, bla vid universitetets 450-årsjubileum 1927, kunde Ludvig Stavenow låta det representativa värdskapet utsträckas även till hemmet. (Källa: Svenskt Biografiskt Lexicon Ragnar Björk och Andreas Tjerneld)

 

 

1927 Jubelfest - Uppsala Universitet 450 år

I samband med Universitetets 450-årsjubileum skrevs följande personporträtt i Hvar 8 Dag. Artikeln är klickbar. 

 

Carolina Rediviva 300 år

"6 november 1921 Universitetsbiblioteket 300 år Carolina Rediviva vid tidpunkten för jubileet. Det årliga 6 november-firandet kom 1921 att domineras av universitetsbibliotekets 300-årsjubileum, vilket uppmärksammades genom en högtidlig minnesfest i universitetsaulan. Den fullsatta festlokalen var smyckad med gröna växter och i fonden var Gustaf II Adolfs byst placerad. Den akademiska processionen anfördes av universitetets rektor Ludvig Stavenow, dess prorektor Ulrik Quensel, kronprins Gustaf Adolf, ecklesiastikminister Olof Olsson, universitetskanslern Carl Swartz samt prokanslern Nathan Söderblom. Bland honoratiores märktes, som sig bör, en rad biblioteksmän: de emeriterade överbibliotekarierna Claes Annerstedt, Leonard Bygdén och Aksel Andersson, riksbibliotekarien Isak Collijn och hans företrädare E.W. Dahlgren, företrädare för biblioteken vid universitetet i Lund, högskolan i Göteborg, Veten skapsakademien och Nobelinstitutet. Rektor Ludvig Stavenows högtidstal antog formen av en rundmålning av Gustaf II Adolfs insatser. Han konstaterade att universitetsbibliotekets tillkomst endast var en liten del av kungens arbete för att förstärka lärosätet. För samtiden gick detta förmodligen obemärkt förbi, beslutet att inrätta ett bibliotek blev av desto större betydelse för universitetets och den fosterländska odlingens följande utveckling. Efter Stavenows tal framförde Allmänna Sången Vårt land och Hör oss, Svea, varefter överbibliotekarien Markus Hulth lämnade en utförlig tillbakablick på universitetsbibliotekets 300-åriga historia.

(Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 75f.)


Bild nedan 

Akademisk procession med anledning av Carolina Redivivas 300-årsjubileum. Längst till höger i bild syns Ludvig Stavenow. Bredvid Ludvig går universitetets prorektor professor Ulrik Quensel. (Uppsala Universitetsbiblootek Ludvig Stavenows samling). 


 

"År 1921 hade den engelske författaren John Galsworthy avslutat romancykeln Forsytesagan men när han året därpå gästade universitetsaulan var det för att tala över ett helt annat ämne, nämligen vårt behov av skönhet. Föredragets titel var Dream Castles. Under sitt Uppsalabesök hade Galsworthy dessförinnan haft möjlighet att sammanträffa med universitetets rektor Ludvig Stavenow och flera andra akademiker under en lunch hos ärkebiskop Nathan Söderblom.

Många Uppsalabor ville se och lyssna till Galsworthy. Aulan var i det närmaste fullsatt när han äntrade talarstolen för att ställa frågan vilka drömmar

den moderna människan hade, och vilka drömslott hon skapade.

.(Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 77f.) 


1924 Ras Tafari i Uppsala (Av Professor Tore Frängsmyr)

"Under försommaren 1924 besökte Abessiniens härskare prins Ras Tafari och hans hustru Menen Asfaw ett flertal europeiska länder, däribland Frankrike.

Resan inkluderade även ett besök i Sverige. På Pingstdagen anlände paret till Stockholm via tåg från Trelleborg. De installerade sig på Grand Hôtel, där de

bodde under Sverigebesöket, men begav sig sedan vidare med tåg till Uppsala.

   En särskild salongsvagn hade ställts till hans förfogande. Vid centralstationen mottogs Ras Tafari av bland andra ärkebiskop Nathan Söderblom, landshövding Hjalmar Hammarskjöld, borgmästare Johan von Bahr och universitetets rektor Ludvig Stavenow. Den långväga gästen bjöds på en rundtur i Uppsala. Han besökte Carolina Rediviva och beskådade dess samling av etiopisk litteratur, och med Stavenow som ciceron vandrade han genom de olika rummen i universitetshuset. Ras Tafari hade planer på att grunda ett universitet i Addis Abeba och han ställde, rapporterade Uppsala nya Tidning, "flera intressanta frågor om universitetet". På kvällen deltog han i en högtidsvesper i domkyrkan, till vilken han skänkte en ljusampel av silver. Intresset var stort för den främmande gästen och domkyrkan var fullsatt. I sitt tacktal på franska uttryckte Ras Tafari sin tacksamhet över vad svenska missionärer hade uträttat i hans land. Nathan Söderblom gav middag i ärkebiskopsgården för det etiopiska fursteparet, vilket sent på kvällen återvände till Stockholm. 

   År 1930, sex år efter Uppsalabesöket, kröntes Ras Tafari till kejsare av Etiopien under namnet Haile Selassie. Han satt därefter på tronen i fyrtiofem år, innan han störtades och (troligen) mördades 1975."

.(Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 79f.) 


"1924 Till minne av högsint frikostighet (Av Professor Tore Frängsmyr)

På dagen tre år efter högtidlighållandet av universitetsbibliotekets 300-års-jubileum var det dags att fira minnet av en annan av Gustaf II Adolfs insatser för universitetet, nämligen utfärdandet av den gustavianska arvegodsdonatio-nen, vilken säkerställde universitetets ekonomiska oberoende – och därmed den akademiska jurisdiktionen i vid mening – för mer än 200 år framåt i tiden. Den 31 augusti 1624 undertecknades gåvobrevet efter flera års förberedelser, varigenom 271 hela hemman, 111 mindre hemman eller hemmansdelar och en rad torp, gårdar, utjordar, ängar och kvarnar överfördes till universitetets ägo. Det egentliga jubileet inföll således den 31 augusti 1924 men eftersom sommarferierna ännu pågick valde universitetet att förlägga firandet till Gustaf Adolfs-dagen. Jubileet betraktades på sin tid som en stor händelse. Den 30 augusti upp-togs hela Upsala Nya Tidnings förstasida av en historik över donationen. När det väl blev dags för jubileumshögtiden var aulan fullsatt. Gustaf II Adolfs byst var placerad framför talarstolen, och Akademiska Kapellet framförde bland annat ouvertyren till Johann Gottlieb Naumanns opera Gustaf Wasa och ”Andante religioso” ur Hugo Alfvéns Uppenbarelsekantat.

    Rektor Ludvig Stavenow höll högtidstalet, varvid han redogjorde för uni-versitetets omdaning efter tronskiftet 1611. Antalet lärostolar uppgick ännu bara till åtta, varav flera var obesatta. Universitetets fåtaliga byggnader var förfallna, och vetenskapliga hjälpmedel som bibliotek och tryckeri saknades fullständigt. Under den nye kungens regering förbättrades villkoren. Antalet professurer hade ökat till sjutton i början av 1620-talet; den Skytteanska lä-rostolen blev den artonde.Gustaf II Adolf insåg, framhöll Stavenow vidare, att universitetets eko-nomiska stabilitet på sikt inte kunde upprätthållas annat än genom självför-valtning av egen tillgång. En möjlighet för kungen att förse universitetet med sådana medel yppades 1621, då hans yngre bror hertig Carl Philip hade avlidit. Broderns bortgång innebar att hela det gustavianska arvet samlades i kungens egen hand. Stavenow försäkrade att universitetet inte hade glömt sin välgörare. Gustaf Adolfs livsverk hade bedömts på olika sätt genom åren, men betydelsen av hans insatser för Uppsala universitet kunde ingen förneka.

    Efter högtidstalet framförde Orphei Drängar ”Viken, tidens flyktiga minnen”, varefter minnesfesten avslutades med hyllningsmarschen ur Edvard Griegs ”Sigurd Jorsalafar”. (Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 83f.) 


"1925 Ekumeniska mötet (Av Professor Tore Frängsmyr)

År 1925 kunde man i stället beskåda en lång rad kyrkliga företrädare från vitt skilda länder. Denna sommar genomfördes nämligen ett stort ekumeniskt möte, vilket samlade samtliga kristna samfund med undantag för katolska kyrkan. Mötet, vars ini-tiativtagare var ärkebiskop Nathan Söderblom, hölls i Stockholm men avsluta-des med en utfärd till Uppsala.

    De omkring 700 delegaterna anlände på förmiddagen med extratåg till Uppsala, där återsamling skedde vid Gustavianum. I procession intågade man sedan i domkyrkan, där varje utrymme – även gravkoren – hade tagits i an-språk för att bereda plats åt delegater och allmänhet. Kronprinsparet var där liksom universitetskanslern Carl Swartz och riksantikvarien Sigurd Curman. Patriarken Photios av Alexandria läste trosbekännelsen från mötet i Nicæa år 325 på grekiska, varefter Söderblom predikade Efter gudstjänsten serverades lunch i universitetsaulan, där trägolvet hade monterats. Anblicken imponerade på tidningen Upsalas utsände, som i lokal-patriotisk hänförelse rapporterade: ”Man måste gå tillbaka ända till mötet i Nicæa år 325 för att hitta något så fint och pampigt som de åttahundra damer och herrar ekumener, vilka nu här i aulan intogo en lätt déjeuner. [---] Det mångbesjungna golvet – som det varje vår i femton långa år talats om hur svårt och dyrt det är att lägga in – var nu lyckligt placerat över ’träsket’ och andra värderade littera. Det hela såg med sina många radiärsymmetriskt ordnade bord så festligt och grandiost ut som väl meningen var.”För förplägnaden svarade Stadshotellet ”Gästis”. Sedan Söderblom läst en bordsbön och en OD-kvartett framfört ”Glad såsom fågeln” hälsades gästerna på franska välkomna av universitetets rektor Ludvig Stavenow. Han förkla-rade att det var en angenäm plikt att i universitetets namn hälsa delegaterna välkomna, samtidigt som han markerade att universitetet inte uppträdde som medarrangör, eftersom mötet inte var en vetenskaplig kongress utan en rent kyrklig angelägenhet. Icke desto mindre framhöll Stavenow avslutningsvis att det var en särskild ära för universitetet att flera av dess medlemmar – ”i främ-sta rummet dess högt aktade och vördade prokanslär” – funnits bland det ekumeniska mötets drivande krafter.Landshövding Hammarskjöld påpekade att Ekumeniska mötet hölls samma år som 300-årsminnet av Hugo Grotius’ skrift De jure belli et pacis firades. Grotius lade inte bara grunden till den internationella rätten, han verkade även för kyrkornas enhet – och det pågående mötet kunde ses som en fortsätt-ning på hans strävan.Flera av gästerna, däribland hans salighet Photios, höll tacktal till både uni-versitetet och arrangörerna, innan uppbrott skedde från den till festsal omda-nade universitetsaulan. Delegaterna kunde därefter beskåda universitetshuset och Carolina Rediviva, eller rentav göra en kort utfärd till Gamla Uppsala, innan extratåget återvände till Stockholm. Vid stationen hade en stor folk-massa samlats för att, som Upsala skrev, ”uppfånga en sista skymt av de bort-dragande mer eller mindre stora heligheterna”.Efter Uppsalabesöket upplöstes Ekumeniska mötet, som varit samlat i omkring två veckor."

(Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 87f.) 


1927 Universitetets 450-årsjubileum (Av Professor Tore Frängsmyr)

År 1877 firade Uppsala universitet under ståtliga former sitt 400-årsjubileum. Jubelfesten pågick under tre dagar, 5 till 7 september. I maj 1924 hade Otto

von Friesen väckt förslaget att Uppsala universitet skulle högtidlidlighålla sitt 450-årsjubileum genom att utge en reproduktion i ljustryck av Codex argen

teus. Redan 1917–18 hade arbetet med en faksimilutgåva av Silverbibeln på börjats och det instundande jubileet möjliggjorde slutförandet av detta stora

projekt. En fotografisk ateljé inrättades för ändamålet i universitetsbibliote-kets källare, där The Svedberg ledde arbetet.Förutom den påkostade faksimilutgåvan av Codex argenteus förekom andra förslag på att uppmärksamma jubileet på ett mer bestående sätt. Upsala Nya Tidning föreslog i en ledare inrättandet av ”ett universitetsmuseum för bevaran-det och studerandet av Upsala universitets minnen”. Från andra håll föreslogs skapandet av en professur i folkminnesforskning till Richard Dybecks minne.På våren 1925 fattade universitetet det slutgiltiga beslutet att fira sitt 450-års-jubileum. I likhet med 1877 fördelades firandet över tre dagar, men tidpunkten var framflyttad till 15–17 september. Redan under onsdagen den 14 september började gästerna att anlända till staden, däribland nio av deltagarna i 1867 års sångarfärd till Paris, vilka högtidlighöll sextioårsminnet med kransnedläggning på Oscar Arpis grav och middag på Grindstugan.

Kungafamiljen anlände på torsdagsförmiddagen; Gustaf V och prins Gustaf Adolf deltog dock endast under den första delen av jubileet.


Bild nedan

Universitetets 450-års jubileum firades med stor officiell prägel och var en statsangelägenhet. På bilden nedan syns Konungen Gustaf V och andra Svenska kungligheter på universitetets trappa i samband med firandet. 

 

 

På bilden nedan syns Konungen Gustaf V inleda firandet på Uppsala Slott. Bild från UNT:s artikel kring firandet.


Festdagarnas upptakt blev avtäckningen av Christian Erikssons staty av universitetsgrundaren Jacob Ulfsson. Studentkårens ordförande John Cullberg redogjorde för statyns tillkomst, varefter Gustaf V förrättade själva invigningen. Rektor Ludvig Stavenow tackade å universitetets vägnar för monumentet. Statyn restes söder om domkyrkan på den kolonn av Älvdalsporfyr som universitetet redan 1887 hade erhållit i gåva av det norska statsrådet Hans Rasmus Astrup, och vilken enligt de ursprungliga planerna skulle ha använts för Sten Sture-monumentet.Efter avtäckningen följde minnesfesten i aulan, vilken var rikt dekorerad som brukligt vid dylika solenna tillfällen.

    Rektor Stavenow lämnade i sitt högtidstal en exposé över universitetets utveckling över seklerna. Han underströk särskilt naturvetenskapernas framsteg sedan 1800-talets mitt, men han uttryckte inte någon onyanserad framstegstro: första världskriget hade dessvärre visat ”huru en hög vetenskaplig kultur ingalunda skyddar mänsklig-heten från de oerhördaste lidanden och från de mest primitiva lidelsers ohej-dade utbrott och kamp”. Därför kunde inte universitetens uppgift reduceras till enbart vetenskap i snäv mening; ytterst handlade det om att utveckla det personliga andliga livet.Otto von Friesen presenterade Codex argenteus, varefter han överlämnade det första exemplaret av faksimilutgåvan till kungen. Sammanlagt 290 sång-are – däribland solisterna Sam Wærnulf och Gunhild Boklund – framförde därefter, tillsammans med ett förstärkt Akademiskt kapell, Gunnar Mascoll Silfverstolpes jubelkantat, vilken hade tonsatts av Hugo Alfvén.Jubelpromotionerna i alla fyra fakulteter – och prokanslerns inledande pro-motion av de av kungen utnämnda teologie doktorerna – genomfördes den 16 september (majpromotionerna samma år hade inställts på grund av jubileet).

    Detta var sista gången domkyrkan togs i bruk vid promotioner, och också sista gången teologie doktor promoverades enligt den gamla ordningen, det vill säga som en av kungen utdelad hedersbetygelse. Promotionsmiddagen med om-kring 1100 gäster hölls i aulan. Meteorologen Finn Malmgren, som var en av de nypromoverade, höll ett uppskattat tal till kvinnan vid middagen. Mindre än ett år senare omkom han under Umberto Nobiles expedition till nordpo-len. För andra gången på ett halvt år fick kronprinsen tacka för maten i aulan; denna gång underströk han särskilt universitetens betydelse som traditionsbä-rande kulturinstitutioner.Den tredje och avslutande jubileumsdagen var ägnad studenternas firande av såväl universitetsjubileet som hundraårsminnet av prins Gustafs födelse. I aulan gav Allmänna Sången en stor minneskonsert i närvaro av kronprins-paret, prinsarna Carl och Sigvard samt prinsessorna Margaretha och Märtha. Erik Natanael Söderberg höll minnestalet över prins Gustaf. Publiken vandra de därefter från aulan till planen mellan Carolina Rediviva och Geijersgården, där kronprinsen avtäckte Carl Eldhs staty av prins Gustaf.Universitetsjubileet 1927 blev – i likhet med universitetets tidigare jubileer – en fest som märktes över hela staden. Mest anslående var förmodligen de stora festdekorationer som prydde Nybron under jubileumsdagarna. Utgåvan av Codex argenteus och de båda statyerna blev de bestående minnena av jubi-leet. Det skulle däremot dröja betydligt längre innan folkminnesforskningen fick en professur och innan det önskade universitetsmuseet kom till stånd.

(Acta Universitatis Upsaliensis - Tore Frängsmyr Universitetet som arena 2013 s. 97f.) 


Bild nedan 

Rektor Ludvig Stavenow talar under minnesfesten i aulan den 15 september 1927 


 

1933 blev han inbjuden till Valborgsfest vid Göteborgs högskolas studentkår. Den 30 april 1933, klädsel Kavaj och studentmössa. Pris 4 kr. Jag vet inte om han gick, men det är alltid intressant att notera hur pengars värde förändras över tid. 

 

Måndagen den 12 augusti 1935 var Ludvig Stavenow värd för det kungliga historiska mötet, med 336 personer. Mötet hölls på resturang Flustret i Uppsala. 

 

Den 26 november 1935 höll han tal vid Riksförbundet för sveriges försvar. 


1942 skrev Ludvig Stavenow en recension av Höjers stora Karl Johansbiografi. 

 

1944 Kransnedläggning vid Karl Johansbysten i Engelska parken: Bilden är publicerad i Upsala Nya Tidning 9 mars 1944 med följande bildtext: "Från kransnedläggningen vid Karl Johansbysten. På bilden till vänster syns (fr. v.) rector magnificus, prof von Hofsten, bibliotekarie Uggla, disponent Strandberg, disponent Haeggström, överste Norman, prorektor, prof. Berg. Längst fram t.h. prof. Stavenow."

 

 

Representation i hemmet

Ludvig och Elin hade ett ovanligt rikt socialt liv som speglas i de många bjudningar de hade i hemmet. Ludvig och Elin förde dagbok över alla sociala tillställningar, vilket var en nödvändighet för att kunna ha kontroll över sällskapslivet. Några exempel på dessa nämns nedan. I prydliga böcker är samtliga middagar förtecknade.

1909-1914 hade paret 37 bjudningar i hemmet. 

Från 1909 på Göteborgsgatan 28

Septemberg 1909

Mottagning

Elin, Ego, Doc. Grimberg, Förf. Sylvain, Doc. Brinkman, Dr. Marcus, Doc. Schönberg, Dr. Elander. 


20 oktober 1909

Middag

Elin, Ego, Wijkander och Fru Wijkander, Virgin och Fru virgin, Cederskjöld och Fru Cederskjöld, Prof Kjellén och Fru Kjellén, Doc Jansen och Fru Jansen, Axel Carlander och Hedwig Carlander, Lindberg och Fru Lindberg.


29 oktober 

Middag

Dr Gustaf Ekman m. fru, Prof Sylvan och Fröken Sylvan, Prof Lidén och Fru lidén, Prof Waldstein och Fru Waldstein, Prof Hammarskjöld och Fru Hammarskjöld, Prof Lundsten och Fru Lundsten, Fru Westin.


12 oktober 1914 Födelsedag, middag kl 6 hemma

Elin, Ludvig, Far, mor, Åke, Karin, Elin, Birgitta, Prof. Dahlberg med fru, Syster Alma, Doc. Grimberg, Doc. Brinkman, Fröken Anna Sörensen, Prof. Elander, D. Erik Norrman 

Jur och fil kand Erik Besen. 


Måndag 22 feb 1915

Middag hemma kl 6.30 em

Elin Jag, Prof. Schück med fru, Prof Boethius med fru, Prof Dahlberg med fru, Prof Edén med fru, J. v. Bahr med fru, Major Bergman med fru. 


Den 14 oktober 1924 kl 6 em

Gäster

Landshövding Hammarskjöld och Fru Hammarskjöld, Prof Quensel och fru Quensel, Prof Dahlberg, fru Carin Virgin, Elof Bormann, Åke, Brita, Bengt, Karin, Axel, Elisabeth, Carl Gustaf, Elin, Birgitta. 

 

1930-1933 hölls totalt 212 bjudningar, såda bjudningar kunde se ut enligt följande.

14 feb 1930

HKH Prins Gustaf Adolf, Kapten Åke Lundström, Landshövding Hammarskjöld och Fru Hammarskjöld, Kand. Dag Hammarskjöld, Greve Göran Posse och Grevinnan Posse, Prof. Lagerkrantz med fru, Prof. Widén med fru, Fru Märta v. Hofsten och Gunnar v. Hofsten, Åke, Brita, Bengt, Karin, Claes, Elisabeth, Carl Gustaf, Elin, Birgitta, Kerstin, Erik Langenskiöld. 

 

22 oktober 1930 Middag 26 personer

Landshövding Hammarskjöld med fru Agnes, Ärkebiskopen Söderblom, Prof Olof Hammarsten, Prof Quensel, Rektor Magnificus Östen Undén med fru, Fru Eden von Bahr, Överste Virgin med fru, Friherrinnan Liljencrantz, prof K.G. Westman, prof Thorling med fru, Prof Nyström med fru, doc Landberg med fru, Licentiat Dag Hammarskjöld. Birgitta och Henry Weman. 


Söndag 23 november 1930 middag kl 15.30. 

Elin, Ludvig, Erland v. Hofsten och fru Märta v. Hofsten, Gunnar v. Hofsten, fru Ester Hartwig, Fru Alma Stavenow, Gösta Lonell, Fredrika Lonell, Kerstin, Birgitta Henry. 


Tisdag den 3 november 1931 hade man 26 personer på middag. 

Elin och Ludvig, Landshövding Linnér med fru, Professor Undén med fru, Prof Zurman med fru, Prof Thuling med fru, Greve Posse samt grevinnan, Borgmästaren v Bahr m.fl. 


Fredag 6 maj 1932 Lunch kl 13.30,

Elin Ludvig, prof. Henrik Schück. 

 

1934-1937 hade Ludvig och Elin 259 bjudningar i hemmet. 

Lördagen den 10 mars 1934 kl 5.30 em. följande gäster, Elin Ludvig, Kerstin och Claes af Burén förlovade, Ing. Sven Burén, Fru Birgit af Burén, bibl. Frank Blüm, Fru Valburg Blüm, Carl Bertil af Burén, Åke, Brita, Karin, Henry, Birgitta, Överste Jaques Virgin, Eva Bring, Georg Lehrman, Irma Hedendahl, Bror Zachrison, Karin Wahlberg. 

 

1938-1947 hade Ludvig och Elin ca 570 bjudiningar i hemmet. Några som jag noterade då jag kände igen de närvarande var; 

Tisdagen 18 oktober 1938 Gunnar Stavenow, Elin och Jag. 


Fredagen den 28 oktober, Vi Karin. Lördag 6 oktober 1940 Elin, Jag, Gunnar Stavenow, Fru Brita Stavenow.

 

Torsdag 29 oktober Vi, Gunnar Stavenow. Fredag 23 feb 1945 Vi, prof Heckscher, lunch kl 1 em. 


Fredag 23 mars 1945

Elin, Jag, Hilding Kjellman, Prof Thulin, Fru Stina Berg, Fru Märta Kompmark, Prof v. Engeström, fru v. Engeström, prof Eric Lönnroth, prof, Erland Hjälm, Dir Roland Lanmey med fru, Åke, Brita, Bengt, Karin, Elisabeth, Birgitta, Fru Ella Bolin.  


Söndag 4 jan 1948

Vi Wemans, 7 pers. 


Övriga händelser

Den 23 november 1929 hölls en hyllningsfest till Ludvig Stavenow, Rektor Emeritus på Gillet. 

 

Kontakter

I Biographica samlingen 519 E2, finns bl.a. visitkort. Avsändarna på visitkorten visar vilka som har hälsat på Ludvig och Elin i hemmet och som utgjorde en del av bekantskapskretsen. 

Några som kommit på visit och lämnat sina kort var, Landshövding Greve Gustaf Snoilsky, Gustav Åstrand, Anges Reinhold Stockholm, AO Heurlin, Bibliotekarien Wåhlin, Dr. O E Lindberg, Docenten Herman Lundström, Hildur och Arthur Stavenow, Professor Nyblom m fru,  Prof. Holzhausen Gtb, Oscar Ekoman, Aina Wijkander, Ingeniör Fredrik H Lamm, Lektor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, Johannes Paulsson prof. vid Göteborgs högskola, Pär Videgren fil stud, Doktor och Fru B.H. Dahlberg, Gustaf F Steffen i Piazza Bellosguardo Florens, Dr Gustaf Cederschilöld, Fru Gerda Alin, Car Gustaf Malmström 1896 f.d. Riksarkivarie Johannisg. 28. F.d. Statsrådet Ehrenheim, Friherre Bernhard Taube arkivarie i Riksarkivet, Hjärtliga lyckönskningar från vännen Reinhold Geijer, Axel Falk läroverksadjunkt i Uppsala, D.a. Danielsson, Överste Bergenram chef för Göta artilleriregemente 1907 med honnör för edert arbete, Sigurd Bolin Uppsala, 1901 Gustaf Bellander Redaktör Göteborg, Athenais Stavenow, Professor Esaias Tegnér med anteckning lyckoönskningar hjärtligt, Fil dr. Carl Hallendorff docent vid Uppsala universitet.  

 

Ludvig Stavenow 60 år

Till sin 60-årsdag, blev Ludvig Stavenow tillägnad ett antal intressanta historiska studier i ett trevligt samlingsverk från kollegorna.

 

 

Ur Historiska Studier tillägnade Ludvig Stavenow på 60 års dagen den 12 oktober 1924. Utg. P.A. Nordstedt och söners förlag, Stockholm 1924.

 

Till läraren Ludvig Stavenow av Carl Grimberg

När du för tre decennier sedan som ung docent kom till Göteborg och började Dina föreläsningar över det europeiska statssystemets historia vid tiden för trettio åriga krigets utbrott, var det för de unga studenter, som åhörde Dig, som att föras in i en ny värld: i det historiska sammanhangets, i den historiska nödvändigheten av det världsskakande drama som anno 1618 upprullade sig. Du öppnade de unga ämnes-svennernas blick för vilket känsligt instrument den europeiska jämviktspolitiken är i tider, då luften är laddad med orosämnen, för hur en helt ringa förskjutning i läget och en i och för sig obetydlig händelse kan vara nog att framkalla en katastrof, som sedan ingen mänsklig makt förmår hejda.

 

Hur ofta blev ej sedan detta faktum belyst av Dig inför en åhörarkrets, som rycktes med av klarheten och av de stora vyerna i Din framställning, som fann historien levandegjord på ett sådant sätt, att man tvangs tänka över frågorna varför och varthän. Med ungdomlig beundran följde vi Dig sedan som vägvisare genom hävdernas vittnesbörd om hur det då rubbade europeiska jämviktssystemet mödosamt byggdes upp igen för att åter förskjuta sig under nya våldsepoker.

Det var till höjder med ren och stärkande luft Du förde Din vetenskaps unga ämnesvenner. Och för oss, som hade förmånen att följa Dig längre på vägen och komma Dig närmare under aktstudier och därmed förknippade första försök till vetenskapligt arbete, blev det under Din ledning högtidsstunder av besök i forskningens oändliga värld, när Du utan åthävor, på Ditt eget stilla, försynta vis hjälpte oss att finna glimtar av den stora sanningen, att uppdaga något av det som sker i det som synes ske; och hos både lärare och lärjungar lystes sådana stunder upp av den över vardagen upphöjda känsla, som alltid följer med arbetet att söka och finna i vetenskapens skattkamrar.

 

Glädjen över att bli förd till höga och fria utsiktspunkter över världshändelserna var dock ej enbart oss studenter förbehållen. Det var en stämning av andakt och en lyftning, som man sällan skådat maken till i handelsstaden vid Göta älv, bland de skaror, som strömmade till Dina offentliga föreläsningar över den stora engelska revolutionen i det sjuttonde århundradets mitt, där Du förde dem in i en upprörd brytningstid, i en strid på liv och död mellan två parter, som bägge gingo till kamp i fast förvissning om att kämpa för en berättigad idé. Hur väl harmoniserade ej detta storslaget tragiska drama ur livet med föreläsarens egen av livsallvar och på samma gång förståelse genomträngda personlighet! Man kände, att hävdatecknaren var en man, som själv vigt sitt liv åt ett värv, inriktat på det ideella i tillvaron, men en man som av historien lärt, att sanningen i kampen mellan två partier icke ligger hel och odelad på någondera sidan.

 

Partitidevarvet har Du ju också valt till specialområde för Dina forskningar, och genom enskilda och offentliga föreläsningar samt vetenskapligt och populärvetenskapligt författarskap har Du gjort mer än någon annan historiker för att ge frihetstiden dess rätta plats i folkmedvetandet. Ditt eget varma intresse för den sjudande livaktigheten hos denna i så många hänseenden ungdomliga tidkan icke lämna någon åhörare eller läsare oberörd; och med beundran måste man konstatera, hur Du med mästarhand avvägt skuggor och dagrar i helhetsbilden av detta tidevarv liksom i din teckning av tjusarkonungens skiftesrika livsöde.

 

Du ser på de politiska partiernas kamp med intresse, men med ett upphöjt, lidelsefritt forskarintresse. Du väger mot varandra fel och förtjänster och låter Dig aldrig av lidelsen i den kamp, Du skildrar, ryckas med till partiska omdömen. Din historiska lärar- och författargärning i vad den gäller det aktuella politiska livet har ej heller blivit att dana stridsmän i samhällsklassernas kamp utan snarare fredsstiftare, som kunna se det goda i varje mänskligt strävande, bakom vilket ligger ädel vilja och ideellt uppsåt. Detta innebär icke passivitet i samhällsarbetet, men historikerna uppgift blir i stort sett att efter måttet av sina krafter verka som en regulator, som arbetar på att förhindra, att samhällsmaskineriet går varma. En vacker men till synes blygsam uppgift! Ja väl. Men hur många gånger har ej historien visat, att en lugn utveckling i inbördes samförstånd i själva verket bär säkrare mot målet än hastiga partiframstötar, vunna genom överrumpling och därför också följda av bakslag! Den som vill taga med sig ut i sin livsgärning det bästa, som den historiska överblicken över världshändelsernas utveckling givit honom, hans plats är icke självklart given inom något visst partis led. Den placering må bestämmas av temperament och andra utanför vetenskapsmannens råmärken fallande personliga egenskaper. Men blir han partiman, så blir han gärna en obekväm man i ledet, ty hans sunda förnuft och hans syn på samhällsläget kommer på mången punkt i konflikt med partiprogrammets detaljer. Är han en duktig karl, kan han dock verka som ett salt inom sitt parti.

 

Men för den historiker, som ej låter sig binda av partiband, blir konsekvensen av den historiska ståndpunkten, tillämpad på hans förhållande till samhällslivet, den, att han förbehåller sig att med begagnande av sitt sunda förnuft sätta in sitt inflytande på den sida där hans historiska omdöme säger honom att rättvisan, att jämvikten i samhället och den lugna utvecklingen kräver en förstärkning av de kämpandes led. I tider, då samhällsbanden slappna, då individualitetens rätt att göra sig gällande hotar att gå över i självsvåld, då det gäller att värna ett arv från fäderna av sådana värden, som äro oförgängliga och oersättliga, då är hans plats given i deras led som kämpa för bevarandet av ideal, som äro värda att bevaras. Men i tider, då samhällets hand lägger så tung över medborgarne, att den hotar att genom tvångsingripande förkväva den individualitet och den frihet, som respektera andras övertygelse och tillbörliga handlingsfrihet, då vördnaden för det som är gammalt och fornt tages till täckmantel för samhälleliga orättvisor, då är historikerna plats på deras sida, som gjort kampen för frihet och människovärde och undanröjandet av samhälleliga orättvisor till sin livsuppgift. Och ser han dem, som redligen arbeta och sträva i sitt anletes svett, utsugas av mammondyrkare, ser dem digna svältande, dödströtta i Grottekvarnen, då är hans plats given i deras led, som kämpa för de betryckta.

 

Så har en, som är stolt över att kalla Dig sin lärjunge, åtminstone för sin del dragit konsekvenser av den strävan till opartiska domslut, som alltid varit en av de bärande krafterna i Din upphöjda, nobelt varmhjärtade syn på människorna och deras strävan och ävlan. Har föddes därur endast till vad som är lumpet och egoistiskt. För den som följt Dig såsom hävdernas tecknare och tydare, finns ingen plikt, som manar starkare än den: Sök sanningen, sanningen i hävdaböckernas blad, sanningen i den historiska utvecklingsprocess, so, dag för dag fortskrider inför dina ögon!

 

Så har Du skänkt generationer av lärjungar något av det bästa, som de fört med sig ut i livet. I stunder, då allt sunts så smått, så söndersplottrat av lumpna egoistiska intressen, så sönderslitet av lömska intriger, så förgiftat av partihat och fanatism, har dock alltid hoppets stjärna tänts till sist och lyst upp den grubblande tankens bana till de höga rymder, från vilka gåvan kommer att skåda ned på dagens ävlan och strider med den upphöjda ro, som blicken ut över mänsklighetens utveckling skänker. Tron på livets goda makter har också varit en av de bärande krafterna i Din lärargärning, och under växelverkan mellan den och Din vetenskapliga försoning har Du blivit den uppfostrare i vidsträcktaste mening, till vilken stora skaror av lärjungar, såväl forna och nuvarande studenter som andra, blicka upp med tacksamhet för allt vad Du givit av det, som skänker livet mening och värde. Du har aldrig uppträtt som förkunnare och predikat med stora later – det skulle ej ha varit i din stil. Du har heller aldrig behövt det, ty i din nobla kulturpersonlighet har alltid legat en liksom genom sin egen inneboende kraft verkande uppfostran till att hålla allt lågt och lumpet fjärran, till arbete för höga mål.

 

Och ju närmare det varit Dina lärjungar förunnat att komma i beröring med människan, som bär upp Din vetenskapliga gärning, ju rikare har behållningen för livet blivit. Bakom den dömande myndighet, som en svensk professor representerar, har den mer eller mindre bävande lärjungen och tentanden alltid hos Dig funnit den äldre förstående vännen, som aldrig glömt, att det avgörande, han har i sin hand, gäller en människas hela framtid. Förvissingen därom har gjort även prövostunderna till kära minnen, vilka – med tanke på den envåldsmakt som är lagd i en professors hand – bekräfta regeln, att despotismen är den bästa av statsformer, när den är av det upplysta slaget och handhaves med ett varmt hjärtelag. Ingen står närmare till att bekräfta sanningen därav än den, som här i eget och andra lärjungars namn bringar Dig ett varmt tack för allt vad Du varit för oss och en från hjärtat gående välönskan för kommande år.

Carl Grimberg. 

 

Bild nedan

'Ludvig Stavenow var vid tillfälle påtänktus vid val av akademiledamot i Svenska Akademin. Nedanstående teckning av Albert Engström hänger på resturang Gyllene Freden i Stockholm, vilken ägs av akademien, och visar vilka man tänkte sig kunde utgöra kandidater. 

 

 

Familjen

Han gifte sig med Elin Stavenow 1897. Elin Carlander föddes den 21/9 1870, och dog den 9/8 1965. Hon var dotter till Christoffer och Isabella Carlander. Hon avled på Mössebergs sanatorium i en ålder av 94 år. Elin föddes i Göteborg och gifte sig med professor Ludvig Stavenow 1897.

Den 4 januari 1897, Fick Ludvig en inbjudan från Christoffer och Isabella Carlander. Herr. prof. Ludvig Stavenow, på supé kl 1/2 5. 

Se vidare P.H. Törngren, Lovisa Marie Hjelms Ättlingar 1772-1971, Lund 1971.

 

Bild nedan

Bröllopsfesten på Hålltorp, familjen Carlanders gård.

 

 

Barn

Barn 1 Åke, född 9/5 1898, död 13/6 1971.

Barn 2 Karin , född 8/10 1899

Barn 3 Elisabeth, född 13/12 1901

Barn 4 Elin, född 6/3 1904

Barn 5 Birgitta, född 10/5 1907

Barn 6 Kerstin, f 11/8 1911, d. 27/2 1981

 

Bild nedan

Elin med sonen Åke, 1 år 1899. Sannolikt från Hålltorp eller från Ludvig och Elins villa i Lerum.

 

 

Bild nedan

Familjefotografi från verandan på Hålltorp 1898/99. Familjerna Stavenow och Carlander.

Spädbarnet Åke Stavenow i famnen på mamma Elin Stavenow f. Carlander. Runt dessa: pappa Ludvig Stavenow, morfar och mormor Christopher Carlander och Isabella Carlander, morbror Per Carlander och mostrarna Carin Carlander g. Virgin, Kerstin Carlander och Märta Carlander.

 


Bild nedan 

Från vänster barnen, Åke, Elin, Karin och Elisabeth.

 

 

Livshändelser med familjen

Silverbröllop firades på Strandhotellet i Borgholm den 1/7 1922. Menyn var sandwiches, Hönspuré, kokt lax sauce Hollandaise, Kyckling med sallad, Färsk sparris, jordgubbar. Till detta dracks Vin, Madeira, Malvizic, Champagne Louis Roederer och Carte Blanche. Vid festen kom även telegram med lyckönskningar från familj och vänner. Bl.a. från Ivar Virgin, Carl och Dagmar Schwartz, Ernst, Nils och Robert Stavenow, Alma, Elof och Börje Bormann, Hedda Ekman, Hjalmar och Agnes Hammarskjöld, John och Maria Stavenow, Anna Carlander, Karin (f. Stavenow) och Bengt Thordeman, Ivar och Thyra Stavenow. 

 

 

Livet på Järnbrogatan 14

Den 17 december 1918 fick Ludvig och Elin en offert på ett nytt möblemang från Upsala Möblerings AB, i samband med att de skulle köpa huset. Ludvig och Elin köpte också huset på Järnbrogatan 14 år 1919. En trevlig beskrivning om hur hushållet fungerade och hur det var att bo här, Elisabeth Stavenow-Hidemark har skrivit i tidiningen Aktuellt, Södermanland Nerikes Nation i Uppsalas medlemstidning (nr 6 1998). Eftersom jag själv var medlen av Snerkes, och spenderat många dagars studerande i huset, så tyckte jag det var väldigt intressant att få en så fin inblick i hur det var när huset var en privatbostad.   


Artikeln nedan är klickbar.

 

 

De många tillställningarna i huset vittnar böcker och räkenskaper om. Men det var givetvis inte bara representation. Mycket ofta var hela familjen med, även vid

tillställningar av representativ karaktär. Något som kanske skiljer den här tiden för snart hundra år sedan allra mest från nutiden.

 

Men, många var givetvis även de rent privata tillställningar som hölls.


Bild nedan

Familjefotografi, julen 1929. Bilden är tagen i biblioteket, det enda rummet i Stavenowska huset som fortfarande är kvar i sitt utförande från Ludvig och Elins dagar. Längst upp t.v. Åke Stavenow med fru och dotter. Förutom Ludvig och Elin känner jag inte igen Ludvigs döttrar med makar, men det är ett familjefoto med närmsta familjen. 

 

 

Minnet efter Ludvig Stavenow

 

LUDVIG STAVENOW

MINNESTECKNING

av

GOTTFRIED CARLSSON

Särtryck ur Kungl. Vetenskapssocietetens Årsbok 1951

 

Det hände en gång under mellankrigstiden, att på ett stort nordiskt historikermöte en ledande representant för dansk hävdaforskning riktade några varma hyllningsord till sin främste svenske kollega. Han apostroferade denne som den >finest foelende og dybest taenkande> bland nordens då verksamma historiker.

Hyllningen gällde Ludvig Stavenow, inför vars nu avslutade livsverk man har all anledning att påminna sig det sålunda formulerade omdömet. Med Stavenow, ledamot av Kungl. Vetenskaps Societeten sedan 1916, har en av märkesmännen i den svenska och nordiska historievetenskapens egen historia gått ur tiden. Hans arbetsdag blev lång, och den utnyttjades väl. År 1890 trycktes hans första vetenskapliga skrifter, år 1949 lämnade han sina veterligen sista bidrag till vår historiska litteratur; och även därefter, så gott som ända till slutet, var han utan avmattning i tankekraften oavlåtligt sysselsatt med studier inom området för den vetenskap, åt vilken han vigt sitt liv.

Stavenow var borgarson från Stockholm. Modern . den ömt älskade, som han fick behålla till 1915 – var svenskfödd; men fadern hade i 1800-talets mitt inflyttat från Nordtyskland, dit också denne Ludvig Stavenow d.ä. (1822-1905), till yrket pianofabrikör, på ålderns dagar återvände och där han fick sin grav (i Lübeck). Något i vanlig mening lärt påbrå hade den unge sonen knappast men väl ett musikaliskt. Hans stora och ursprungliga musikaliska begåvning var arv från både fädernet och mödernet.

Efter skolstudier i hemstaden inskrevs Stavenow hösten 1882, ännu inte adertonårig, som student i Uppsala. Långt senare har han ännu i familjekretsen berättat, att han sommaren efter mogenhetsexamen allvarligt tvekade, om han skulle göra musiken till sin livsuppgift eller gå universitetsvägen. Han valde den sistnämnda utan att någonsin släppa kontakten men den förnäma konst, som han redan i föräldrahemmet, åtminstone i huvudsak på egen hand, hade lärt sig att utöva.

Sina akademiska läroår tillbragte han i den ekonomiskt inte alltför väl lottade studentens villkor; delvis, åtminstone under de senare åren, var han hänvisad till att bl.a. genom sommarkonditioner själv bekosta studierna, mot slutet även med hjälp av ett någorlunda förmånligt stipendium. Under läsåret 1882-1883 bodde han i ett välbekant Luthagshus, Sysslomansgatan 21, där många Uppsalastudenter även senare generation efter generation ha haft sitt härbärge. Han delade där bostad med en jämnårig vän från skoltiden, Gustaf Stråle af Ekna (+1935); man skulle gärna vilja veta, om det var i samma genuint uppsaliensiska studentdublett, som dörrposterna, i varje fall i 1900-talets begynnelse hade sedelärande tankespråk, knappast möjliga annorstädes än i en universitetsstad. (Tu quamcunque Deus tibi fortunaverit horam, grata sume manu. Horatius. Ej på mjuka bäddar, ej under täcken man till äran går. Dante). Stråle var honom också följaktig vid överflyttningen till Olympen på Västra Ågatan, där bägge bodde under hela sin återstående studenttid (Stråle till 1887, då han tog hovrättsexamen; han kom senare att ägna sig åt den diplomatiska karriären). Man anar här ett kamratskap, som under detta skede rimligtvis varit av betydelse för bägge parterna.

Eljest synes Stavenow som student ha fört en tillbakadragen tillvaro, i överensstämmelse med sitt kynne. Musikintresset fortfor han att odla jämsides med examensstudierna. Det förde honom rätt ofta – har han själv vittnat därom i en delvis självbiografisk skiss 1949 – till samlingslokalerna i Stockholms nation, där en flygel stod till förfogande för ändamålet. Känt är också, att den unge studenten fick tillfälle att idka musik i ett par Uppsalahem, som med stor vänlighet öppnades för honom: dåv. Filosofidocenten Erik Olof Burmans och professor Carl Rupert Nybloms. Från det aktiva föreningslivet höll han sig borta, och han undvek helst av allt offentligt uppträdande. Orsaken härtill har man givetvis väsentligen att söka i de med djupt allvar bedrivna studierna men utan tvivel också i den blyghet innerst inne, som följde honom även på äldre dagar – man måste visserligen ha känt honom ganska väl för att rätt uppfatta denna sida av hans natur. I Historiska föreningen tycks han inte ha haft någon funktion förrän han i femtioårsåldern, nyss återbördad åt Uppsala efter tjugoårig frånvaro, blev dess ordförande. Inte heller i den nation, den Stockholmska, hade han i egenskap av student – med undantag av värdigheten av senior från 1887 – någon framskjuten post. Just när han disputerade försökte man förmå honom att bli kurator, men han avböjde. Några år tidigare, under Karl Staaffs kuratel, gjorde han en enstaka gång och då ”efter mycken tvekan” sin stämma hörd i en principiellt social nationsdebatt.

Det har sitt intresse att anteckna, att han dock kom att bli medlem av den enda då förefintliga studentföreningen med politisk anstrykning, Verdandi, som bildats just det år han blev student. Denna sammanslutning skulle enligt sina stadgar ”utgöra ett föreningsband mellan studenter vid Upsala universitet, vilka omfatta tanke- och yttrandefrihetens grundsatser samt hysa intresse för allmänt mänskliga och samhälleliga frågor. Att ett så avfattat program var ägnat att tilltala den unge Stavenow kan man förstå av hela den livsinställning, som han städse förblev trogen. Emellertid inträffade ju mot slutet av 1880- talet vissa mycket uppmärksammade händelser, som bl.a. föranledde universitetets rektor att sammankalla föreningens medlemmar till en låt vara faderlig straffpredikan, vilken alltså även Stavenow ”hade förmånen att åhöra” – orden äro hans egna, nedskrivna 1949, och vi skymta i dem den stillsamma humor, som alltid fanns hos honom vid sidan av allvaret och en ej sällan tyngande ansvarskänsla.

Studierna drevos med besked. De lades på bred humanistisk grund till gagn för Stavenows hela vetenskapliga utbildning, men blev alltmer koncentrerade kring ämnet historia. Ordinarie professor i denna disciplin var från 1882 till sin död 1889, vid nära sextioåtta års ålder, Sven Fromhold Hammarstrand. Han var en vetenskapsman och ingenting annat, försynt och tillbakadragen, grundlärd, skarpsinnig och utomordentligt arbetsam, därtill generös i all sin gärning. Men han var tillika fantastiskt omständlig både som lärare och examinator. Särskilt hans föreläsningsschema varhögst egenartat. Fr.o.m. höstterminen 1882 till sitt frånfälle – alltså hela den tid, då Stavenow kan antagas ha setat under hans kateder – föreläste han oföränderligen termin efter termin om ”österlandets historia under gamla tiden”. Några andra offentliga föreläsningar höll han inte då; blott en eller en annan termin behandlade han dessutom enskilt den svenska statsförvaltningens historiska utveckling (seminarieövningar funnos ej). I våra dagar skulle denna sorts lärarverksamhet sannolikt ha föranlett ett ingripande från högre myndigheter; då gick det ännu för sig att på sådant sätt ordna underviskningen.

Även om alls ingenting brast i gedigenheten, säger det sig självt, att en handledare av Hammarstrands typ inte kunde verka särdeles inspirerande på sina unga lärjungar. Stavenow yttrade sig senare i livet mycket aktningsfullt och med varm erkänsla om denne sin gamle lärare, vilken utan tvivel som karaktär både mänskligt och vetenskapligt imponerade men nog också hade betydelse för elevernas skolning genom grundligheten i vetenskaplig metod och genom den stränga sakligheten. I övrigt lär man dock knappast kunna tänka sig något inflytande från Hammastrand på den särpräglade, tidigt mognade personlighet , som var Ludvig Stavenow. I någon mån finns det också anledning att sätta ett frågetecken för styrkan av de direkta impulser, som han annars av närliggande skäl kunde förmodas ha mottagit från den upsaliensiska historievetenskapens uppgående stjärna på 1880- talet, dess så storartat infriade framtidshopp, Harald Hjärne. Denne tillhörde visserligen från 1882 universitetets ständiga lärarstab, först som professorsvikarie och sedermera som extra ordinarie professor; ordinarie blev han efter Hammarstrands död. Stavenow hade alltså under hela sin studietid tillfälle att följa även Hjärnes undervisning. Och alla individuella olikheter till trots var det mycket, som kunde vara ägnat att närma honom till Hjärne och göra honom lyhörd för dennes lärdomar. Så var exempelvis fallet med det för bägge gemensamma samhälleliga intresset, även om detta aldrig hos Stavenow gjorde sig så starkt gällande utåt som hos den lika stridbare som snillrike Hjärne. En anknytning finner man också i de vida perspektiv på historiens företeelser, som voro kännetecknande för dem bägge. Man kan också vara förvissad om att Stavenow, för att taga ett mera speciellt exempel, livligt gillade Hjärnes bistra gensagor mot det beskäftiga nit, som under åren omkring 1890 vädjade till de akademiska myndigheterna att med maktspråk utrota ”verdandismens smitta”.

Ändå är det ovisst, om Stavenow för vad han blev som historiker stod i något större beroende av vare sig Hjärne eller någon annan lärare från ungdomsårens Uppsala. Mera betydde säkert vad han lärde sig själv i arkiven och framför allt i studerkammaren. Två namn komma i detta sammanhang företrädesvis i åtanke: Carl Gustaf Malmström och Leopold von Ranke.

Malmström förkroppsligade den svenska tradition i historievetenskaplig forskning och historiskt tänkande, som utgått från Gjejer. Därutöver fick han för Stavenow, som tidigt inriktade sig på primärundersökningar i frihetstidens historia, en alldeles särskild betydelse genom sitt monumentala verk om just detta tidevarv. Men i samma mån som Stavenow publicerade resultaten av sina frihetstidsforskningar – därmed gjorde han början redan 1890 i doktorsavhandlingen ”Om riksrådsvalen under frihetstiden” och under samma år i ytterligare tre arbeten – uppstod en växelverkan mellan den gamle läromästaren på området och den unge historiker som, som fortsatte i hans spår. I den omarbetade nya upplagan av ”Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till ststshvälfningen 1772” (sex band, 1893-1901) åberopade Malmström ofta och gärna Stavenows forskningsrön, vunna delvis med en annan och mera förfinad metod än hans egen.

Även Ranke, av tyska hävdatecknare och historieforskare väl den ypperste århundraderna igenom, levde och verkade ännu – nittioårig – när den begynnande utformningen av Stavenows individualitet som historiker försiggick. Samhörigheten i tiden har säkert betytt en hel del för styrkan av de inflytelser från den tyska historievetenskapens Altmeister, som förmärkas också i svenska historikerkretsar under det senare 1800-talet. Påtagliga förnämligast i fråga om tänke- och framställninggssättet, gåvo de sig till känna även hos Stavenow, med ovanlig klarhet redan i hans tidiga alstring. Han har själv vid ett remarkabelt tillfälle betygat hur högt han värdesatte den i Rankes väldiga författarskap givna vägledningen.

Det skedde i den föreläsning, med vilken han hösten 1895 – vid nyss fyllda trettioett års ålder – tillträdde historieprofessuren i Göteborg. Från disputationen 1890 t.o.m. år 1893 hade han tjänstgjort i Uppsala som docent (och dessutom varje vårtermin som tillf. E.o. professor) men därefter förestått den professur vid Göteborgs unga högskola, vars ordinarie innehavare han nu blivit. Inträdesföreläsningen hade en programmatisk karaktär. Den handlade om förhållandet mellan politisk historia och kulturhistoria, och utredningen är än idag synnerligen beaktansvärd.

Föreläsningen hävdade eftertryckligt den andliga kulturens enhet men inskärpte tillika, att statslivet är en förbindande länk mellan dess skilda grenar, ”det centrala element, till vilket allt ansluter sig naturligt och organiskt”. Det var en framställning helt i den store tyske mästarens anda, och den slutade med en obetingad hyllning till Ranke, ”skaparen av den vetenskapliga världshistorien”, som hos denne uppenbarar sig ”i sin hittils vunna mest harmoniska och fulländade gestalt”; han har i sina verk lagt statslivets företeelser till grund för behandlingen ”både av världshistorien och av den nationella historeien, ehuru de religiösa, ekonomiska, litterära och vetenskapliga strömningarna anknyta sig så fint och allsidigt därtill, att tidevarvens hela idéliv synes liksom blottat i dess innersta kärna.

Stavenow röjer här sitt eget ideal av historiebeskrivning, ett ideal, som han aldrig frångick och som han i litterär form hade börjat praktiskt tillämpa redan innan han blev professor. Vid högskolan i Göteborg voro lärarna förpliktade att, var och en med vissa års mellanrum, utöver den ordinarie undervisningen hålla ”populärt vetenskapliga föreläsningar”, av intresse för en större allmänhet, och de sålunda tillkomna föreläsningarna blevo därefter även offentliggjorda även i tryck. På detta sätt hade under hösten 1894 Stavenows välbekanta bok ”den stora engelska revolutionen i det sjuttonde århundradets midt” utarbetats; den trycktes just vid tiden för professorsutnämningen 1895. Redan på det muntliga föredragets stadium rönte den där givna skildringen stor uppmärksamhet. En av Stavenows första elever i Göteborg, ingen mindre än Carl Grimberg, har berättat härom: bland de skaror, som strömmade till dessa föreläsningar , ”var det en stämmning av andakt, och lyftning, som man sällan skådat maken till i handelsstaden vid Göta älv”. Åhörarna fördes in i ”en upprörd brytningstid, i en strid på liv och död mellan två parter, som bägge gingo till kamp i fast förvissning om att kämpa för en berättigad idé. Hur väl harmonierade ej detta storslaget tragiska drama ut livet med föreläsarens egen av livsallvar och på samma gång förståelse genomträngda personlighet! Man kände, att hävdatecknaren var en man, som själv vigt sitt liv år ett värv, inriktat på det ideella i tillvaron, men en man, som av historien lärt, att sanningen mellan partier icke ligger hel och odelad på någondera sidan.

Till dessa en beundrande lärjunges och gripen åhörares ord må här blott fogas några reflexioner, som läsningen av själva boken efterlämnar. Det är en lärd och grundligt genomtänkt exposé, samtidigt alltigenom medryckande i sin ädla formgivning, och den visar redan en fullt utmejslad författarpersonlighet. Överensstämmelsen med Ranke i allmän historieuppfattning är slående, men man har intrycket, att det här djupast sett är fråga om kongenialitet. Perspektiven äro stora och vida, och de idéhistoriska sammanhangen komma vederbörligen till sin rätt. Vad som inte minst faller i ögonen är den fina personskildringen. Man fäster sig kanske främst vid karaktäristiken av den store Cromwell; den har i väsentlig mån lånat färg av Carlyle och Gardiner men är utförd på ett sådant sätt, att den blivit författarens egendom. Nästan lika brilliant är porträttet av Thomas Wentworth, och det är mycket betecknande för Stavenow vad han skriven om denne Karl I:s olycklige rådgivare: ”vi böra efter några århundradens förlopp kunna göra honom rättvisa, dess mer som vi ej äro engelsmän, fostrade under makten av de idéer, som först med Wentworths blodiga fall kommo till seger”. Uttalandet är karakteristiskt på mer än ett vis men mest som ett vittnesbörd om den stränga objektivitet, till vilken Stavenow i alla sina skrifter, man kan rent av säga lidelsefullt, strävade. Och man erinras om hans ord i ett senare arbete, att ”historikerns uppgift alltid är att iakktaga och förklara, icke döma eller smäda”.

Boken om den puritanska revolutionen skulle alls inte bli Stavenows enda verk i denna litterära genre. Om Harald Hjärne har det sagts på tal om distinktionen mellan historisk analys och syntes, att han otvivelaktigt ”i första rummet, av begåvning och böjelse, var syntetiker”(Eli F Heckscher). Alldeles detsamma gäller om Ludvig Stavenow. Ingendera försummade dock i minsta mån analysen. Vad Stavenow beträffar, utsände han under årtiondens lopp – så ännu på 1920 – talet – en lång rad av i gängse mening analytiska undersökningar. Bland dem falla många inom frihetstidsforskningens råmärken; de övriga röra sig om karolinsk tid, och i synnerhet om den gustavianska perioden i vår historia. Allesammans äro de givetvis av förnämlig kvalitet och omistliga för forskningen; åtskilliga bröto vid sin tillkomst och inom sitt syftes gränser nya banor, t.ex. de som avsågo den politiska idéhistoriens problem. Men trots allt detta torde det finnas fog för omdömet, att de på det hela taget överglänsas av de arbeten, i vilka deras författare övade den stort upplagda syntesens svårlärda konst.

Om man menar att de båda böckerna, Frihetstiden, dess epoker och kulturliv 1898, och Konung Gustaf III, 1901 – var för sig ingående i Göteborgs högskolas populära föreläsningsserie – beteckna högsommarens inträde i Stavenows historievetenskapliga produktion, lär man likaledes befinna sig på säker grund. Bägge ha av en bedömare, som själv var speciellt förtrogen med de där avhandlade materierna (S.J. Boethius), lovordats som ”två pärlor inom vår historiska litteratur, och detta omdöme står sig än i dag. De äro essäiska till hela sin anläggning, mästerliga även i kompositionen, och de måste betraktas som vittra i detta ords egentliga mening. Enskildheterna i det historiska förloppet förutsättas som bekanta. Något senare fick Stavenow tillfälle att därvidlag ge en skildring, som motsvarade den utförliga, väl avvägda historiska handbokens krav. Detta skedde i det kända Nordestedtska samlingsverket verket om Sveriges historia, där han hade både frihetstiden och den gustavianska tiden på sin lott (1903, 1905, 1922, 1925). Framställningen, som vittnade om sin författares stora sakkunskap och utmärkta kvalifikationer i övrigt, fyllde ett trängandebehov av och är alltjämt – med viss reservation särskilt för Gustaf IV Adolfs regering, som under tiden har kommit att bli föremål för delvis nyorienterande forskning – normgivande för bl.a. den akademiska undervisningen på området.

I förhållande till dessa senare skrifter av Stavenows hand ha emellertid Frihetstiden, dess epoker och kulturliv och konung Gustaf III ett självständigt och bestående värde. Trots förefintligheten av Malmströms genom sin vederhäftighet och sitt skarpsinne i alla tider beundransvärda med tillika i regel säreget torra monumentalverk är det inte för mycket sagt, att Stavenow var den förste skildraren, som skänkte verkligt liv åt det skede i vår historia som vi bruka kalla för frihetstiden. Härvid var det av grundläggande betydelse, att han i enlighet med sin allmänna uppfattning om historieskrivningens mål ägnade synnerlig uppmärksamhet åt samhälls- och kulturlivet i stort, medan Malmström alltför ensidigt hade dröjt vid den rent politiska faktorn. På så sätt blev det för Stavenow möjligt att åstadkomma en i sin konstnärlighet fascinerande rundmålning av tidevarvet, till vilken det Malmströmska verket inte hade något motstycke. Här inverkade även den fina psykologi , som i förening med djupgående reflektion från början till slut kännetecknar Stavenows framställning och vari han alldeles avgjort var Malmströms överman. Därpå berodde också de utsökt konstnärliga och samtidigt övertygande personkarakteristikerna, där skuggor och dagrar såsom exempelvis teckningen av Arvid Horns gestalt framträdde med den mest fulländade nyansering. Ett annat exempel bland många lika ypperliga porträtt är bilden av Carl von Linné, en uttrycksfull miniatyr, så varm i tonen.

Konstnärligheten, reflexionens djup, psykologiens finhet och skärpa, den ansvarsmedvetna fördelningen av dagrar och skuggor – allt detta präglar om möjligt ännu mer boken om Gustaf III, för vilken Clas Theodor Odhners forskningar hade varit Stavenow till hjälp, ehuru ej i samma utsträckning som Malmströms när det gällde frihetstiden. Här, i det nya arbetet, visar också själva språkbehandlingen en ytterligare ökad fullkomning. Stavenows formella mästerskap var inte något som han fått alldeles till skänks, utan sträng och oavlåtlig fostran av det egna formsinnet. Skildringen av Gustaf III är att betrakta som den yppersta kungamonografien i svensk historisk litteratur- åtminstone dittils, och man tvekar, om den någonsin överträffats. Harald Hjärnes samtidigt utgivna skrift om Gustaf Adolf, ”protestantismens förkämpe”, har ju väsentligen en annan karaktär; det var mindre personligheten än det grandiost uppfattade livsverket, som där kom till tals.

Stavenow hade som historiker över huvud ett starkt intresse för mänskliga karaktärer och livsöden, och det uppsving, som personhistorisk forskning har kunnat glädja sig åt i Sverige under vårt århundrade, saknar inte samband med hans föredöme. Dragningen åt det biografiska yppar sig bl.a. också i ett skolpedagogiskt föredrag, ”historieundervisningens betydelse för vårt lands fostran till äkta svenskhet”, som han lät trycka 1902. Själva titeln ät signifikativ för hans varma fosterlandskärlek, som eljest mera var en underström i hans åt den nationella historien ägnade författarskap och som aldrig tog sig stora later. I föredraget tillrådde han för den elementära undervisningen ett system, vari en översikt i lärobokens form kompletterades med en läsebok, innehållande korta men konkreta biografier om svänska män och kvinnor från skilda tidevarv. Därigenom skulle ”nödig konkretion i framställningen kunna förenas med sammanhang och allsidighet”.

Forskaren och historieskrivaren Ludvig Stavenow var emellertid också mycket intresserad av den egna vetenskapens och särskilt den svenska hävdaforskningens historia. På detta område – där förut egentligen endast Henrik Schück hade varit verksam från svensk sida – har han skrivit en rad instruktiva och tankedigra arbeten, bland vilka essäerna ”Olaus Petri såsom historieskrivare (1898), Den moderna vetenskapens genombrott i svensk historieskrivning (1913) och Friedrich Rühs betydelse för svensk historieskrivning (1918;handlar om en dittills orättvist bortglömd svensk pommersk historiker) kanske främst tilldraga sig uppmärksamhet. Med rätta har det sagts, att hans gärning här i mycket var banbrytarens, och det kan tillika med bestämdhet påstås, att impulserna från Stavenow stimulerat den jämförelsevis rika produktion av historigrafisk art, som sedan dess har kommit till vid svenska lärosäten. Har man också blott till en del haft förmånen att åhöra hans föreläsningar om den svenska historieskrivningens historia från äldsta tider t.o.m. Gjeijer, hållna terminerna närmast efter hans förflyttning till Uppsala 1914, kan man inte underlåta att beklaga, att han själv inte utgav den monografiska framställning i ämnet, för vilken han var sällsynt väl skickad.

Som historieskrivare nådde Stavenow aldrig högre än i den lysande skissen ”det svenska stormaktsväldets uppkomst 1918”. I denna skrift om knappa femtio sidor har syntesen ingått den mest harmoniska förening med en analys, som åskådliggör vad som skedde i det som syntes ske. Författarens utgångspunkt är besittningstagandet av Reval 1561. Han set däri en från försvarssynpunkt ”djupt motiverad” åtgärd; vad han därom har att anföra kan numera utfyllas med Paul Johansens just i år framlagda märkliga forskningsrön, enligt vilka Reval vid övergången till nyare tiden var till drygt en tredjedel befolkat av svenskar och på så sätt och vis näst Stockholm den svenska nationalitetens huvudstad. Stavenow uppvisar så, hurusom stormakten Sverige steg för steg växte fram med logisk nödvändighet och utan egentligen aggressiva avsikter ända till dess att den under Axel Oxenstierna och än mer under Karl Gustav hamnade i den rena expansionspolitken, betingad av det så starkt vidgade statsområdets geografiska struktur. Med sina geniala iakttagelser och kombinationer utgör hela ”konturteckningen” ett prov på historieskrivning, som inte kunnat vara mer fulländat.

Om man sammanfattningsvis vill karaktärisera den stavenowska hävdateckningen, sådan den var sedan den nått sin höjdpunkt, kan därom ytterligare sägas, att den till innehållet glänste genom den plastiska uppfattningen av det förgångna och till formen genom sin klarhet, enkelhet och musikaliska rytm. Grannlåter försmådde den. Man finner hos Stavenow inte heller några ”bevingade ord”; han är betydligt mer lågmält än de båda föregångarne, med vilka han eljest i fråga om tankedjup är närmast jämförlig: Geijer och Harald Hjärne. Men i likhet med dessa representerar han den klassiska linjen i svensk historievetenskap. Han var i viss mening dess siste målsman. Det må vara tillåtet att spörja, hur Svenska akademien, Gustav III:s skapelse, kunde underlåta att med sig införliva denna kulturpersonlighet. Den som häri ser en av de stora försummelserna i Akademiens historia saknar inte skäl för sitt omdöme.

Men Stavenow var ju inte endast forskare och historisk författare utan också akademisk lärare. Under Göteborgstiden samlade han omkring sig en betydande skara av tillgivna unga historiker. Sedan han som Harald Hjärnes efterträdare kallats tillbaka till Uppsala och återvänt dit, blev han snart tagen i anspråk av universitetsadministrationen; naturligt nog, då han redan i Göteborg från 1899 hade varit prorektor och från 1909 innehaft rektoratet. Hans egentliga lärarverksamhet som professor i Uppsala kom därför inte att bli särskilt långvarig. Men även där gjorde han vid handledningen av de historiska studierna en god insats. Bland hans lärljungar från den tiden märkas exempelvis Nils Ahnlund och Ernst Nygren; bägges forskning och författarskap har påtagligt befruktats av Stavenows lärargärning.

Rektoratet i Uppsala, som han tillträdde 1918 och fortfor att bekläda till sin avgång från professuren 1929, förvaltade han med osviklig pliktkänsla. Han var en utmärkt förhandlingsledare, och vid de högtidliga tillfällena gjorde sig hans representativa egenskaper på ett förnämligt sätt gällande. En personlig minnesbild kan härvid till äventyrs vara på sin plats. Ej långt efter det att Stavenow blivit rektor anordnade akademistaten en enskild festlighet för att hylla den nyss avgångne rektorn, Henrik Schück, och ett rätt stort antal nyblivna emeriti. Det ålåg Stavenow att hålla högtidstalet. Framsagt med hans inte starka, men vackra och varma stämma, gjorde det ett oförglömligt intryck. Hyllningens föremål karakteriserades, en efter en, med en porträttkonst, som nådde det utomordentliga i sin fina träffsäkerhet.

Utanför ämbetsplikterna och vid sidan av förtroendeposterna i lärda samfund uppträdde Stavenow under hela sin bana ganska litet i det offentliga. Åtminstone en gång var det dock nära att han infångats av politiken. I de februaridagar 1914, då Hjalmar Hammarsköld höll på att bilda sin ministär, var den blivande regeringschefen mycket angelägen om att Stavenow, som var hans vän från ungdomen, skulle åtaga sig ecklestiastikportföljen. Utom med den naturliga uppskattningen av dennes allmänna kvalifikationer sammanhängde Hammarskjölds hänvändelse med hans principiella mening, att i ministären sådana personer, som icke voro partipolitiskt engagerade, den gången såvitt möjligt borde insättas. Stavenow ansågs närmast omfatta en liberal åskådning, men allt partiväsen var honom främmande. Hans starka försvarsintresse synes ha föranlett, att han verkligen ett ögonblick reflekterade på Hammarskjiölds invit. Men till vännens besvikelse blev svaret ändå avböjande. Att den då alldeles nyutnämnde historieprofessorn i Uppsala, som ännu bodde kvar i Göteborg, kom till detta resultat berodde enligt anhörigas vittnesbörd till stor del på hans makas iråkade sjukdom, som visserligen visade sig vara av övergående natur. Det var en för Stavenow synnerligen känslig punkt: att hon, som med sitt blida och älskliga väsen åt honom tryggat livets lycka, hade drabbats av ohälsa försatte honom just då i en tryckt sinnesstämning. Men detta motiv för avböjandet av statsrådsämbetet var i dåvarande politiska situation säkert inte det enda. Ludvig Stavenow var ingen stridens man. Inte ens på det vetenskapliga området invecklade han sig någonsin i polemik.

Sitt levande intresse för samhälleliga ting behöll han dock till det sista. Ännu i den höga ålderns dagar följde han med spänning den världspolitiska utvecklingen, som han bekymrat men utan uppjagad lidelse iakttog. Mär allt kommer omkring, torde emellertid hos denna studiemänniska musiken ha varit den gren av sammhälls- och kulturlivet, för vilken han kände djupast. Det var en högtid att i hans gästfria Uppsalahem få lyssna, när han vid pianot improviserade tyvärr aldrig upptecknade tonskapelser. Man har berättat, att Albert Schweitzer vid ett tillfälle, då denne var hans och hans makas gäst och då värden som vanligt satte sig vid flygeln på kvällen, uttryckte sin hänförda beundran för logiken i det spelade styckets byggnad och med oförställd häpnad erfor, att det hela var en improvisation. Det låg något fenomenalt i detta.

Såvitt en utomstående kunde döma, var Stavenow med sin allvarliga, ofta till synes drömmande läggning en lycklig man. De många åren tycktes aldrig ha blivit honom en börda. Slutet kom blott ett dygn innan rikets åldrige konung samlades till sina fäder. Kungssorgen medförde kanhända, att den frejdade historikerns frånfälle uppmärksammades mindre än vad fallet eljest skulle ha blivit. Själv hade han förordnat, att vid jordfästningen i Uppsala domkyrka ingen kransnedläggning skulle få förekomma och inga tal få hållas utom officiantens, ärkebiskop Eidems. Men alla, som bevistade den vemodiga akten, voro djupt medvetna om att det var en personlighet av ovanlig resning, som gått bort med Ludvig Stavenow, en prydnad för gamle kung Gustafs tidevarv. Eftervärlden skall i honom vörda en hävdernas tolk, en av de stora och sent förgätna.

Gottfried Carlsson.

 

Ludvig Stavenow och Georg Wittrock

Anförande vid Historiska föreningens i Uppsala 100-års jubileum

26 maj 1962.

Av Georg Landberg

Det har blivit min uppgift att ge en karakteristik av de båda föreningens ordförande som närmast följde efter den hjärneska perioden: Ludvig Stavenow och Georg Wittrock. För mig kom Harald Hjärnes framträdande i föreningen året före hans död att ge en liten glimt också av de föregående decenniernas utveckling. Hjärne talade om de historiska studierna i Uppsala under hans ungdom och berörde bl.a S.F. Hammarstrands lärargärning. Jag fick – kan man säga – på det viset i sista stund, tack vare närvaro vid det högst remarkabla tillfället i Historiska föreningen, en ganska oskattbar anknytning till dess ursprungstider. Jag ansåg mig ha fått nästan åskåda, hur uppsaliensisk historievetenskap hade tagit det avgörande steget till universell syn och intensifierad, kritisk skärpa – främst just genom Hjärne.

Ingen torde förvänta eller ens räkna med möjligheten att jag nu skall försöka historiografiskt sätta in Stavenow och Wittrock i sitt sammanhang! Även om det hade varit så, att tidpunkt och forskning skulle ha gjort något sådant tänkbart, skulle jag förvisso inte ha vågat mig på ett så vanskligt företag. Jag ser ingen annan utväg i mitt uppdrag än att vara komma med några minnesbilder med memoarens alla felrisker och subjektiva – jag vågar tro endast skenbart egocentriska – drag. Låt mig alltså helt enkelt vittna om de intryck jag fick. Vittnesbördet må gälla för vad det kan!

År 1921 var Ludvig Stavenow på åttonde året föreningens ordförande, och det var just under hans ordförandeskap, ytterligare ett knappt decennium, jag fick bestämmande intryck av föreningens liv. I vanlig akademisk mening var Stavenow aldrig min lärare. Men det hindrar inte, att jag har fått en klart fixerad uppfattning av hans väsen som personlighet och detta bl.a. just genom hans framträdande såsom föreningsordförande. – Det var en gammaldags, förnäm stämning rådande, då föreningen den tiden sammanträdde i Gillets festvåning. Det skedde i ett stort rum med väggspeglar, förgyllda möbler klädda, om jag inte minns alldeles fel, i rött siden. Vi, de yngsta, som vördsamt bockade för den soignerade professorn, då han kom in, drömde väl aldrig om att man skulle kunna yttra sig i en föreningsdiskussion. När har förresten, yngre historiker frivilligt yttrat sig i Historiska Föreningen?! Inte har jag varit med om något dylikt under någon ordförande! Men här har vi kanske ett memoarfel, där protokollen eventuellt kan ge säkrare besked. Alltnog, det låg i luften, att Stavenow ogillade det högröstade, det anspråksfulla och omogna, och man drog nogsamt konsekvenserna av detta. Det var en klar sak, även om Stavenow aldrig brast i fråga om att ge en vänlig blick även åt de yngsta adepterna under hälsningsronden, en blick, som skvallrade om den värme han kunde lägga i dagen just som lärare och vän, för dem han kom i närmare beröring med, uppskattade och kunde umgås med i mindre officiella former.

Stillsamt, ibland med skenbar likgiltighet men i själva verket med intensivt lyssnande åhörde Stavenow föredragen. Det var när han själv tog till orda efter dem och efter ett eventuellt meningsutbyte ibland några av de äldre, som han blommade. Också då ämnet någon gång kunde ha mindre intresse eller motsvara ett tema av begränsad räckvidd, blev det som var aktuellt belyst på ett sådant sätt, att man kände, att aftonen verkligen hade givit något. Jag för min del tyckte i varje fall, att jag av dessa sammanfattande slutanföranden – från Stavenows sida framförda i en dämpad, halvt meditativ form – fick bättre reda på än förrut, vad historia verkligen innebär. Även ett obetydligt händelsesammanhang eller en speciell organisation kan avvinnas intresse, om det hela sakligt och okonstlat sätts in i ett allmännare sammanhang och på så sätt får bära präglingen av den tid det hör hemma i. Detta att göra allmänna sammanhangsanalyser, att ge utblickar och överblickar det var tidigt och det förblev Stavenows egentliga styrka – det vet f.ö. alla, som känner hans skrifter. I historiska föreningen kom detta fram just så som jag här har försökt antyda.

Det var detta slag av vetenskaplighet, som präglade hans anföranden. Med tanke på Stavenows begåvningsvidd och särskilda personliga intressen, inte minst hans musikalitet, ville man gärna kalla hans framställningssätt för konst. Hans stora tal i aulan vid universitets jubileet 1927 glömmer knappast den som åhörde det. Det var kanske det mest utpräglade exemplet på denna genre i hans produktion.

Långt senare än den tid, som jag nu berört, sa han en gång till mig som ett råd, givet f.ö. med en glimt av mycket vänlig ironi: ”om du skall göra en överblick skall du inte läsa några böcker strax före, utan tag bara aus der Tiefe deines Bewusstseins” – annars går det aldrig! Jag tänkte då i mitt stilla sinne: jojo, det var just detta: Tiefe, vem har det? Men Stavenow behärskade i sin konstruktiva fantasi den historiska djupdimensionen: han visste härvidlag ovanligt bra vad han talade om. Och det var ett gott råd han gav.

Till sist en liten slutvignett, som må illustrera, på sitt sätt, det som hittils sagts.

Jag tänker på ett yttrande som Stavenow fällde, då jag – jag skulle tro bara några dagar efter Pearl Harbor- träffade honom: ”Japanerna, ska du få se, kommer att få oerhörda initialframgångar, men sen blir det desto värre bakslag för dom”. –Historikern är förvisso ingen profet, och bör som vetenskapsman nogsamt akta sig för att spå politiskt väder. Men är det inte så, att den som har den särskilda förmågan att halvt intuitivt, efter studiet av grundläggande fakta uppfatta själva balansen i historiens kraftspel, att väga i sin aktuella betydelse olika moment mot varandra i historien nog så irrationella växelspel av personliga och opersonliga krafter, att skönja syntetiska sammanhang, väl någon gång kan lyckas i också att skåda framåt en kort tid. Jag minns att jag tänkte den gången det här gäller: det här yttrandet skall jag komma ihåg. Få se nu om han får rätt. Hur det slog in – det vet vi alla nu. 

 

1898-1971 Fil. Dr Åke Ludvig Stavenow

1898 Åke Ludvig - född den 9 maj 1898 i Göteborg, död den 13 juni 1971 i Stockholm.

Gift den 23 augusti 1924 i Kristina kyrka, Jönköping med Brita Wendla Rosina Hartmann, född den 15 mars 1903 död 6 juli 1993). Dotter till dir. Ernst Hartman och Laura Heiss. 

 

Militärtjänstgöring

Åke Stavenow gjorde sin militärtjänstgöring under första världskriget. Han blev reservofficer och tjänstgjorde även under andra världskriget. Han började sin militära bana i infanteriet men överfördes på egen begäran till artilleriet 1916. (Ang. vpl Å.L. Stavenows överföring från Infanteriet till artilleriet 1916-05-16). 

1916 Kristianstad. 

1917 Sergeant. 

Karlberg 1918 Officerskurs.


Bild nedan

Kristianstad 1916. Unga officersaspiranter på luckan. Åke Stavenows album, Krigsarkivet.



Bild nedan

Parad för Wendes fana 1916. 



Bild nedan

1917. Nybliven sergeant. 


Bild nedan 

Nybakade officersaspiranter september 1918. Åke Stavenow längst till höger i bild. 



Bild nedan

Mellan lektioner, officerskurs Karlberg



Bild nedan

Hos von Engeströms



Bild nedan

Uppbröstning av artilleripjäser inför eldgivning. Marma Hed. 

 


Bild nedan 

I Bivack, övning. Balingsta sommaren 1922.


Bild nedan 

v. Engeström, Cronstedt och Stavenow till häst. Vesslands Bruk. 1920. 

 


Bild nedan

Åke Stavenow till häst 1920


Bild nedan

Fänrikarna O. Åkerman och Åke Stavenow, i Uppsala. 


Bild nedan

Åke Stavenow, i Uppsala tillsammans med vännen Erland von Hofsten. 



Bild nedan

Åke Stavenow och Folke Bernadotte



Ur, Folke Bernadotte, en minnesbok av 43 författare, redigerad av Åke Stavenow.

Från New York Expo till "Folk och försvar" . 

Av Åke Stavenow

 

Den första amerikaresan är säkerligen för alla ett stort och spännande äventyr. Så var det i varje fall för alla medarbetare i svenska paviljongen påä World´s Fair, som "krossade" Atlanten våren 1939. Och det var ju ingen vanlig turistresa. Det gällde att i tävlan med hela den civiliserade världen hävda vårt eget land som en kulturens och demokratiens hemvist. De flesta av oss visste bra lite om det stora landet i väster och hade rätt små förutsättningar att bedöma, om vår paviljong skulle "slå".

Folke Bernadotte, som inom bestyrelsen så gott som ensam representerade någon djupare sakkunskap om Amerika och amerikansk mentalitet, hade emellertid aldrig varit nervös eller anfäktats av några större tvivel om den saken - och det var ju lugnande. Men ändå - man visste ju så lite. 

Först avreste generalkommissarien Filke Bernadotte, bestyrelsens ordförande Elof Ericsson, utställningsdirektören, ingenjör Karl A. Wessblad samt arkitekten Sven Markelius och en hel del andra, som skulle förbereda monteringen av utställningsmaterialet.

Med nästa båtlägenhet följde undertecknad och huvudparten av den stora personalen. Vi anlände till New York med m/s Drottningholm den 11 april.

Så började arbetet. Vi hade knappa tre veckor på oss till pressvisningen den 29 april, hektiska och strävsamma, men samtidigt - till stor del tack vare vår generalkommissarie - oändligt glada och trivsamma. Överallt var han med, uppmuntrande och vänlig mot alla. Skar det sig vid förhandlingarna med tullen, Fairs lening eller de allsmäktiga fackföreningarna, var han färdig att gripa in och klarade alltid upp de tvister, som synes oundvikliga under de bråda dagar, som föregår en världsutställnings öppnande.

Vi hade ju inte bara att färdigställa paviljongen, ordna de ljusa, vänliga hallarna och den charmfulla, blomsterstyckade plats, som döptes till Sweden Square. Det gällde också att genast söka kontakt med New York pressen, facktidsskrifterna och svensk-amerikanerna för att på ett tidigt stadium vinna deras intresse. Folke var outtröttlig, och säkert bidrog både det forcerade arbetet och alla representationsluncher, som vi åt med representanter för bl.a. ovanstående viktiga intresse, till att hans gamla magsår till allas förfäran gick upp igen.

Andra författare i denna bok berätta om den kritiska situation som då uppstod, men också om hur allt klarade upp sig i sista stund inför öppnandet, som Folke med suverän skicklighet själv regisserade. Under dessa jäktiga och nog så nervösa dagar hade Folke som alltid det bästa stödet hos sin maka, som med klokhet och gott konstnärligt omdöme rosade eller risade våra prestationer. Det skulle inte förvåna mig, om Estelle någon gång tyckte, att den ton som härskade var väl demokratisk; alla var du, och Folke hade fått mängder av nya systrar och bröder. Men det visade hon aldrig. Själv bodde hon i Pleasantville hos sina föräldrar, och jag glömmer aldrig när hon på morgonen, samma dag invigningen skulle ske, kom till paviljongen med bil fylld av de mest underbara blomster, som hon själv ordnade med van hand.

Ja, det var en härlig tid, då alla svetsades samman i intensivt arbete för en stor sak. Alla var vi fyllda av beundran inför vår generalkommissarie, och alla kände vi oss i honom ha fått en mycket kär personlig vän. Hans omsorger om den stora personalens trivsel, arbets- och bostadsförhållanden var fullkomligt rörande. Men, tack vare den utmärka organisationen förekom också någon fritid, och jag skall aldrig glömma de sightseeings i den enorma världsstaden, som Folke då och då bjöd på och som ibland kom att utsträckas till baler i Haarlem eller New Yorks exklusiva restauranger.    

 

 

Såvitt jag vet var svenska New York-utställningen Folkes första stora uppdrag. Från början var han relativt oerfaren i alla med en utställning förenade uppgifter. Han hade aldrig intresserat sig nämnvärt för arkitektur och konstindustri eller för de dekorativa uppgifter, som indredningen av en utställning alltid för med sig. Men hans ofta omvittnade organisationsförmåga och goda omdöme, hans representativa egenskaper och stora förtroende för sina medarbetare, som på alla verkade så otroligt stimulerande, gav honom en självklar ledarställning, en auktoritet, som alla med glädje böjde sig för. Det var också därför han så snabbt växte med uppgiften. 

Redan i juni måste flertalet av dem som deltagit i paviljongens ordnande och medverkat i starten resa hem. Med sorg i hjärtat lämnade vi vår generalkommissarie, som tillsammans med sin entusiastiska och kunniga personal skulle fullfölja verket under en lång, varm och pressande utställningssommar. 

Men vi gjorde det också i den fasta förvissningten, att han skulle slutföra sitt uppdrag med glans. Succén var ett faktum, och i våra öron genljöd alla de uppskattande och vänliga omdömen, som amerkanarna fällt om det Sverige i miniatyr, som vi varit med om att bygga i utkanten av en världsstad. Och ännu minns jag vad den kände kritikern Douglas Haskell skrev i en revy över hela World´s Fair:

 

"Vad som dock är mest glädjande och tilltalande är att se hur ett närbesläktat folk som det svenska bjuder oss hem till sitt hus och visar oss vad de har dyrbarast och vad deras strävanden går ut på. I stället för pompösa statyer och tråkiga vapensköldar, låter oss detta folk se vad de hitttills åstadkommit och vad deras strävanden går ut på. Ingen av de övriga "konstnärliga" exposéerna, inte ens de bästa kan mäta sig med skickligheten hos de svenska konstnärer, som medelst sina händers verk berättar om vad som rör sig i deras hjärtan. Hur trista är inte alla dessa innehållslösa demonstrationer av storordig "civilisation"! Hur meningslös är inte "monumentaliteten" hos dessa väldiga byggnader, vilka, om de än talar ett aldrig så verkningsfullt språk, dock inte gör annat än skrävlar! Den glada lilla svenska paviljongen är civilisation."

 

Jag vet, att detta omdöme gladde generalkommissarien i särskilt hög grad. 

 

Sommaren gick. Orosmolnen tornade upp sig alltmer, och inför det väntade krigsutbrottet tedde sig den stora utställningens motto "Vi bygga morgondagens värld" alltmera groteskt. Men ingenting avskräckte Folke från att fullfölja sitt uppdrag, och när utställningen på hösten avslutades var det för Sveriges vidkommande inte i trötthetens tecken. 

Efter en lyckligt genomförd men mödosam avveckling var det meningen, att Folke och hans familj till julen skulle återvända hem. Men därav blev intet, och i sin sista bok "I stället för vapen" har han själv berättat varför. 

Strax före sin planerade avresa den 6 december blev han ombedd att i Amerika organisera en frivilligkår, som skulle sättas in i den hjältemodiga kamp, som det lilla Finland förde mot den angripande grannen i öster. Hur han arbetade och slet för att få denna Finlandshjälp till stånd, har han själv vältaligt skildrat, och jag skall här inte rekapitulera alla hans vedermötor och alla de krokben, som i ett isolationistiskt USA sattes för Folke och hans planer. När det hela äntligen höll på att ordna sig, kom i mars 1940 Finlands kapitulation, och därmed var hela arbetet förgäves.- 

För Folke blev detta misslyckande i viss mån en stor personlig motgång. Han hade väntat sig mycket av denna aktion. Han kände sig bitter, ensam och övergiven och visste inte riktigt åt vad han nu skulle ägna sina krafter. När den svenska delegationen i början av år 1940 under prins Bertils ledning kom til Washington för att underhandla med amerikanska regeringen, reste han tid, erbjöd sina tjänster och sitt kontor i New York. Efter att i tre dagar ha setat på sitt hotell och förgäves väntat på något svar for han därifrån ännu mera bitter och besviken, och ett brev, som han vid den tidpunkten skrev till mig, andades en för Folke mycket ovanlig pessimism. 

I senare hälften av mars, just till påsken, var han hemma igen och visste inte riktigt hur han skulle göra. Han anmälde sig till militärtjänstgöring, tog initiativet till en ny hjälpaktion för Finland, Friends of Finland, som i Amerika skulle skaffa medel bl.a. till återuppbyggnaden av under vinterkriget skadade byggnader m.m. Även detta initiativ blev resultatlöst. 

 

Så kom 9 april, och därmed hade kriget flyttats alldeles inpå våra knutar. General Rappe, som då var försvarsstabschef och vilkens begåvning Folke mycket beundrade, erbjöd honom chefsskapet på den s.k. interneringsdetaljen, som han med stor glädje accepterade. Sällan har väl en lämpligare person satts att sköta ett sä känsligt uppdrag som omhändertagandet av i Sverige internerad utländsk militär onekligen var. Själv hade jag glädjen att under flera år deltaga i detta arbete, som snart växte ut till en ganska stor organisation. Från början hade vi en del polska ubåtsbesättningar, ett mindre antal tyska flygare och framför allt en division på bortåt femtusen norrmän att ta hand om.

 

Inför en allmänt väntad tysk invasion i Sverige våren 1940 kunde stämningen i Försvarsstaben knappast kallas hög. Vår ganska klena beredskap var man jhu där inte okunnig om, och planer på evakuering av civilbefolkningen från Skåne och de västra gränsområdena var mycket aktuella. Statens utrymningskommission och dess skereterare, nuvarande statsrådet Mossberg, uppgjorde givetvis huvudparten av dessa planer, men interneringsdetaljen blev också inkopplad på dem, och i slutet av april skickades Folke och jag till Malmö för att med civila och militära myndigheter diskutera den väntade evakueringen. Vi var båda fast övertygade om att vi då såg ett oskadat Skåne för sista gången. Mörkläggningen var hundraprocentig, och de enda ljus som syntes härrörde från andra sidan sundet, där strålkastarna på Kastrups flygplats då och då tändes någon enda sekund för att lotsa ned tyska flygplan. Om förhållandena i Danmark just då visste man praktiskt taget ingenting, och genom Folkes ofta uttalade oro för broderfolkets öde fick jag nu ett mycket starkt intryck av hans varma kärlek till Nordens folk liksom av den vilja till praktiskt nordiskt samarbete, som han fem-sex år senare realiserade på ett så lysande sätt. Även i Göteborg och Karlstad underhandlades med landshövdingar och andra myndighetspersoner om lämpliga åtgärder för att rädda civilbefolkningen vid det anfall, som lyckligtvis aldrig kom.

 

Under sommaren stabiliserades läget, och underhandlingar inleddes med tyska legationen om hemsändandet av den internerade norska divisionen. Sedan garantier erhållits att den norska militären utan risk för repressalier kunde återvända hem, fick de som så önskade resa till Norge med för ändamålet ordnade trupptransporttåg.

Detta medförde något lugnare arbetsförhållanden inom interneringsdetaljen, och Folke fick mera tid över för sina stora intressen; scouterna, simfrämjandet och skyttet.    

Men det räckte inte med dessa stora uppgifter. Hans starka sociala inriktning och djupa kärlek till fosterlandet fick ett utomordentligt utlopp i det frivilliga försvarsarbetet, där han inom centralkommittén nedlade ett betydande arbete. Landstormen, Svenska Röda Korset, Lottarörelsen, skyttet, hemvärnet, luftskyddet och många andra organisationer hade här sin samordnande central, och att CCF, som den kallades, hade demokratisk bredd och förankring på folkdjupet var uppenbart. Med Folke Thunborg som verkställande kraft utgavs en veckotidning "Folk och försvar - På vakt", som säkerligen kraftigt bidrog till den då rådande allmänna försvarsviljan. Klarare än de flesta insåg Folke Bernadotte betydelsen av det frivilliga försvarsarbetet, och han sparade inte sina egna krafter.

 

 

1940 års försvarslån, som på relativt kort tid tillförde vår upprustning nära 800 miljoner kronor, var också föremål för hans djupa intresse. För att stimulera obligationsköpen och samtidigt intresset för vårt försvar uppkom på hösten 1940 tanken på en försvarsutställning. Riksgäldskontoret tog genom din dåvarande ordförande, dr. Karl Hildebrand, initiativet. Folke blev ordförande i arbetsutskottet och jag kommissarie. Den 3 september höll kommittén sitt konstituerande sammanträde, och den 11 oktober öppnades utställningen "Folk och försvar". Praktiskt taget hela det just färdiga Statens historiska museum kunde tack vare riksantikvarien Sigurd Curmans och Byggnadsstyrelsens tillmötesgående ställas till förfogande. I dessa väldiga, fräscha utrymmen ordnades på rekordtid en idé utställning, som innehöll mycket montage, men också mängder av vapen, flygplan och annan materiel, som upprustningen omfattade. "Radiomajoren" Arvid Eriksson blev militärteknisk ledare. Till vår hjälp inkallades skickliga konstnärer, som på olika håll då fullgjorde sin beredskapstjänstgöring och med glädje ställde sig till förfogande i huvudstaden. 

 

När utställningen efter knappa fem veckors febrila förberedelser öppnades av Konungen i spetsen för sitt hus, var allt klappat och klart, och på slaget kl. 3 ven jaktplan i våg efter våg fram över området. Kväll efter kväll gav fältteatern eller fältbion föreställningar för utsålda hus, på den öppna gården ordnades en bivack, där publiken utspisades under relativt fältmässiga förhållanden. Där talade också Folke Bernadotte vackra fosterländska ord den 6 november till facklornas sken. 

 

Det blev den utan jämförelse största utställningssuccsé som Sverige haft, och på de fem veckor den var öppen räknades in 259 303 besökare.

 

Som symbol för den svenske soldaten skapades 58 Karlsson, under de första krigsåren en av vårt lands mest populära figurer. Han var oficer och menig, han tillhörde armén, marinen och flyget. Som slutpoetos presenterades 58 Karlsson mot en stor målning av Vicke Lindstrand med följande ord: "Han är bara en enkel svensk soldat, beredd att värja sitt hem, beredd att bevara till fredens år vårt svenska land, vårt svenska liv". Folke Bernadotte var själv den finaste representant som vi haft för en svensk soldat, tapper och självuppoffrande utan gräns. 

 

Det säger sig självt att utan Folke och hans utmärkta förbindelser i Högkvarteret hade utställningen aldrig kunnat komma till stånd på så kort tid. Med liv och lust gick han upp i förberedelserna och medverkade också till att utställningen sedan kunde flyttas till Göteborg. 

 

På interneringsdetaljen var det under vintern 1940/41 något lugnare. Men det skulle visa sig var lugnet före stormen. Ju mer kriget och särskilt luftkriget intensifierades, desto fler utländska militärer nödlandade eller flydde till Sverige. Halvt annat hundratal ryssar omhändertogs vid Dalarö och på Gotland och internerades i Mariefredstrakten efter ett kortare stillsamt mellanspel i Stockholm. Trots sträng bevakning och kraftiga taggtrådsstängsel trivdes de bra i Sverige, och när de i krigets slutskede skulle skickas hem igen stannade några kvar, och många reste med den största tvekan. Åtskilliga gånger inspekterade Folke Bernadotte dessa beklagansvärda ryssar, för vilkas öde efter hemkomsten han kände en djup och inte omotiverad ängslan.

 

De amerikanska flygarna förorsakade honom både bekymmer och glädje. Allt oftare med Liberators eller flygande fästningar, ända upp till sju per natt, och det gällde att ornda inkvartering för tidvis upp till ett par tusen man. Folke ordnade detta på sitt eget vis och rekviererade turisthotell, pensionat och friluftsgårdar i trakten av Siljan, i Värmland eller omkring Vättern. På de mest tillmötesgående sätt, utan att dock någonsin släppa efter på ordning och disciplin, gjorde han och hans lägerchefer allt för att dessa flygare skulle få den vila och rekreation, som de efter sina nervpåfrestande raider över Tyskland så väl behövde. Med amerikanska legationen, där Folke hade så många personliga vänner, hade vi det mest idealiska samarbete, och då general Curtis i oktober 1944 inspekterade lägren och deräfter fick ett gästfritt mottagande på Dragongården, hade han inte ord nog för sin och det amerikanska flygets tacksamhet.  


Bild nedan

Åke Stavenow och den amerikanske Captain Robert Robb, USA:s Assistant Military Air Attache. (Bildkälla: http://libertyladybook.com/2011/03/23/ake-stavenow/)

 


Interneringsärendena kunde så småningom behandlas ganska rutinmässigt, och Folke fick mera tid för andra uppgifter. Som en annan författare i denna bok berättar, blev han även chef för försvarsstabens förströelsedetalj, ett arbete som för honom hade nyhetens alla behag och roade honom mycket. Mer och mer drogs han emellertid över till Röda Korset, alldeles särskilt sedan han 1943 hade blivit dess vice ordförande. Han kunde lämna interneringsdetaljen och slapp samtidigt det pinsamma uppdraget att utlämna den tyska militär och de balter, som i krigets sista skede tagit sin tillflykt till Sverige.

Från dessa senare krigsår blev krigsfångeutväxklingarna 1943 och 1944 två av hans stora insatser. De var i sig själva organisatoriska mästerstycken, och även om han hade en utomordentlig hjälp av bl.a. sina underordnade i interneringsdetaljen, Erik Wijk och Göran von Essen, kan man väl utan minsta överdrift påstå, att förtjänsten av att dessa svåra och mycket känsliga uppdrag gick så väl i lås främst var Folkes. De bildade en ståtlig upptakt till hans kommande insatser i Röda Korsets tjänst. 

 

Vårt samarbete slutade praktiskt taget under det sista krigsåret - men icke vår samvaro. När han var hemma mellan sina Rödakorsresor åt vi någon gång, som så många gånger förr, våra enkla luncher på den trivsamma resturangen KB eller på Dragongårdens soliga terrass. Han berättade då om spännande förhandlingar med Himmler, om besök hos Eisenhower eller i det krigshärjade Europa, och han gjorde det på det mest naturliga sät, utan att man fick intryck av att han uträttat något särskilt svårt eller märkvärdigt. Efter krigsslutet hyllades han som en av Europas stora män och välgörare, han fick höga ordnar, han utnämndes till hedersdoktor vid flera universitet, bl.a. i Uppsala. Men ingen av alla dessa hedersbetygelser steg honom åt huvudet. Han var alltid samma anspråkslösa, goda och glada människa, sina vänners vän. 

 

Han och hans maka drabbades under dessa år av svåra personliga sorger. Sommaren 1944 avled hans käre svärfar, Mr Manville. På senhösten 1946 dog hans moder, och den undran han då kände för sin fader och det sätt, på vilket denne bar sin sorg, har han själv gett uttryck för i sin sista bok. Till mig skrev han:

 

"Min Pappa är högrest och stor i sin djupa sorg, utan ett ögonblicks klagan, endast full av tacksamhet över vad han fått av lycka i livet genom mamma. Jag beundrar honom kolossalt, och man får, när man ser honom, en tankeställare, att han äger något som man själv saknar. Hanse exempel har gjort, att dessa dagar varit ljusa., trots saknaden och sorgen".

 

Den 26 januari 1947 störtade Prins Gustaf Adolf på Kastrups flygplats, och jag vet, att denna förlust av hans bäste vän och scoutkamrat tog honom oerhört djupt. Alla minns väl det gripande minnestal som Folke samma kväll höll i radio. Den 8 februari skrev han till mig:

 

"Man har svårt att fatta det hela. Det är bara som om han vore borta på en resa och snart skulle komma tillbaka igen. Slaget är verkligen hårt, men man skulle ej gagna hans minne genom att hängiva sig åt omanlig sorg eller overksamhet. Vad konsekvenserna för landet kan bli i framtiden är omöjligt att säga. Säkert är att de kunna bli allvarliga nog. Prinsessan Sibylla är storartad i sin sorg och håller sig uppe på ett sätt som hon vet att han skulle gilla. Alla måste vi göra detsamma. Och försöka hjälpa hans familj och fortsätta hans verksamhet."  

 

Så kan en stark och nobel man skriva vid sin bäste väns bortgång. Ett halvår senare följde en annan av hans bästa vänner och släktingar, Prins Eugen. Jag tror knappast, att någon människa betytt så mycket för Folke, särskilt i ungdomsåren, som han. Med gränslös beundran, jag vågar nästan säga kärlek, talade hanb ofta om sin höge farbroder, som under kritiska situationer alltid stått honom bi i råd och dåd. Åldersskillnaden dem emellan eller Folkes av honom själv omvittnade rätt måttliga konstintresse utgjorde sannerligen intet hinder.  De var båda sällsynt varmhjärtade, generösa naturer, som möttes i sin brinnande önskan att fred och rätt och inte våld och ondska skulle härska på jorden. 

 

Något år efter Prins Eugens bortgång stupade Folke -.


 

Akademiska meriter

Åke Stavenow tog sin fil. kand. examen 1921. Han blev fil. lic. 1923.

Fil. Dr. 1927. Doktorsavhandling - Carl Hårleman, en studie i Frihetstidens arkitekturhistoria.


Tjänster

Intendent Nationalmuseum och föreståndare avd. konsthantverk 1928-1934.

Fackkommissarie vid Stockholmsutställningen 1930.

Gen. komiss. Gustaf II Adolfsutställningen 1932. 

Intendent Skoklosters samlingar 1934-1938.

Styrelseledamot Svensk slöjdförening 1931. 

Ledamot för Sveriges deltagande i konstindustriutställningarna i Bryssel 1935, Paris 1937, New York 1939. 

Involverad i försvarsutställningen i Stockholm 1940. 

Verkställande direktör Svenska slöjdföreningen 1935-1946.

Redaktör tidskriften Svensk form 1946.

Rektor konstfackskolan 1946-

(Vem är vem 1962)

 

 

Verkställande direktör Svenska slöjdföreningen 1935-1946

Åke Stavenow var 1935-1946 VD för Sv slöjdföreningen och redaktör för dess tidskrift Form. Nordiskt samarbete var viktigt för honom och han gjorde även en stor insats för att föra ut svenskt konsthantverk internationellt, inte minst vid de världsutställningar som anordnades under 1930-talet. Åke Stavenow hade en mängd uppdrag inom sitt fackområde men gjorde också insatser på andra fält, bl a var han vice ordförande i Föreningen Norden.  (Svenskt Biografiskt Lexicon)


Bild nedan

Dr. Åke Stavenow och arbetsutskottets ordförande Gotthard Johansson visar utställningen Fritiden för kronprinsessan och friherinnan Ramel. 20/6 1936.

(SVD:s arkiv)

 


Bild nedan

1942, den 29 mars. Invigningen av den svenska utställningen "Svensk form" i Köpenhamn. På bilden ses kronprinsessan Ingrid med ingående saklighet diskutera en av de utställda stolarna med dr Stavenow, medan kronprins Fredriks blick fångat ett av de många andra vackra föremålen på utställningen. Invigningen av den svenska utställningen "Svensk Form" i Köpenhamn på lördagen blev en enkel och vacker ceremoni, danskt intim och svenskt stilfull, skriver Svenska Dagbladets utsände medarbetare, dr Gotthard Johansson. Utställningens öppnande sammanföll med kronprinsessan Ingrids födelsedag, och kronprinsessan fick under utställningen mottaga flera vackra födelsedagsgåvor. Överståthållare Nothin förklarade i sitt invigningstal bl.a. att med varje utställningsföremål följde en varm hälsning till kronprinsessan och hennes nya fosterland. Vid den fest, som på kvällen var anordnad på Kunstindustrimuseet, rådde blott en mening på danskt håll: utställningen är en given succé. (SVD:s arkiv)



Bild nedan

Fil. Dr. Åke Stavenow och arkitekt Åke Huldt i Svenska slöjdföreningen demonstrera Svenska slöjdföreningens Cellullutställning på Skansen.  

Hur granen blir tyg skulle man kunna kalla den sevärda utställningen "Konstsilke och cellull" som på lördagen öppnades i Skansens trapphall och som ordnats av Svenska slöjdföreningen. På ena sidan av utställningshallen stå montrar, vilkas innehåll illustrera olika moment i tillverkningen av konstsilke och cellull, och på andra sidan möta de färdiga produkterna i forma av inrednings- och beklädnadstextilier. Både för allmänheten och skolorna erbjuder utställningen ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med dessa båda högaktuella textilmaterial. (Svenska Dagbladets bildarkiv)


Bild nedan

1945. Svenska Slöjdföreningens 100-årsjubileum. Målarmästare Hans Berggren överlämnar Hantverksföreningens gåva till professor Gregor Paulsson. Mellan dem synes Gotthard Johansson och längst t.h. Åke Stavenow. 



Rektor Konstfackskolan 1946-1964

Åke Stavenow blev rektor för konstfackskolan 1946. 


Bild nedan

1948. Kronprinsen besöker Konstfackskolans elevutställning 1948. Bildkälla Svenska Dagbladets arkiv. 



Åke Stavenow deltog 1936-38 i en utredning ägnad organiseringen av Tekniska skolan i Sthlm och fick som den nya Konstfackskolans förste rektor möjlighet att förverkliga kommittéförslaget. Åke arbetade sedan särskilt för att förlänga utbildningen och ge den högskolekaraktär liksom för att ge skolan nya och ändamålsenliga lokaler, vilket skedde genom en nybyggnad vid Valhallavägen i Sthlm 1959. (Svenskt Biografiskt Lexicon)


Bild nedan

Invigning av nya Konstfack. Gustaf VI Adolf och Drottning Louise f. Mountbatten. 



Bild nedan

Fr v. Rektor på Konstfackskolan Åke Stavenow i samtal med Kung Gustav VI Adolf. T h. Ingeborg Lundin och Johan Beyer under visningen av utställningen Två Glas, av Gunnar Cyrén 1963. (Källa: http://gunnarcyren.se/projekt/två-glas).



Bild nedan

Åke Stavenow vid sitt skrivbord. (Källa: http://gunnarcyren.se/)



Skrifter

1700-talets Uppsala. 

En kunglig servis från rokokotiden. Stockholm 1926.

En Arkitekttävlan i Stockholm 1736. Stockholm 1926 (Särtryck ur Samfundet Sankt Eriks årsbok 1926)

Svensk 1700-talskeramik. De senaste årens nyförvärv. 1-2. Särtryck ur Nationalmusei årsbok årg. 10 resp. 11.

Stavenow, Åke / Adolf Schück (red.) Katalog över Gustav II Adolfsutställningen i Stockholm 1932 i Nordiska Museets Hall.

Stockholms Guldsmedesämbetes Mästerstyckeritningar Stockholm 1932.

Carl Hårleman, en studie i Frihetstidens arkitekturhistoria (Doktorsavhandling).

Fredrik I:s stil (I Svenskt silversmide 1520-1850 1934)

Silversmeden Jacob Ängman 1876-1942 1955

Svensk Form till 1961. 

Redaktör Folke Bernadotte, en minnesbok 1949. 

Einar Forseth Monumentalkonstnär och glasmålare 1958

Stavenow, Åke et al. (eds.) Swedish Arts and Crafts. Swedish Modern, a Movement towards sanity in design. The Royal Swedish Commission, New York World's Fair, (1939)

Diverse artiklar rörande svensk konst och industridesign. 

 

Statliga utmärkelser

Åke Stavenow, är mig veterligen en av de mest dekorerade av Stavenowarna. Många ordnar, både Svenska och utländska blev det under hans långa och innehållsrika karriär. 

Kommendör Nordstierneorden (KNO)

Riddare Vasaorden (RVO)

Kommendör av Danska Dannebrogsorden (KDDO)

Kommendör av Finlands Vita Ros Orden (KFinVRO)

Estniska Örnkorset Kommendör 3 klass (EÖK3kl)

Kommendör Lettiska Orden Tre Stiernor (KLettSO)

Kommendör Norska St. Olavsorden. (KNS:tOO)

Officer Belgiska Kronorden (OffBKrO)

Officer Litauiska Gediminas Orden (OffLitGedO)

Riddare Franska Heders Legionen (RFrHL)

Minnesmedaljen över Nya Sverige i Amerika (NyaSvM)

(Källa: Vem är vem 1962)

 


1899-1996 Karin Isabella Stavenow gift Thordeman

1899 Karin Isabella född den 8 okt 1899 död 7 nov 1996, dotter till Ludvig Stavenow och Elin Carlander.

Gift med riksantikvarie Bengt Johan Nerén Thordeman, född 22 sep 1893, död 24 mars 1990.



1901 - 1990 Elisabeth Athenais Stavenow.

Elisabeth Athenais, född den 13 december 1901, död den 1 juli 1990.

Gift 1 med, Löjtnant Claes Emil Uggla född den 8 sep 1897, död den 9 jan 1943.

Gift 2 med Olav Christofer Dietrichson, född den 17 jul 1898, död 7 okt 1977.

 

Barn 1 1925 Claes Gustaf Uggla, döpt 29/11 1925 i Skeppsholmskyrkan, Stockholm. 



1904-1992 Elin Margaretha Stavenow

1904 Elin Margaretha Född den 6 mars 1904, död 1992. . Dotter till Ludvig Stavenow i Uppsala.

Gift 1 den 3 jan 1923 med Carl Gustaf Oscar Langenskjöld, född 7 apr 1902, död den 21 jun 1995.

Gift 2 den 30 juni 1936 med Per Harry Lindén, född den 30 maj 1908, död den 23 mars 1988.

 

Barn 1 1923 Karl Gustaf Ludvig Langenskjöld, döpt den 9 nov 1923. Son till Jur. Stud. Carl Gustaf Oscar Fabian Langenskjiöld och Elin Marg. Stavenow Borgen 12. (Uppsala domkyrkoförsamling)

 


1907-1978 Birgitta Maria


1907 Birgitta Maria Född den 10 maj 1907, död den 30 juni 1978 Gift den 7 mars 1931 med Teologie Dr. Nils Henry Paul Weman, Domkyrkoorganist i Uppsala, född den 19 augusti 1897 i Solberga, småland. Död den 9 maj 1992 i Uppsala domkyrkoförsamling.

 


1911-1981 Kerstin Malo Ingegärd

1911 Kerstin Malo Ingegärd 11 aug 1911, död 27 feb 1981. Gift med Claes Pontus Sven af Burén, född den 4 dec 1905, död den 10 feb 1992.